söndag 8 juli 2012

En strålande rockballad

Black and blue kom 1976. Det var Rolling Stones första album utan fast andregitarrist. Mick Taylor som ersatt ursprungsmedelmmen Brian Jones slutade i bandet inför inspelningen. Därför provade de flera olika gitarrister, så på skivan kan man höra både Harvey Mandel och Wayne Perkins samt förstås Ronnie Wood som blev den nye gitarristen till slut.

Skivan inleder med funklåten Hot stuff som också klättrade en bit upp på Billboardlistan. En av två låtar som gitarrgeniet Harvey Mandel från USA medverkar på.

Nästa låt är Hand of fate med gitarr av Wayne Perkins. Ett riktigt bra solo på gitarren. Mick Jagger sjunger riktigt bra på den här låten som är en ganska rättfram rocklåt.

Cherry oh baby är en avslappnad reggielåt där Keith Richard körar lite bakom Mick emellanåt. Ronnie Wood som senare blev fast medlem medverkar här för första gången ihop med Rolling Stones på gitarr. Den enda låten på skivan som inte är skriven av Richards och Jagger. Den är istället författad av Eric Donaldson.

Skivans bästa låt avslutar sida ett, Memory motel. En stillsam och lågmäld låt som framförs fantastiskt bra med mycket känsla av Mick Jagger som dessutom spelar piano. Låter mycket som Van Morrison i vissa lägen. Harvey Mandel gör en fin insats med gitarren. Mycket bra lätt kaotisk körsång kommer och går genom låten på ett trevligt sätt.

Andra sidan inleder med en reggie i annorlunda tappning. Hey negrita framförs avslappnat och Mick Jagger sjunger på sitt speciella sätt. Ibland låter det som om låten knappt håller ihop men sen kommer de in i gunget igen. Ljudbilden ändras lite på vissa ställen bland annat blir det lite piano och på ett ställe kommer lite bra elgitarr in.

Melody är nog skivans svagaste låt. En märklig lugn låt med lite rökig 20-talsjazzkänsla över sig. Känslan skapas framförallt av pianot, takten och sättet som texten framförs på. I slutet blir tillkommer bleckblås som fullbodar jazzkänslan.

När Fool to cry börjar så tror man att skivan vänt på sig själv och att Memory motel spelas igen. De är väldigt lika varann i vissa avsenden men Fool to cry har inte lika tydlig melodi och saknar den härliga pianokänslan och gitarrspelet är inte heller på långa när så bra. Gitarren hämtar sig lite i slutet.

Rolling Stones avslutar skivan med en rejäl rocklåt med titeln Crazy mama. Keith Richards står för huvudgitarrspelet. Driven takt och ganska tungt gung men väldigt positivt och medryckande. Lite skumma Japan-influerade ljud hörs ett par gånger. Galna röstarangemang skapar en härlig stämning och Mick Jagger sjunger engagerat och genuint. Skivans näst bästa låt.

En riktigt bra rockskiva med många bra låtar. Memory motel tycker jag kan räknas till en sann Rolling Stones klassiker i klass med t ex Angie och Ruby Tuesday.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar