Lyssningsbart

Grateful Dead är en av mina favoritgrupper som jag skrivit om flera gånger här på bloggen. Bob Dylan är en annan favorit som jag inte skrivit om så många gånger framförallt beroende på att jag hade köpt de flesta skivorna på cd innan jag förstod att man kunde köpa gamla begagnade lp-plattor på skivmässor och speciella second-hand affärer som specialiserat sig på skivor.

Bob Dylan och Grateful Dead spelade ett antal konserter tillsammans 1987 som kom ut som live-albumet Dylan and the Dead på CBS 1989. Ett album som brukar få dåliga recensioner och anses som ett av både Dylans och Grateful Deads sämre album. Faktum är att liveskivor med Dylan sällan är bra. Se t ex min text om Before the flood. En kul sak med skivan är innerfickan har ett kort på Bob Dylan ihop med medlemmarna i Grateful Dead. I sin bok beskriver Phil Lesh både konserterna och skivan som väldigt bra och trevliga.

Jag anser nog att skivan är ganska trevlig att lyssna på. Jerry Garcia är en duktig gitarrist. De blir kanske lite låsta i sina respektive fack och det blir inga stora moment eller tolkningar som ger nya favoriter. Tråkigt att de inte tar med några Grateful Dead låtar. Dylan kanske tog igen detta misstag när han samarbetade med Robert Hunter 2009 med albumet Together through life. Albumet är klart lyssningsbart men inte så mycket mer.

Slow train inleder. Från skivan med samma namn. Dylan sjunger kanske inte sitt bästa.

I want you är en bra låt rent melodimässigt. En singel som vad jag förstår inte var med på någon lp.

Gotta serve somebody från Slow train comin skivan. Dylan sjunger inte bra här tyvärr.

Queen Jane approximately från Highway 61 revisited är skivans bästa låt. Lyriska gitarrklanger och en del solon med bra känsla. Dylan sjunger bra.

Joey från skivan Desire inleder med några fina gitarrtoner som återkommer på ett fint sätt genom låten. Dylan sjunger bra. De andra körar lite bakom i refrängen. Bra melodi.

All allng the watchtower är en välkänd låt från skivan John Wesley Harding. Här kör de på med gitarrerna i fin Grateful Dead stil. Stillsamt och improviserat.

Knockin' on heavens door från westernfilmen Pat Garrett and Billy the kid. Har en välkänd mjuk melodi. En del fint gitarrspel som är lyriskt i bästa Jerry Garcia anda.