Alice Coopers röst

Love it to death med bandet Alice Cooper innehåller mycket partyrock med fina melodier och mycket känsla men även den klassiska mixen av mer konstnärliga toner och galenskap. Men oftast melodiöst och medryckande. Man kan nog säga att Alice Coopers uttrycksfulla sång definierar albumet.

Love it to death var det tredje albumet med Alice Cooper och det gavs ut på Straight och Warner brothers 1971. Mitt exemplar är tyvärr en nyare tysk utgåva från 80-talet. Jag får hålla utkik efter ett original.

Mina favoriter är I'm eighteen, Black juju, Second coming och Ballad of Dwight Fry som alla bjuder på fantastisk sång, fina melodier och arrangemang som är rika på snygga infall och dynamik. Jag gillar hela skivan.

Caught in a dream inleder skivan med svängig vass rock. Refrängen är riktigt melodiös och har snyggt gitarrspel.

I'm eighteen är en riktig klassiker. Grymt gitarrspel med mycket känsla och dynamik som endast överträffas av Alice Coopers sång som är fantastiskt temperamentsfull.

Long way to go har kul gitarr och mycket energi får en nästan jazzig känsla när orgeln kommer in mot slutet.

Black juju inleder med marschbandstrummor som växer i styrka och sedan kommer orgel och galen tung gitarr innan Alice börjar sjunga riktigt galet. Sedan lugnar det ner sig med en jazzig stil innan det växlar över i österländska toner på gitarr och mystik med en tickande klocka och talad sång. Sedan kommer stenhård bas eller gitarr och stämningsfull orgel. Alice Cooper sjunger riktigt bra. Kokar ihop rejält i slutet.

Andra sidan inleder med Is it my body är en medryckande och svängig låt.

Hallowed be my name inleder med nästan kyrklig orgel men sen kommer ganska aggressiv rock med skum bruten melodi och ringande gitarr.

Second coming är en vacker melodi med piano men med mer intensitet en bit in i låten. Alice Cooper sjunger bra med mycket känsla. Bäst är låten när pianot bjuder på lika sköra som skrämmande toner och i slutet med gitarr. Underbara trummor som kontrasterar till pianot.

Ballad of Dwight Fry fortsätter det melodiösa och vackra med gitarr och piano som tillsammans med sånginsatsen ger en fantastisk låt. Slutet med intensiv sånginsats av Alice är otroligt bra. Dwight Frye var en skådespelare tidigt i filmhistorien som bland annat spelade med Boris Karloff i Frankenstein. Han dog i en hjärtattack endast 44 år gammal.

Sun arise har ett mäktigt basljud i en melodi som låter som den kunde komma skrålandes från en brittisk pub. Men med maffiga trummor och bra sångarrangemang och det fina basljudet blir det riktigt njutbart.

Regnglädje

Redan 2017 skrev jag om första skivan med Bonnie Lou. Nu är det dags för hennes andra album. Det har titeln Raining down happiness. En ganska rak countryskiva med lite popinfluenser. Bonnie Lou sjunger bra, speciellt på låtarna Raining down happiness, Stand by your man och This is for you.

Skivan gavs ut på Wrayco 1972. Jag läste någonstans att den etiketten skulle ha en koppling Link Wray men det stämmer inte vad kan se. Jag tror istället att den grundades av Lewis Chitty. Det här verkar vara den sista skivan Bonnie spelade in men enligt baksidestexten så spelade och sjöng hon i ett TV-program med Paul Dixon.

Titellåten Raining down happiness inleder. En glad gospelinfluerad låt med bra medryckande melodi. Kompet med elgitarr och lite piano är också bra.

Tammy Wynettes klassiker Stand by your man är nästa låt. Fint framförd med gitarr och Bonnies varma uttrycksfulla röst.

Seven lonely days är en av Bonnie Lous signaturlåtar som fanns med redan på första skivan. Bra körinsats. Lite logdanskänsla.

Andra sidans bästa låt är en annan låt som också fanns på första skivan Tennessee wigwalk här kommmer en andra låt från första skivan. Bra gitarrspel och härligt klipp i melodin.

This is for you avslutar skivan riktigt bra med vacker melodi, genuin sånginsats och snygga stråkar.

Jul i Kalifornien

Ingen julafton utan julmusik. Nu ska jag dock inte skriva om julmusik men väl en skiva med jul i titeln. Den heter California Christmas Album och är en bootleg-samling med liveinspelnigar av olika klassiska San Francisco grupper som The Charlatans, Jefferson Airplane, Grateful Dead, Quicksilver Messenger Service och Moby Grape. Albumet gavs ut 1981 på Penguin records. Det finns även en påskskiva på samma bolag med fler liveinspelningar.

Russinen i lussekatten för min del är Turn on your lovelight med Grateful Dead och Janis Joplin, The Fool med Quicksilver Messenger Service, Jack O'Diamonds med The Charlatans och Dark magic med Moby Grape. Som bjuder på allt från psykedelisk rock till country, blues och folkrock på ett underbart improviserat sätt.

Till sillen blir det Quicksilver Messenger Service med två låtar som inleder den första av två skivor. Först ut bluesklassikern I got my mojo working. Ganska standardmässigt utförd.

Med nästa låt, klassikern från deras första skiva The Fool (eastern style) börjar det hända saker. En fantastisk episk låt med ett lugnt grundkomp och sen gitarren som fyller i med de mest lyriska vinande och varierade toner man kan tänka sig. Sen kommer den överaskande sången. Mot slutet ringer de majestätiskt melankoliska soluppgångstonerna ut.

The Charlatans serveras till skinkan med Number one som första av två låtar. En positiv svängig poplåt i folkrocksstil men lagom kantig för att bli intressant.

Jack O'Diamonds är en rejäl stökig blues med taktfast countryfeeling. Bra kombination av piano och gitarr. Sånginsatsen passar in perfekt. En ödslig men obevekligt framåtstörtande stil som är underbar att lyssna på.

Till varmrätterna vänder vi på skivan och Jefferson Airplane öppnar med Kansas city i en riktigt släpig men intensiv version av bluesklassikern.

Fat angel har en österländsk långsamt vandrande känsla. Väldigt drömsk och atmosfärisk musik.

Sen kommer några konstiga reklamsnuttar som Jefferson Airplane spelade in för Levi's.

Härnäst blir det Steve Miller band och låten Miller's blues. Pigg orgel jammar till det riktigt snyggt. Jag får lyssna mer på den här gruppen. Har inga skivor med dem än så länge.

Till skiva nummer två och det sista av köttbullarna och Jansons frestelse blir det Dark magic. En ordentligt tung och rå låt med Moby Grape en grupp som jag inte lyssnat in mig på än. Har för mig att jag lyssnade på en samlings-cd med dem för kanske 20 år sen som jag hittade på biblioteket men den var inget jag fastnade för då. Den här låten gillar jag dock en lång låt med mycket improvisationer och livfullt gitarrspel med Skip Spence. Väldigt tungt och distat. Tonerna har en österländsk känsla ibland. Kaotisk sång på ett par ställen men nästan helt instrumental. Inspelad på Avalon Ballroom i San Francisco på nyårsafton 1966, ett namn man känner igen från psykedelisk konsertaffischer.

Death sound blues med Country Joe and the Fish. Ett band som jag har en skiva med sedan tidigare som jag skrivit om här på bloggen. Tyvärr gillar jag inte Joes sångröst men Berry Meltons gitarrspel är fantastiskt bra och även basspelet från Bruce Barthol ger fint gung i bluesen.

Till ostkakan vänder vi skivan och lyssnar på konsertklassikern Turn on your lovelight med Grateful Dead. Ron McKernan sjunger men till andra versen kommer Janis Joplin in och sjunger med Ron som svarar. De har mycket känsla båda två och sångarrangemangen har ett grymt sväng och variation. Grateful Dead spelar avslappnat och virtuost med långa utflykter i improvisationernas land i samklang med sången.

The Byrds får ackompanjera kaffet och hur jobbigt det är att gå hem igen efter all maten och aktivera hjärnan igen. Skramlig pop med det störande signaturgitarrljudet i tre korta låtar Renaissance fair, Lady friend och Have you seen her face. Plågsamt dålig ljudkvalitet.

God Jul!

Elvis trummis

DJ Fontana var trummis i Elvis Presleys band men han spelade även, ganska otippat, på ett album med gruppen Holy Modal Rounders. Albumet som gavs ut 1971 på Metromedia heter Good taste is timeless.

Tidlöshet är ett begrepp som de försöker anamma genom att spela generellt ganska ålderdomlig musik med ett försök till ett komiskt angreppssätt. Som bäst blir de när de försöker skapa riktig musik som i de underbara låtarna Once a year, Spring of '65 och Generalonely eller de positiva City blues och Alligator man. DJ Fontana spelar det ovanliga instrumentet käkben (jawbone) även kallat quijada eller charrasca på Alligator man. Ett sydamerikanskt instrument enligt wikipedia.

I vissa låtar får de till en atmosfär som liknar San Francisco gruppen The Charlatans och i andra får man känslan av Insect Trust.

Spring of '65 har en vacker appalachisk folkrockstil. Melodin är underbar på ett anspråkslöst sätt. Snyggt piano och mandolinspel som är väldigt dynamiskt. Skramligt och både sorgligt och ystert.

Generalonely är en lågmäld vacker låt med lite fiol och cello med lite piano i bakgrunden som ibland blir mer känslosamt. Stämningsfull sång med mycket melodi.

Alligator man har stark rå sång med frejdigt men ändå anspråkslöst ackompanjemang med allt ifrån piano och gitarr till charrasca.

City blues är en blues av det positiva slaget. Lössläppt och kul. Bra piano och gitarrspel.