En värdig avslutning

The Bands sista album med originalsättningen var Islands från 1978. Det blir ofta utskällt i professionella recensioner, i motsats till de närmast föregående plattorna. Jag anser tvärtom att det är deras bästa album sedan Stage Fright från 1970 som innehåller en del bra låtar. Tyvärr så är det egentligen bara de två första skivorna som är riktigt bra. Därefter blev det överproducerat och långt ifrån de underbara basement tapes i känslan.

Det fina med den här skivan är att flera än Robbie Robertson skrev lite låtar och de till och med tog in en låt som de inte skrivit själva Georgia on my mind. Det är också mindre konstiga influenser än närmaste föregångaren. Alltihop är inspelat i deras egen studio Shangri-La i Los Angeles.

Först ut är Right as rain skriven av Robbie Robertson. Richard Manuel sjunger inlevelsefullt men melodin är ganska polerat och intetsägande. En del sax av Garth Hudson i slutet av låten.

Street Walker kommer som nummer två. Den är skriven av Robbie och Rick Danko som också sjunger. Han sjunger också med inlevelse och smärta. Ett parti med lite kul gitarr och lite sax höjer låten.

Let the night fall framförs av Richard Manuel och innehåller lite körande. Tyvärr fortfarande med dessa otäckt softade ljud. Likadant med Ain't that a lot of love som framförs av Levon Helm. Den har ett ganska medryckande basriff och lite fina gitarrljud mot slutet.

Christmas must be tonight har en riktigt fin melodi och lite akustiska klanger. Inte riktigt ett så oäkta sound. Lite samma långsamt flytande känsla i melodin som klassiker såsom Up on cripple creek och The Weight.

En instrumentallåt, The Bands enda, inleder andra sidan. Islands heter den. Garth Hudson har några behagliga saxpartier på den. Skriven av Rick Danko, Hudson och Robertson.

Den enda låten från skivan som var med på greatest hits samlingen för några år sen var The saga of Pepote Rouge. Fina avslappnade gitarrljud och fin sång av Rick Danko och Levon Helm i refrängen. Lite av de roliga sångarrangemangen från de första skivorna.

Georgia on my mind framförs med oöverträffad känsla av Richard Manuel. Det var väl ursprungligen Ray Charles som gjorde den känd. Fina gitarrljud.

Knocking lost John har ett par kul klingande trumljud i inledningen sedan blir det en dragspelsdominerad driven zydecolåt med en del dundrande basljud emellanåt. Kul avslutning med någon sorts förvrängd gitarr.

Avslutar The Bands sista skiva gör Livin' in a dream. Levon Helm sjunger och de andra körar. En malande ganska ointressent låt.

Sammanfattningsvis en hyffsad skiva. Den kom 1977 så produktionen är dålig. De enda instrument som har lite riv är gitarr och sax. Lite bra bas på en låt och lite bra trummor på en låt. Pianot hörs inte alls. Trummorna är softade. Rösterna har de naturligtvis kvar och alla tre Richard Manuel, Rick Danko och Levon Helm sjunger fint.