Gnistrande värme i höstrusket

Här tänkte jag skriva om skivan Reckoning med Grateful dead. En liveskiva inspelad ungefär vid den här tiden på året fast 1980 och i ett får man anta varmare San Fransisco. Något att värma sig med i höstrusket. Jag tror att när den här skivan gavs ut 1981 på Arista var den tänkt som en sammanfattning av det de åstadkommit så långt.

De bjuder på en bred repertoar med både egna klassiker och en del trevliga covers. Albumet har en akustisk framtoning på ett underbart avslappnat och lössläppt sätt. Hur de lyckas uppbåda ett sånt sväng är imponerande. Helt fantastiskt från början till slut. Men ska jag nämna några låtar lite extra så får det bli Dire wolf, China doll och To lay me down.

Först ut är Dire wolf flyhänt och gnistrande på akustisk gitarr. Ett melodiöst litet solo får de också med.

The race is on är en cover. En fin avskalad och lugn rock n roll låt med en del piano.

Oh babe, it ain't no lie en cover på en Elizabeth Cotten låt. Den är så lugn, behaglig och harmoniskt omfamnade. Jerry Garcia acoustic band gjorde även de en version på låten som jag skrivit om här.

It must have been the roses här kör de lite stämsång och blandar upp gitarren med lite piano. Ett gitarrsolo mot slutet med väldigt mycket känsla i varje ton.

Andra sidan inleder med Dark hollow. Lite åt rock n roll hållet med bra piano och bas. Inspirerade sångarrangemang i refrängen också. Gitarrspelet i mitten är fantastiskt.

China doll trakteringen och tonen i den här låten har sån ångest och inlevelse att man ryser av välbehag. Är det cembalo i bakgrunden och vilket gitarrspel.

Been all around this world lunkar på i ett fint folkrockande tempo med snyggt gitarrspel.

Monkey and the engineer är en berättande och svängig blues.

Jack-A-Roe är en avskalad folkrockslåt med snabbt klingande gitarrspel.

Ett fantastiskt sväng inleder den andra LPn med Deep elem blues. Väldigt positiv känsla och lättsam ton. Härliga lössläppta sångarrangemang.

Cassidy är välkryddad med vackra gitarrtoner och bra trummor.

To lay me down är lite mer kontemplativ och stämningsfull. En låt som griper tag i lyssnaren med sin sång och härliga gitarr- och pianospel perfekt avvägt.

Fjärde sidan inleder med bluegrasslåten Rosalie McFall. Flinkt banjospel kryddat med instick och en bra sånginstas.

On the road again är en blueslåt men ganska annorlunda framförd med kaotiska sångarrangemang och spännande takt.

Bird song är mer anspråkslöst utforskande i sin stil med lager av gitarrspel och piano i bakgrunden. Grymma improvisationer.

Underbara Ripple avslutar hela härligheten. Man hör hur publiken är med i bakgrunden. En del mandolin och piano sätter stämningen och sången gör helheten.