Blandat att vara sessionsmusiker

Vad har Mark Heyes gemensamt med Simon and Garfunkel? De har båda spelat in en skiva tillsammans med Hal Blaine, Larry Knechtel och Joe Orborne. Mark Heyes koncentrerar mycket på blues. Hans enda skiva såvitt jag vet heter The words and music of Mark Heyes och är ett privatpressat album från 1971 på en etikett som kallas Good sounds recording.

Alla låtar är skrivna av Mark Heyes själv och han beskrivs som en kompositör, gitarrist och poet på baksidan av skivomslaget. Hans medmusikanter är välkända sessionsmusiker från Los Angels. Hal Blaine på trummor, Joe Osborne på bas samt Larry Knechtel på orgel och piano. Märkligt. Man undrar varför han slutade med musik.

Musiken är mestadels blues med en del folkrocksinslag. Mark sjunger på tre av låtarna och det är de som sticker ut, resten är instrumentalt. Inget jättebra album som det är värt att leta reda på. Men det är inte dåligt heller. Påminner inte direkt om något särskilt. Bluesen är ganska BB King-aktig. Folkrockslåtarna ger med sin skörhet vissa associationer till t ex Easter everywhere eller första Mother Earth.

Together inleder skivan. En långsam lite bitter blues med mycket orgel och en del gitarr.

Freedom har en fin melodi och en skör ärlig sånginsats. En ganska hoppfull och upprymd men återhållsam låt. De träffar rätt i sin genuina lite försiktiga stil. Skivans bästa låt. Hal Blaine vräker på rejält på trummorna.

Första sidan avslutar med den instrumentella låten 4:30 blues. Den inleder stillsamt med piano och gitarr. Efter ett tag byts pianot ut mot orgel. De får även in ett solo på bas. Gitarren är ganska glad i sin ton och bluesen är medryckande och gungande men inte tung.

Andra sidan inleder med Dreams. En mer folkrockig glad melodi med en bra sånginsats och driv. Har ett mer mörkt mellanspel och slut.

4:40 blues är som på första sidan en lång instrumentell blueslåt. Har en lite tätare och rökigare stämning. Mycket bra pianospel i en improviserad sekvens. Sen kommer orgeln och det är nästan lite funkigt dansant. Reprise avslutar skivan med sina 41 sekunder. Ett litet kombinerat orgel- och trumsolo.

Tonsatt Fader vår

Bob Bohanna har jag skrivit om tidigare. Han spelade in en skiva med gruppen Morning Glory. Här har han istället samlat gruppen Pure love and pleasure som kallar sin enda skiva för A record of pure love and pleasure. Den gavs ut på märket Dunhill 1970.

Förutom Bob Bohanna som spelar gitarr, bas och sjunger bestod gruppen av David McAnally på sång, Pegge Ann May på sång, John Allair på orgel, piano och sång samt Dick Rogers på trummor och sång. De ser glada ut på omslaget.

Den här skivan är mindre psykedelisk än Morning Glory men det är fortfarande mycket ljud, tätt och intensivt. Lite psykedeliskt och rockande men har även influenser av ren rock med stänk av country eller folk. Det myckna ljudet blir lite påfrestande ibland och det glimmar till de gångerna när de tonar ner ljudbilden något och blir mer sparsmakade.

Too Scared To Go är en ganska orgelintensiv driven låt med ett smittande riff som nästan låter som en xylofon. Sången framförs av David McAnally. En del surrande gitarr i slutet.

All In My Mind har maffiga trummor i inledningen. Sången framförs av Pegge Ann May med lite kör också på vissa ställen. Betydligt lugnare än föregående låt. Ökar i intensitet i slutet med en massa gitarr.

What'cha Gonna Do är en frejdig låt med trevligt ljust piano i ena högtalaren. Någon sorts countryfierad music hall som är medryckande och trevlig.

My lies har ett taktfast lustigt bakgrundskomp som påminner om någon mycket modernare låt. Sen sjunger de duett med en del lyrisk gitarr i någon sekund ibland. En del stökigt piano också.

Hard times är en låt med bra engagerad sånginsats av David och komp på en lagom nivå med gitarr med mycket temperament. Sparsmakat och udda traktering. Tungt och dynamiskt med spännande och varierade sångarrangemang. Den ökar i intensitet också mot slutet med orgel och gitarr i tätt samspel innan sången kommer tillbaka.

Andra sidan inleder med låten Mama said en släpig men taktfast låt med bra sångarrangemang och speciell huvudsångare. Lite soul eller gospel över den här låten.

Joyce är en lugnare mer folkrocksinfluerad låt med stämsång. De får till en bra stämning i låten. Ljudet är lite för starkt på något sätt för att det ska bli riktigt fantastiskt bra.

Relax är en tung hårt dunkande rocklåt. Ett instrumentalt parti i slutet har en massa överstyrd gitarr som trakteras på ett annorlunda sätt.

Love, love, love you är en snabb glad countryinfluerad låt. Har ett mjukt trumsolo som är riktigt udda i sin takt. Kaotiska sångarrangemang.

Sista låten heter The Lord's prayer och är en tonsättning av orden i Fader vår. Är stämningsfylld med lågmält komp med mycket dynamik. Melodin är bra. Sen kör de improviserade partier med orgel innan låten kommer tillbaka. Maffiga trummor. Påminner lite om Mad River och deras låt Merciful Monks. En del bra körsång som har en mäktig klang.

Dynamisk hårdrocks-pop

News of the world var Queens sjätte album. Det gavs ut 1977 av EMI. Det är mitt hittills enda album med Queen. Jag skaffade det efter ett Family Guy avsnitt där Stewie blir vettskrämd av omslagsbilden på en sorts androgyn robot. Bilden är anpassad från en amerikansk science fiction tidskrift från 50-talet där Frank Kelly Freas hade ritat ungefär samma bild. Sen ritade han en anpassad bild till skivomslaget.

Musiken är ganska tung, ibland snabb och aggressiv och ibland berättande. Det är pop men ändå väldigt mycket idéer som ofta är väl utförda. Musiken är dynamisk och temperamentsfull och de har den speciella Queen-känslan med ljusa röster och bombastiska storvulna men ändå smakfulla anslag. En del låtar är förvånansvärt råa i sitt sound. En skiva som kan passa bra när man vill vakna till i höstmörkret. Den tappar lite fokus stundtals men det blir aldrig dåligt trots en del skumma effekterna på rösterna.

We will rock you inleder riktigt bra med handklapp och halvt talad sång med viss stämsång inblandat. Mot slutet kommer en rå elgitarr och rundar av en riktigt bra låt.

De följer upp bra med nästa låt klassikern We are the champions. Lite för majestätisk kanske men de får till bra moment med sparsmakat piano och engagerad sång eller ibland när de drar på med trummor, elgitarr och en massa stämsång.

Sheer heart attack är en väldigt snabb låt med gitarr som rusar och ganska aggressiv sång. En del skum vinande sång på vissa ställen.

All dead, all dead lugnar ner tempot. En berättande ballad med piano.

Spread your wings fortsätter i ett lugnare tempo men lite mer åt powerballadshållet. Kryddat med ett par gitarrstänk.

Fight from the inside inleder med hårda tunga futuristiska ljud. Sen fortsätter det med bra gung och hård sång.

Get down, make love har en ganska skum takt och ett hårt anslag. En del futuristiska inslag med tongeneratorljud.

Sleeping on the sidewalk är en ganska rak rocklåt i svängigt bluesigt tempo.

Who needs you är ganska annorlunda med en halvakustisk avskalad ljudbild. Lite calypso. Med typisk Mercury sång.

It's late har en mer ljudlig framtoning. En powerballad. Har en bra gitarreufori i slutet.

My melancholy blues är nästan ackapella men en del piano. Inte riktigt en blues mer åt jazzhållet i så fall.

Kvartetten som var en trio

Kvartetten som sprängde var en en trio bestående av Rune Carlsson på trummor, Fred Hellman på orgel och piano samt Finn Sjöberg på gitarr och flöjt. De gav ut sin enda skiva Kattvals på märket Grump 1973. Den är en rent instrumentell skiva. Tydligen ska de ha varit en kvartett ursprungligen med Margareta Söderberg på sång. Men hon slutade.

Musiken på skivan är som sagt instrumental och det är mycket orgel. Har en del svensk folkton över sig och en hel del jazz men på andra sidan finns spår av Allman Brother skulle jag säga. Mycket improvisationer i långa melodislingor som försvinner och kommer tillbaka igen. Samtliga låtar är egenkomponerade.

Andesamba är lite latinsk i rytmerna men har även mycket svensk folkton i sig. Bra gitarr i inledningen men sen blir mycket orgel. För att sen bli mer gitarr igen.

På en sten har mycket mer folkton över sig. Lite flöjt som Djungelboken i inledningen. Bra gitarrslingor tar sedan vid tillsammans med dallrande orgel och viskande trummor. En bit in i låten kommer det en massa bra piano också.

Gånglåt från Valhallavägen är skivans bästa låt. Den inleder med ljudet av bjällror eller liknande. Bygger upp en viss atmosfär sen kommer själva melodin med bra gitarr och trummor och orgel i bakgrunden. Melodin är mycket bra och atmosfäriskt vandrande i stilen. Mycket dynamik samtidigt som det är väldigt avslappnat och improviserat.

Andra sidan inleder med titellåten Kattvals den påminner om sista låten på första sidan. Den här har ett mer jazzigt anslag i sina improvisationer. Kanske nästan kan säga att det är lite Allman Brothers Band och Whipping post över den.

The sudden grace påminner väldigt mycket om en annan låt som jag inte kan placera. Mer Allman Brothers måste jag nog säga. Kanske In memory of Elisabeth Reed.

Vågspel inleder med avlägset orgelspel som växer i styrka. Ska inte säga att det är lite kyrkorgel över det men det kanske det är ändå stundtals.

Ölandsshuffle avslutar skivan. Har ett smittsamt riff som öser på från gitarren i fint samspel med trummor och orgel. Ett väldigt plötsligt slut utan någon fadeout.

Terminator blues

Scenen där Arnold Schwarzenegger kör iväg på en Harley Davidson motorcykel till tonerna av Bad to the bone i filmen Terminator 2 är riktigt grym. Den låten framfördes av George Thorogood and the Destroyers och finns med på deras skiva Bad to the Bone. Den kom 1982 på EMI. Men det finns inget 80-talsaktigt över musiken eller soundet på skivan som tur är. Istället bjuds vi som lyssnare på riktigt bra rock n roll med positiv attityd och fina solon. De spänner över många stilar men främst är det rock n roll och blues som en hyllning till Chuck Berry. Saxen får det ibland att bli lite New Orleans stuk eller kanske Johnny and the Hurricanes känsla. Vilt och välspelat.

Gruppen bestod av George Thorogood på sång och gitarr, Hank Carter på saxofon och sång, Bill Blough på bas, Jeff Simon på trummor och Ian Stweart på piano. Det här var deras sjätte lp.

Back to Wentzville inleder i snabbt rock n roll tempo. Flera fina Chuck Berry influerade gitarrsolon ala Johnny B good och bra saxsolon.

Blue highway är en lugnare låt men den har ett bra driv ändå. Har ett strålande fint solo på sprucken slide-gitarr. Obemärkta pianotoner och ett saxsolo förhöjer stämningen också.

Nobody but me är en annorlunda låt i mer modern upprorisk stressad stil. Som en rock n roll låt delvis men i väldigt uppskruvat tempo.

It's a sin är en långsam låt med en viss blueskänsla i melodin men skickligt maskerad.

New boogie chillun är en klassisk låt av John Lee Hooker. De gör en bra version här med ett växande tryck och intensitet.

Andra sidan inleder med klassikern Bad to the bone. Taktfast avslappnat men självklart i sin brutalitet. En del bra gitarrsolon och saxsolon glimmar till ibland.

Miss LuAnn är en snabb positiv låt i lite Gator Creek anda.

As the years go passing by är en långsam lågmäld låt. En trevlig variation i tempo.

No particular place to go är en väl genomförd rock n roll klassiker. Både gitarr, piano och sax kommer till användning.

Wanted man ändrar stilriktning totalt med böljande akustisk gitarr en vacker melodiös countryrockstil signerad Bob Dylan.