The Damnation of Adam Blessing är gruppen Damnations första album. Det kom 1969 på United Artists men min utgåva är den andra pressen med en annan etikett som gavs ut 1970. Tyvärr blåstes jag ganska rejält på det när jag köpte den som ett påstått original på skivmässan i Huskvarna för åtta år sedan. De spelade in två album till, det tredje har jag inte hört än men deras andra imponerades jag inte av så jag tror att det här är deras bästa album.
Gruppen bestod av Bill Schwark, Bob Kalamasz, Adam Blessing (egentligen hette han William Constable), Ray Benick och Jim Quinn. Man undrar ju vad Adam Blessing har gjort för att bli fördömd. Omslaget är ganska suggestivt med de båda händerna och den fallande människan.
Skivan är bra med fin pyskeldelisk rock som lutar åt både hårdrock och folkrock ibland med inslag av jazz eller blues. De når dock inte lika långt som de bästa artisterna och skivorna i det här facket. De påminner lite grann om Ultimate Spinach i någon låt, om Allman Brothers i en annan och om Amboy Dukes eller Led Zeppelin i en tredje. Mina favoriter från skivan är nog Strings and things, Dreams och Lonely.
Cookbook inleder kraftfullt med hårda men melodiösa riff och ståtliga trummor. Ganska mycket dramatiska växlingar i melodin.
Morning dew den klassiska Bonnie Dobson låten som Grateful Dead gör den definitiva versionen av. Här har den fint komp av både akustisk och elektrisk gitarr som samsas i ett snyggt arrangemang. Sånginsatsen är ganska fläskig.
Le voyage har också ett hårt och rusande men melodiöst komp. Ett mångsidigt sångarrangemang med de andra körande bakom sångaren ibland. Efter ett tag kommer lite orgel in i ljudbilden.
You don't love me en blues som de gör en ganska poppig version av. Orgeln får det att låta ganska mycket Allman Brothers om låten. Inte så konstigt eftersom de också spelade in låten.
Strings and things här är de mer folkmusikinfluerade med ett vackert semiakustiskt komp och en sånginsats som matchar melodin. Efter ett tag växer både sången och kompet så att ljudet fyller hela rummet. Sen kommer det tillbaka till inledningen men med en vridande gitarr som trakterar melodin.
Last train to Clarksville inleder sida två. Har ett repetitivt riff men också bra gitarrspel. En ton låter faktiskt som en tågvissla.
Dreams har ett härligt episkt och drömskt anslag med snygga dynamiska skiften och riktigt bra gitarrspel. Sången med en del körande smälter in på ett trevligt sätt.
Hold on har ett medryckande riff. En ganska poppig låt överlag med Beach Boys stämmor på några ställen. Gitarr och trummor skiner igenom ibland.
Skivan avslutas med låten Lonely. Påminner på vissa sätt som Ultimate Spinach faktiskt. En berättande låt som flödar fram till ett ömsom stuffigt och ömsom episkt komp. Behagligt avslappnat och nästan jazzigt när de improviserar som bäst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar