Lyrisk bluesgitarr

Luther Johnson har namnet och i viss mån en liknande stil gemensam med sin namne som jag skrivit om tidigare. En väldigt enkelt flödande improviserad mjuk och pigg blues. Skivan heter Lonesome in my bedroom och spelades in den 18 december 1975 i Frankrike. Den gavs ut på Black and blue 1977.

Hela skivan är underbar men några låtar att lyssna på lite extra är Lonesome in my bedroom med den mjuka stilen som får det att låta så enkelt, Rock me slow and easy som är mer rockig på ett spännande sätt och avslutande Son House liknande låten Please don't take my baby nowhere.

Titellåten Lonesome in my bedroom inleder skivan. En tungsint rökig blues med dämpat berättande gitarrtoner och piano i bakgrunden. Väldigt lyrisk bluesgitarr.

Honey bee är en Muddy Waters låt med en tät atmosfär. Lugnt gitarrspel och lite snabbare piano i bakgrunden. Även en del munspel.

Ytterligare en Muddy Waters låt Long distance call avslutar första sidan. Har lite mer tryck i gitarrspelet som har ett fint rockigt gung. Bra munspel också. Kör lite intensiv a capella sång i slutet med mycket känsla.

Andra sidan inleder med Rock me slow and easy en rockande blueslåt med medryckande känsla och snygga bastoner på gitarren i samspel med munspel och piano.

Hush, hush fortsätter i en tuff stil med en Jimmy Reed låt. Bra munspel.

Chuck Berry låten Little queenie följer med sin medryckande rockiga blues. Generöst med improviserat gitarrspel.

Jammin' with Willie är en cool blues med snyggt gitarrspel och en härlig takt. Fatastiskt samspel med pianot också.

Please don't take my baby nowhere har en ovanlig talad inledning och sedan kommer gitarren och det blir lite liknande Son House nästan men mjukare.

Link Wrays första sånginsats

Link Wray gjorde riktigt bra instrumentella låtar under slutet av 50-talet och början av 60-talet. I början på 70-talet spelade han in två magiska album i gränslandet mellan rock, country, folk och blues. Det här albumet är en länk mellan de två perioderna. Det gavs ut 1964 på Links egen etikett Vermillion och har titeln Sings and plays guitar.

Här hämtar Link inspiration från andra artister som Buddy Holly och Elvis Presley. Han försöker sig även på att twista som Chubby Checker. Det är absolut inte dåligt men det blir lite slätt. Som rå gitarrist eller som eklektisk gitarrvirtuos med texter som Dylan är betydligt mer hans eget uttryck och där kommer hans talang till sin fulla rätt.

Mina favoritlåtar är I wanta get married för sitt Buddy Holly uttryck, Remember the twist för det fina gitarrspelet och de primitiva trummorna samt I'd do anything for you för sin varma och anspråkslösa Elvis-känlsa.

Det står inget på omslaget vilka de övriga medverkande musikerna är vilket tyvärr är vanligt under 50- och tidigt 60-tal. Men det är ganska troligt att brodern Vernon medverkar i alla fall.

The moving sidewalks

Billy Gibbons kände jag mestadels till som en bluesspelande och lite farlig på ett kul sätt figur i TV-serien Bones där han spelar pappan till en av huvudpersonerna. Såklart har jag hört någon enstaka låt med ZZ Top men jag har inte lyssnat på dem särskilt mycket.

The Moving Sidewalks var Billy Gibbons första grupp och de gav ut skivan Flash på Tantara 1968. Förutom de två sista låtarna en riktigt bra skiva med ovanligt galen psykedelisk blues med viss jazzkänsla men även rå skramlig rock ibland. Musiken är väldigt dynamisk och de uppbådar en unik ljudbild. Musiken är helt olik det andra kända 60-talsbandet från Texas 13th Floor Elevators. Coolt omslagsfoto också i rödlila ton och med silverbägare andas det en surrelistisk ton.

Förutom Billy på gitarr, munspel och sång så bestod The Moving Sidewalks av Don Summers på bas, Dan Mitchell på trummor och Tom Moore på orgel och piano. Mitchell var även med i ZZ Top.

Mina favoritlåtar är Flashback, You don't know the life och Crimson witch. Men som sagt om man lyfter nålen innan förmörkelsen på andra sidan så är alla låtarna riktigt bra. Spännande att det är ett ljud i runouten på båda sidorna.

Öppningsspåret Flashback är en riktig höjdare med grymt driv och galna infall på gitarren och sångarrangemangen är väldigt psykedeliska som ett stroboskop. Helt plötsligt lugnar den ner sig och det blir österländska akustiska toner till sista versen.

Nästa låt Scoun da be har mer orgel och en spännande start stopp takt med gitarr och lite jazzig sångstil.

Stökiga rocklåten You make me shake tar vid. Här är det bra gitarr och sången ligger långt fram i mixen till maffiga trummor och en del orgel också. Avslutningen med gitarrljud som studsar hej vilt är kul.

You don't know the life är en stämningsfull långsammare låt med bluesig sång. Intensiv trots bara sång och orgel. Riktigt bra gitarr och trummor som är lågmälda och sparsmakade.

Pluto - Sept. 31st fortsätter i en speciell stil med prominent sång och stökigt komp med viss rå galen jazzkänsla med cymbaler och takten. En sekvens med viskande röster och märkliga ljud tar vid. Känns som en konstnärlig 60-talsrysare.

Andra sidan inleder med No good to cry en behaglig bluesig låt med avskalat komp med trummor och orgel sen kommer gitarren in på bara ett par ställen på ett intensivt galopperande sätt. Mot slutet innan sista versen blir det riktigt snygga improviserade gitarrsolon.

Crimson witch har en tung men fortfarande galen stil. Spännande mixning med galna gitarrljud i bakgrunden och bas, trummor och sedan piano i förgrunden sen växlar de. Sången ligger alltid långt fram. Det ger viss svindelkänsla.

Joe blues en ganska rak blues i en rökig barstil med bra gitarrspel med spännande distade toner. De skiftar snyggt till mer orgelbaserat komp som faktiskt passar in fint. De hinner skifta över till munspel också som mer ännu bättre och riktigt genuint.

Eclipse inleder skumt och sen kommer lite gitarr men mystiska ljud som ett kollage tar över och en massa TV eller radio röster. Tyvärr rent skräp. Kanske inspiration för black lodge scenerna i Twin Peaks.

Reclipse kanske är det avslutande glada gitarrspelet till en uppslupen publik.

Komplettering

En del plattor har man enkom för att ha en komplett samling av något. Valley of the moon med Lovecraft är ett sådant exempel. De första skivorna med gruppen HP Lovecraft speciellt den andra är mycket bra. Men den sista där de kallar sig Lovecraft är långt ifrån dem i stil och uttrycksfullhet. Faktum är att endast Michael Tegza på trummor är med från originalsättningen. Här är de övriga medlemmarna Jim Donlinger, Michael Been och Marty Grebb.

Skivan gavs ut 1970 på Reprise. Mitt exemplar är den tyska utgåvan.

Musiken är pop med en del Bee Gees Staying alive vibbar. Låtar som inte är helt oävna är Love has come to me, Dear och Hopefully we'll all remain together som har bra melodier och de hittar lite engagemang i sången och en viss stämning i musiken. Men som sagt om man förväntar sig fler It's about time eller Keeper of the keys så får man leta vidare.

Skivan inleder med discofunk-låten We can all have it together.

Brother I wonder fortsätter i en funkig mer poppig stil men har lite mer gitarr.

Love has come to me inleder med lovande akustiska toner och en bra försiktig sånginsats men mer poppiga sångarrangemang kommer efterhand.

Will I know when my time comes har en mer böljande stil och svårfångad melodi trots piano.

Two step tussle har bra gitarrspel med lite countryrockfeeling blandat med akustisk gitarr. Sånginsatsen kompletterar låten.

Take me by the hand fortsätter på ett lättsmält modernt poppigt spår utan större melodi här finns även en orgel med.

Andra sidan med mjuk poppig stämsång i Lady come softly.

The dawn har en drömsk stil med mer nyanserad sång, maffiga trummor och lite sitar.

Never gonna go back har mycket blås utan större melodi.

Dear har en del dramatiskt pianospel och sång till en mörkare melodi.

Hopefully we'll all remain together fortsätter med bra sång och dramatisk sång med en del piano.

Soul med energi

Förra helgens skivmässa i Linköping bjöd på mycket skivbläddrande. Den här gången hamnade flera soulplattor i kassarna. Här ska jag skriva om en av dem. Otis Redding in person at the Whisky a go go utgiven 1968 på Atco. Den spelades in 1966 i Los Angeles. I baksidestexten nämns förstås Otis Reddings tragiska död i en flygolycka den 10 december 1967.

Skivan bjuder på soul med mycket energi. Otis sånginsats är fylld av intensitet och ett stort känsloregister. Mina favoriter från skivan blir I can't turn you loose och These arms of mine men hela skivan är fantastisk.

Intensiva I can't turn you loose inleder skivan. Bra trumpetspel och Otis sjunger fantastiskt och bjuder på sig själv i en riktig humörhöjare

Pain in my heart lugnar ner tempot med fina gitarrslingor och känslomässig sånginsats.

Just one more day har en underbar melodi. Med spruckna gitarrljud och grym inlevelse i sången. Sen kommer trumpeter och klipper i på precis rätt ställen för att förstärka känslan.

Mr. pitiful är en svängig låt med mycket rytm och en medryckande melodi. Bra saxofon och trumpetspel.

Övergår direkt i Rolling Stones-låten (I can't get no) satisfaction. Bra frenesi i sånginsatsen. Bygger upp en grym intensitet i slutet.

Andra sidan inleder med innerliga I'm depending on you. Snyggt saxofonspel och en riktigt bra sånginsats.

Any ole way är mer försiktig och melodiös. Mycket känsla i sången.

These arms of mine fortsätter med det känslosamt starka. En mycket vacker melodi med spännande mandolinliknande gitarr på ett par ställen och en fin anspråkslös gitarr som spelar melodin. Otis sjunger med en underbar väldigt genuin inlevelse.

Papa's got a brand new bag En James Brown klassiker. Rytmiskt och dansant med mycket trombon och saxofon. Otis har den rätta intensiteten i sitt framförande.

Avslutande Respect förknippar man först och främst med Aretha Franklin men det är Otis Redding som har skrivit låten. En kraftfull avslutning med rytmiskt gitarrspel och bra blås och en fantastisk sånginsats.