Blyet lättar

Led Zeppelins fjärde album är faktiskt riktigt bra men inte för den enormt kända Stairway to heaven utan snarast för avslutande bluesiga och medryckande When the levee breaks. Den låten kom jag i kontakt med via filmen The big short om finanskrisen 2008 där den spelas under eftertexterna.

Skivan gavs ut på Atlantic records 1971. Omslaget är märkligt med en man som samlat ris som han bär på ryggen och en stadsvy med kontraster av äldre lägre hus och moderna höghus. På mittenuppslaget är det någon slags Moses liknande man på en teckning. Men Babels torn var väl långt tidigare om det är det som Stairway to heaven handlar om?

Black dog är en oberäknerlig låt med skrikig intensiv sång och ett komp som kommer och går på ett dramatsikt sätt speciellt när det klingar ut till den vilda sången. Kompet skiftar lite i karaktär och vräker på mer en bit in i sången.

Rock and roll kör på hårt i en Chuck Berry influerad rock n roll stil men betydligt hårdare som ett fjädrande Motörhead.

The battle of Evermore här tar de in Sandy Denny på sång i en duett med Robert Plant i en akustisk låt. Sången är plågad och kaotisk lite som Fraser and Debolt. Kompet på gitarr är repetetivt och passar in i det åldersdomliga temat. Det blir nästan meditativt på sina ställen.

Stairway to heaven fortsätter med en akustisk ljudbild. Gitarr och något flöjtliknande med ganska stillsam sång som inte står långt ifrån t ex Crosby, Still and Nash. Sen kommer lite elgitarr in i kompet men fortfarande stillsamt och folkmusikinfluerat. Låten liksom väntar på att komma igång under en väldigt lång uppbyggnad. När man tror att det ska explodera så blir det lite mer trummor och ett gitarrsolo samt intensivare sång.

Andra sidan inleder med Misty mountain hop har rullande tunga bastoner som driver låten på ett behagligt sätt tyvärr lite revyaktig sång.

Four sticks har ett liknande galopperande tempo med fjädrande bas men här kommer en del akustisk gitarr också.

Going to California har ett vackert folkinfluerat klart men samtidigt nästan sprucket gitarrljud. Bra sånginsats som blir mer intensiv i vissa delar av låten. Steget till att sjunga med Alison Krauss är inte speciellt lång.

Klart bästa låten When the levee breaks avslutar skivan. Ett kraftfullt långsamt obvekligt malande komp med ett vilt munspel och gitarr och trummor. Strålande melodi som fångar in lyssnaren. Efter någon minut kommer sången in och ett majestätiskt parti med gitarr som bara ringer ut och en mer basinfluerad gitarr och maffiga trummor. Kaotisk hård blues när den är som bäst.