Blues i Frankrike

Jag letade egentligen efter en annan Luther på skivmässan Huskvarna nu senast. Men jag hittade ingen med Luther "Guitar Junior" Johnson så det fick bli den här med Luther Allison istället. Den är utgiven av franska skivbolaget Blue Silver 1979. Musiken på skivan är inspelad live och skivan heter Live.

Luther Allison spelar en avslappnad ganska positivt laddad mjuk blues. Det är fem låtar på skivan och de innehåller alla fina långa partier med improvisationer och jam som passar fint in i respektive låt. Det är bra piano och munspel samt även gitarr som var Luther Allisons instrument. Gitarrspelet är riktigt varierat. Musiken påminner lite om Muddy Waters och även BB King men även om Luther "Guitar Junior" Johnson. Luther Allison träffade Howlin Wolf i Chicago 1957 men har inte riktigt hans råa stil.

Luther's shuffle är en bra snabb inledning med mycket piano och munspel. Enda låten på skivan skriven av Luther Allison själv.

I can't quite you babe är en Willie Dixon låt i ett lite mer klassiskt bluestempo med rökig stil. Bra samspel mellan gitarr och piano som båda tillåts briljera i fina långa improvisationer.

I'm leavin' är en mer sångorienterad blues i rockstil. Luther har bra känsla.

På andra sidan inleder Rock me baby är väldigt avskalad och mjuk i stilen. Lyriska gitarr- och pianotoner. Riktigt bra känsloladdade solon på gitarren i samspel med piano.

Låten övergår direkt i avslutande Little red rooster. En klassiker med Howlin Wolf men skriven av Willie Dixon. Intensiv sånginsats och bra temperamentsfull gitarr och en del riktigt bra piano.

Från folkrock till pop

Låten Morning dew en klassiker med Grateful Dead skrevs av kanadensiska sångerskan Bonnie Dobson. Hon skrev den 1962 men den fanns även med på hennes fjärde skiva om gavs ut 1969 på RCA. Den var självbetitlad.

Tyvärr är musiken inte så mycket folkrock utan mer väldigt orkestrerad pop. Det är ganska dåligt arrangerat och producerat med väldigt hög volym och dålig dynamik. Hon har en väldigt stark röst som inte har så stor variation eller uttryck kanske för att instrumenten framförallt stråkar ligger så väldigt långt fram i mixen. Hon får helt enkelt inget utrymme för sin röst.

Trots allt finns det kanske två bra låtar på skivan i alla fall. Det är något i underkant tyvärr. Har inte hört hennes andra skivor än.

I got stung skriven av Bonnie själv är en flödande dansant tango-aktig låt.

Morning dew är en mycket känd låt som framförallt Grateful Dead har gjort känd. Bonnies egna version är helt okej med lite latinska stråkar. Hon sin originalversion 1962.

Let's get together är en cover på kända Dino Valenti låten. Går lite långsamt och saknar det riktiga klippet. I'm your woman adderar lite lågmäld orgel till soundet. Här lyckas hon få till en behaglig stämning. Lite samma ljuva längtande känsla som Elvis hittar i Time är en cover låt. Väldigt ljuv i stilen men lite intetsägande. Rainy windows har lite anspråkslösare ackompanjemang fortfarande mycket stråkar och Bonnie sjunger starkt och klart.

Everybody's talking inleder andra sidan. Den är skriven av Fred Neil. I Harry Nilsons version är den alldeles fantastisk. I Bonnie Dobsons tappning blir den ganska stuffig och har lite fel rytm tyvärr. Något överdrivna arrangemang. Bird of space inleder med en liten lustig sitar-slinga. You never wanted me har ganska trevlig akustisk gitarr. Pendant que inleder med i det närmaste klassiskt piano. Sen sjunger Bonnie på franska. Elevator man har väldigt högljudd sitar i inledningen. Rytmen har lite mer klipp i sig och Bonnie sjunger inte så högt vilket är avkopplande.

Sista låten är Bonnie Dobsons egna Winter's going. Har ganska behaglig atmosfär med lite mer normal sånginsats och variation i anslaget.

November i november

Nu är vi inne i november och jag tänkte skriva om en skiva med svenska gruppen November. Deras tredje och sista skiva hette faktiskt 6:e november och hade en avbildning av en tavla som förställer Gustav II Adolfs död i slaget vid Lützen. Men här ska jag skriva om Novembers första skiva som heter En ny tid är här. Den gavs ut 1970 på Sonet.

November bestod av Christer Stålbrant på bas och sång, Björn Inge på trummor och sång samt Richard Rolf på gitarr. Dessutom medverkar Jan Kling på flöjt och Caroline Williams som jag tror är barnrösten på två låtar. Samtliga låtar skrevs av medlemmarna i gruppen själva.

Tyvärr är sången ganska svag genom hela skivan. Den har en oengagerad stil och väldigt låg känsla och närvaro. Musiken är stundtals bra men tappar lite på att de försöker jazza till det och bryta melodier och tempon för ofta och utan den rätta känslan och flytet.

Sammanfattningsvis en skiva som man kan lyssna på ibland och ha i samlingen som en tidig svensk hårdrocksskiva men tyvärr inte så rolig och bra.

Mount Everest är en säregen basdominerad blues och flöjt. Även en del gitarr. En annan värld har mer driv men ganska långsam sång. Mycket trummor. Bra känsla i gitarren som gör melodin medryckande. Lek att du är barn igen har en massa flöjt i en väldigt lågmäld melodi som drivs av tung gitarr och bas när inte flöjten kommer in drömskt. Blir ren jazz under en del i låten. Mot slutet kommer ett barn in och sjunger. Sekunder (förvandlas till år) är en mer renodlad tung rocklåt. Intensiv avslutning på låten med rusande takt och vinande gitarr.

Andra sidan inleder med En enkel sång om dej, en låt som är lite mer uppåt och snabb i stilen. Med ett ganska coolt basriff. Jag tror att det är Björn Inge som sjunger här. Varje gång jag ser dig känns det lika skönt är tillbaka sångaren från första sidan. En tung långsam låt. Gröna blad har lite olika tempon och är en ganska splittrad låt. Åttonde har ganska distat ljud i sången och ett dansant tempo. Ta ett steg in i sagans land har ett kul riff och bra trummor i inledningen sen stannar melodin upp och mer en seg historia innan det tar fart igen. Sen kommer det in en barnröst som läser en lite strof som man inte riktigt hör. Balett blues inleder med piano i Casablanca stil och lite talat trams innan de river av några tunga gitarrtoner och så är låten och skivan slut.