tisdag 14 maj 2013

Blues som en naturkraft

Son House är en av de sanna blueslegenderna. Han spelade in låtar redan 1930 på Paramount och på samma sätt som t ex Skip James så spelade han in nya skivor på 60-talet. Dick Waterman och Al Wilson fick honom att vilja spela blues igen 1964. Skivan som jag ska skriva om här heter Father of the folk blues och gavs ut på Columbia records 1965. John Hammond som även hade hand om Bob Dylan står nämnd som producent på skivomslaget. Peter, Paul and Mary nämns också i Watermans text.

Alla låtar utom den sista framförs helt och hållet av Son House på sång och oftast akustisk gitarr. Två låtar framförs ackapella. Det är en av dem som är min favoritlåt från skivan, nämligen John the revelator. Hela skivan är så genuin och äkta som det bara kan bli. Han har en speciell stil där han nästan slår på gitarrsträngarna. Rösten och gitarrkompet är otroligt uttrycksfullt och kraftfullt, medryckande och mycket mycket bra. Som en naturkraft.

Tyvärr spelade Son House inte in fler skivor.

Death letter är en klassisk blueslåt som även Leadbelly spelade in. I den här versionen är den lika snabb som ångestfylld. Son House spelar mycket hårt. Ibland spricker tonerna som framförs med en fantastisk rytmkänsla. Rösten är grym och såväl uppgiven och sorgsen som ångestladdad.

Pearline har en lite gladare och mer rockig känsla med riff som känns igen. Mycket slidespel som låter glatt och melodiöst.

Louise McGhee är långsam uppgivet begrundande blues. Taktfast och med ganska rena toner. Rösten är har stor fraseringskänsla och han visar stor sinnesrörelse med olika röstlägen. Hela tiden med känsla för melodin.

John the revelator framförs helt utan ackompanjemang. Son House bara klappar händerna taktfast ibland och sjunger med otrolig känsla. Rösten är stark och rå men mycket rörande. Det känns i hela kroppen och man riktigt ryser.

Första sidan avslutas med Empire state express. Här har han fått tillbaka gitarren igen. Han spelar den med ett rytmiskt slående och fina toner samtidigt. Låten är snabb och ganska annorlunda.

Preachin' blues har ett speciellt tempo och är ganska lågmäld men känslan av undertryckt ångest är stark. Han slår till strängarna ovanligt försiktigt.

Grinning in your face här sjunger Son House ackapella med lite handklapp igen. Han har en grym känsla för tempo, betoning och röstläge. Fantastisk stämning.

Sundown är en tung långsam blueslåt. Ackompanjemanget flyter fram genom låten och ger en stark känsla. Hans gitarrspel är väldigt varierat och kul att lyssna på.

Levee camp moon avslutar skivan. Den enda låten på skivan där Son House spelar ihop med någon. Här spelar Al Wilson ett fint och känsligt munspel i bra samspel med Son House. Låten är också väldigt lång, hela 9 minuter. Det svänger och varieras hela tiden med långa toner, korta toner och hårda toner och mjuka toner. Son House har en fin röst dessutom.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar