Spegel spegel på väggen där

Jag har inga skivor med Iron Maiden och min kunskap om deras musik stannar vid Run to the hills men nu har jag införskaffat ett soloalbum med sångaren Bruce Dickinson. Närmare bestämt hans senaste som heter The mandrake project och gavs ut på BMG 2024. En dubbel i ett fint gatefoldomslag. Av designen att döma med de grekiska bokstäverna t ex den e-liknande stora sigma och det a-liknande stora delta så är det inspirerat av Grekland. Men det är en latinsk sentens på medaljongen och första låten nämner ragnarök så det är flera olika mytologier och historiska referenser uppblandat.

Medverkande på skivan är Bruce Dickinson på sång, gitarr och piano, Dave Moreno på trummor, Roy Z på gitarr och Maestro Mistheria på piano.

En låt sticker ut och är fantastiskt bra nämligen Face in the mirror som är en stark melodi och bra reflekterande sång till bra gitarrspel. Annars är det mycket symfoniskt och bombastiskt men en del fina ögonblick ändå.

Afterglow of ragnarok ganska symfonisk och dramatisk känsla med hårt och snabbt komp.

Many doors to hell har mer tungt mullrande stil med mer känsla i sången.

Rain on the graves är mer berättande i stilen med sång till effektfulla trummor.

Resurrection men har ett lite countryinfluerat gitarrljud i inledningen. Bra basgung lite längre in i låten också.

Fingers in the wounds har en del stråkar som har en klang av Brahms Ungerska danser. Annars är det ganska bombastiskt.

Eternity has failed inleder stillsamt och sedan kommer ett snabbt galopperande komp och dramatisk sång. Ett bra vinande och smattrande gitarrsolo en bit in i låten är riktigt bra. Det framförs av Gus G.

Mistress of mercy är hårdare och ganska bombastiskt mullrande men sedan en mer melodiös del. Riktigt snyggt när de kombineras längre in i låten. Där har de dessutom ett gitarrsolo.

Face in the mirror har en underbar melodi som inte är bombastisk och en anspråkslös sång men ändå med styrka och mycket känsla. En del piano och akustisk gitarr och trummor som ger tryck och visar att det ändå är en hårdrockslåt.

Shadows of the gods fortsätter i den lågmälda stilen. Bruce ger återigen prov på en fin känslomässig sånginsats. En ganska långsam men ändå engagerande låt med ett hårdare grundkomp. En bit in i låten ändras karaktären lite och det blir snabbare och tyngre både sång och komp. Sen blir det lite symfonsikt men snyggt gjort.

Sonata (immortal beloved) är hård och tung men sången är känslomässig och reflekterande. En bit in i låten är det mer dynamik och dramatik med ödesmättad sång och en del bra gitarrspel. Sista tonen är vecker.

Hektiskt år

1972 var ett hektiskt år för Uriah Heep med två album, det första Demons and wizards har jag skrivit om tidigare. Det andra som jag skriva om här heter The magician's birthday. Min kopia är den amerikanska utgåvan på Mercury. I Storbritannien gavs det ut på Bronze. Första sidan är bäst med några riktigt bra låtar fyllda med episk sång och bra mixat akustiskt och elektriskt gitarrspel i en anspråkslös stil. Avslutande titellåten på sida 2 har några fantastiska passager med gitarr och orgel.

Liknande tema som föregångaren med en magiker på omslaget.

Sunrise inleder med mäktig sång och ett intensivt hårt komp. Malande men ändå medryckande.

Spider woman har en stressande atmosfär. Försöker komma på vad grundkompets rytm kommer ifrån men lyckas inte.

Blind eye tillbaka med en mer nyanserad låt. Grunden läggs ut fint i början med gitarren och trummor och sedan kommer en fint berättad sång till ett repetetivt men effektivt lågmält riff som låter akustiskt men det fylls på med elgitarr.

Echoes in the dark har en mörkare men öppen atmosfär. En hoppfull gitarr i långa vridna lyriska toner ger känsla. Mycket dynamik när sången kommer in och musiken tonar tillbaka med bara en gitarrslinga och piano som repeteras.

Rain avslutar första sidan. En lågmäld låt med en del piano som har en annorlunda ton. Mycket bra sånginsats.

Sweet Lorraine har ett märkligt elektroniskt svävande frekvensgeneratorljud som återkommer och däremellan partyrock.

Tales återvänder till en mer drömsk stämning med en flödande melodi med elektroniska ljud blandat med trevligt gitarrspel.

The magician's birthday titellåten avslutar skivan. En lång låt som öppnar med stabilt gitarrspel i bästa rock n roll anda och en bra sånginsats. Växlar sedan över till kazoo-spel och någon sorts skämtsång med kör. Sedan kommer de tillbaka med rockstilen från inledningen innan de byter igen till en kuslig tivolimusik mot tung gitarr. Sen kommer en sekvens med riktigt tung gitarr och trummor utan några krusiduller i ett riktigt rus som på ett spännande sätt förstärks nästan obemärkt av orgel som kommer och går. Sedan kommer bra sång till ett mer traditionellt komp för att sedan bli falsettsång tyvärr. En ojämn låt även om vissa delar är riktigt bra.

Cornelis sjunger Povel

Jag håller med baksidestexten på den här skivan att Cornelis sjunger Povel verkar självklart. Men jag visste inte om den här skivans existens förrän jag såg den i en back på en skivmässa för något år sedan. Den här skivan är del 2 och gavs ut på Skarby international records 1981. Bara att leta efter del 1 också.

Cornelis med sin textförståelse sjunger Povels texter extremt bra och får in alla knasigheter med betoning och rim och lyckas göra det på ett lika lekande som rockande sätt.

The gräsänkling blues känns nästan som en Cornelis-låt redan från början. En riktigt snygg blueslåt med mycket dynamik. Den drivs av trumpet och Cornelis sjunger med driv och känsla.

En schlager i Sverige är en satir som driver med klassiska svenska låtar. Cornelis fraserar riktigt bra och det blir kläm i melodin. Jag gillar hur Povel får in fraser som comme il faut i texten på ett så naturligt och ändå käckt vis.

The purjolök sång typisk Povelsk lek med ord. Meningen

mager, blek och purjolik

går inte av för hackor. Bra arrangemang och melodi.

Torstigaste bröder här kör de på med Bellmansk trudelutt komplett med flöjter. Fram tills att man hör ord som Riches (restaurang i Stockholm) tror man att det är en Bellman-låt.

Hommage á Povel Dekalion floden som aldrig är vad den var sjunger Cornelis i bästa folkmusikstil med tamburin i en härlig takt. Den här låten har Cornelis själv skrivit.

Andra sidan inleder med Tjo vad det var livat i holken trumpeter och bra frasering i en välkänd låt.

Underbart är kort är väl en Monica Zetterlund låt, en väldigt långsam jazzlåt.

En vilsen folkvisa har ett intressant komp och melodi med någon slags xylofon och piano och mitt i allt mellanspel som andas mellanöstern med lite flöjt.

De sista entusiasterna en glad visa med kör.

Håll musiken igång är en härlig jazzig liten calypsolåt. Cornelis sjunger duett med Anita Strandell som jag för övrigt såg live i Jönköping år 2000 när hon sjöng Cornelis-låtar tillsammans med Jönköpings studentkör.