söndag 3 mars 2013

Pop på hög volym

Allt är inte guld som glimmar. Ett exempel är gruppen Banchee och deras självbetitlade debutalbum från 1969 utgivet på Atlantic. De annars så bra böckerna Fuzz Acid and Flowers och Endless Trip beskriver skivan som ett bra exempel på tidig hårdrock och även liknande Tripsichords luftiga tillbakalutade rock. Tyvärr så lever inte musiken upp till dessa beskrivningar. Det rör sig snarare om pop på hög volym. Jag tror att garagerock är den term som bäst beskriver soundet på skivan. I vissa ögonblick kan de få till bra musik, men den jobbigt höga volymen på sång och gitarr har gjort att man stängt av sina sinnen i försvar för länge sen. Bäst är den sista låten Tom's island som under sina åtta minuter bygger upp en del riktigt bra partier men även Follow a dream från första sidan är bra.

Banchee bestod av Jose Miguel Dejesus på gitarr och sång, Victor Digilio på trummor och sång, Michael Marino på bas och sång samt Peter Alongi på gitarr och sång.

Samtliga medlemmar i gruppen sjunger och de sjunger ofta i stämmor men på något sätt får det inte den härliga effekt och stämning som det kan få. Alla verkar dessutom ha varit inblandade i att skriva text och musik till åtminstone någon låt med Peter Alongi och Jose Miguel Dejesus som oftast förekommande. Texterna är trevligt nog inkluderade på en insert som följer med skivan.

Jag är inte säker på urprunget till gruppens namn men stavat som banshee så står ordet för något slags kvinnligt iriskt mytologiskt väsen. Lite i samma stil som ordet valkyria i nordisk mytologi.

Sida ett öppnar med The night is calling. Låten inleder bra med trevande klingande gitarr och ganska maffigt bastummeljud. Sen börjar de sjunga med väldigt hög volym och i korus. Det blir pop av det.

Train of life inleder med rusande trummor och överstyrd gitarr som sen försvinner och de sjunger sen kommer de rusande ljuden tillbaka. Melodin i mellanspelen är ganska ljuv och bra men på typiskt Beatels-manér så bryter de melodin efter bara ett fåtal noter så kommer lustiga mellanspel. En del psykedeliskt gitarrspel visserligen men ganska jobbigt att lyssna på.

As me thinks är också ganska rakt på med högt ljud på sången. En del spännande gitarr som dränks i stämmor som hummar. Lite bongotrummor. Men sången är så ljudlig att man måste sänka ljudet på stereon. I stort sett ren pop sångmässigt.

Follow a dream inleder lite halvt drömskt med stämsång och senare bra trumpet. Även ett långt parti med klingande gitarr och långa salvor på trummor. En av skivans bästa låtar.

Beautifully day är sist ut på sida ett. Ibland är det bra gitarrslingor och även i vissa ögonblick bra utnyttjande av alla sångröster men den blir för poppig med bruten melodi i flera partier.

Andra sidan öppnar med Evolmia som drar lite åt hårdrockshållet med tungt gung men sången är alldeles för ljudlig och drar åt pophållet. Gitarrljudet är varierat på trevligt sätt.

I just don't know inleder med ett fint solo på bas tror jag. Men drar sedan iväg med plågsamt hög volym på sången och omotiverat poppig sång.

Hands of a clock inleder befriande lågmält har stundtals viss jazzkänsla i gitarren och trummorna med mycket cymbaler. I dessa partier med improviserad jazz låter det riktigt bra. Men när de sjunger låter det som pop igen.

Skivan avslutas med Tom's island. I inledningen är det nog lite nog lite jazz över låten med upprepade bas och gitarrriff. Det övergår i psykedelisk rock med långa vinande gitarrsolon och sedan mer åt hårdrockshållet med tunga smattrande basriff. Sedan en kombination av snabba gitarrtoner och stadig bas. Tyvärr sjunger de under stora delar av låten med långa popaktiga toner med alldeles för hög volym. De instrumentella delarna är mycket bra.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar