Musiken är till stor del hårdrock men med variation, fantastisk dynamik och många olika instrument. Det är en del progressivt med många skiften i melodi och ljudbild men ändå mer åt det psykedeliska hållet tycker jag. De sjunger bra. Påminner om Blue Cheer i någon låt, kanske lite om Dust men mer vilt och kanske lite åt Dragonfly-hållet.
Hela skivan är bra men ska jag välja ut en låt får det bli No more white horses som har allt från sprött till hårt och riktigt bra gitarrspel i samspel med allt annat. Man hör något nytt varje gång.
T2 bestod av Bernard Jinks på bas och sång, Peter Dunton på gitarr och sång samt Keith Cross på gitarr, diverse klaviatur och sång. Spännande att trumpet inte är med bland instrummenten som spelas det förkommer nämligen en del trumpet ljud i musiken men det kanske skapas av någon slags moog-liknande instrument.
In circles inleder med ett komp med tyngd som ljudbilden sedan varieras runt. Ibland är tungt och olyckbådande och andra stunder är det mer sökande och snabbt. En del sång också. Ett trumsolo lyckas de bra med eftersom det samverkar med gitarr och bas på ett snyggt sätt.
J.L.T. har en annan ljudbild med lite piano i början sedan ett orgel eller nästan stråkliknande ljud som spelar melodin på ett luftigt sätt. Det kommer även en del fina trumpetljud i pampiga melodiösa passager.
No more white horses inleder tungt och olycksbådande med ett sparsmakat riff som upprepas med tyngd på trummor och bas sedan blir det fullt ös med gitarr i spännande improvisationer. Efter ett tag tillkommer istället trumpet och riffet lättar upp litegrann och det kommer lite sång till ett temperamentfullt komp med blandat elektrisk och akustisk gitarr. Sedan blir det ett fantastiskt gitarrsolo. Melodin skiftar och det blir en del riktigt fin stämsång till hårda gitarrtoner med en del piano också i en kombination som ger Blue Cheer en match. Pianot byts ut mot trumpet på ett snyggt sätt efter ett tag. Sedan blir det hårda smattrande trummor och dova bastoner med en gitarr och det kokar ihop till en sista ton som kunde vara ett tåg som bromsar in vid en station.
Andra sidan innehåller bara en låt Morning. Episk inte bara med sina 21 minuter. Mycket dynamik med spröda akustiska partier och rika partier med elgitarrimprovisationer och riff av högsta klass. Bra sånginsats också. Ibland är det riktigt snabba hårda riff med mycket bas och rusande trummor. Ibland lite mer andutrymme mellan tonerna. Sedan kommer det lugnare och reflekterande tillbaka igen. Senare blir det psykedeliskt med mardrömskliknande toner som har en speciell atmosfär. Efter det stärks melodin med trumpet ett euforiskt parti med rusande trummor och bra gitarrspel som utvecklas i en spännande galloperande call and answer mellan trummor och bas och gitarr. Avslutar med den vackra spröda ljudbilden från inledningen av låten som till slut kokar ihop med fullt ös på trummor och gitarr samt stämsång. Riktigt bra.
