Spansk rock

Jag läste om den spanska gruppen Tapiman på en annan blog. Deras första album betingar ett ganska högt pris så jag började med deras andra som heter En ruta och gavs ut 1979 på Chapa discos. De bjuder på allt från hårdrock till rock n roll och blues och även en del drömska toner. Ganska annorlunda från en annan spansk skiva med Jeanette som jag skrivit om här på bloggen tidigare.

Mina favoritlåtar är Goesberry park, No puedo och Lloro por ti som alla har ett bra driv och bra gitarrspel.

Goesberry park inleder. Den finns även med på deras första album. En riktigt bra driven takt med fina taktfasta gitarrtoner med en del improvisation på sina ställen.

Yo ya lo he vivido fortsätter i en taktfast hårdrocksstil men med ett annorlunda mer basinfluerat gitarrljud. Ett litet mellanspel med en del spännande improviserad gitarr.

Rock del furgon är som hämtad från ett Chuck Berry album. Bra gitarrspel.

Hermanos här byter de stil med en mer drömsk stil i inledningen. Sedan kommer de igång med hårt gitarrspel. Sångstilen passar inte riktigt in dessvärre.

Descalzos även här är de lite drömska med ett susande vindljud, sparsmakad orgel och akustisk gitarr som håller sig till slutet.

Andra sidan inleder med No puedo. Även här en del mystiska toner sedan kommer låten igång med ganska tung skramlig rock åt det bluesiga hållet.

I'm so down fortsätter på den inslagna vägen med ganska skramlig rock.

Lloro por ti här hittar de en mer renodlad bluesstil med både piano och munspel förutom fantastisk temperamentsfull gitarr.

Svensk hyllning till Janis Joplin

Albumet Joplin på svenska med Caroline af Ugglas kom 2007. Där hade Caroline översatt ett gäng av låtarna som Janis Joplin sjöng på sina tre album till svenska. Bra översättningar och framförda med en väldigt liknande musikalisk känsla både i sång och i komp. Lagom till Record store day den 22 april 2023 släpptes albumet igen för första gången som en LP på Siloton. Alla texterna finns tryckta på innerpåsen.

Om jag minns rätt så berättade Caroline i ett radioprogram eller kanske i TV att hon först hade hört en greatest hits samling med Janis som hon fastnade för under en resa i Spanien. Jag gissar att det är samlingen med omslaget där Janis sitter på en motorcykel. Den här skivan kan liknas lite vid en greatest hits samling där alla de bästa låtarna är med. Bara att de är översatta till svenska på ett väldigt naturligt sätt. Ljudbild och arrangemang ligger som sagt förbluffande nära ursprungsversionerna av låtarna.

Låtarna följer inte någon kronologisk ordning utan det blandas på ett bra sätt från Big brother and the holding company, Kozmic blues och Full tilt boogie. Mina favoritlåtar från skivan är En del av mitt hjärta och Coo coo. De är nog som bäst i Big brother and holding company materialet.

Medverkande musiker är Mattias Torell på gitarr, Andreas Dahlbäck på trummor, Jerker Odelholm på bas, David Nyström på piano och orgel, Patrik Skogh på trumpet och Magnus Lindgren på saxofon.

Inleder starkt med En del av mitt hjärta. En översättning av Piece of my heart. Komplett med gitarrsolon och till och med de lyriskt spruckna gitarrtonerna. Caroline sjunger med inlevelse och de har med bakgrundssång på rätt ställe också.

Gråt älskling som i original heter Cry baby är nästa låt. Här sitter det talade partiet riktigt bra och de får med de varma orgeltonerna.

Ta för dig när du kan fortsätter med en låt till från Kozmic blues Get it while you can.

Bobby McGee som förstås är en version av Me and Bobby McGee. En översättning som kommer väldigt nära originalet. Faktiskt lite mer countryinspirerat gitarrljud här än i Full tilt boogie band och Janis version.

Lilla flicka sorgsen stillsamt, intimt och vackert som orignalet Little girl blue.

Gå vidare som är översättningen av Move over. Gitarr och orgel ger en fin ljudbild.

Andra sidan inleder med Förlåtit eller Misery'n i original. Har en fin tät atmosfär.

Att älska någon är Carolines tolkning av To love somebody. Komplett med fina blåsarrangemang.

Coo coo heter samma som originalet. Enda låten från debutskivan. Mycket bra driv med trummor och gitarr.

En övergiven kvinna i original A woman left lonely. Fina orgel- och pianotoner. Caroline sjunger starkt.

Pröva mig Gud är en översättning av Work me Lord. Påminner mycket om originalet.

Blues och country med soul

Jag skrev om albumet Hills of Indiana med Lonnie Mack tidigare på bloggen. Nu har ett andra album med honom landat i samlingen via ett besök i skivaffären Sound Station i Köpenhamn. Albumet som kom på Elektra 1969 heter Whatever's right. Mitt exemplar är den engelska utgåvan. Det är mer soulinfluerat än Hills of Indiana men på ett rockigt sätt och mycket blues och country blandas in också. Han är mycket genuin och äkta i sitt framförande på ett otvunget sätt. Påminner om Link Wray.

Mina favoritlåtar på skivan är I found a love och Mt. healthy blues men hela skivan är riktigt bra.

Untouched by human love inleder med en enorm soulkänsla kombinerat med blixtrande gitarr. Lonnie sjunger med kraft och intensitet och en del saxofon förstärker soulinfluensen.

I found a love är mer influerad av blues och country med fantastiska gitarrtoner och en själfull sånginsats.

Share your love with me är en gladlynt låt som andas lite country uppblandat med gospel i en anspråkslös och lekfullt genuin och enkel stil. En liten kör förstärker stämningen. Ett riktigt bra gitarrsolo får han också in.

Teardrops on your letter har en långsammare bluesig melodi med riktigt bra gitarrspel på ett bra ställen. Lite Little girl blue känsla över låten faktiskt.

Baby what do you want me to do har ett stabilt rock n roll gung med munspel och en fin rytm.

Andra sidan inleder med en av Lonnies egna kompositioner. Den instrumentala låten Mt. healthy blues. En härlig blueslåt med piano och munspel och helt fantastiskt gitarrspel. Grundkompet går i sitt blueslunk med de andra instrumenten dansande runt med en grym intensitet.

What kind of world is this har en sorglig, vacker och enkel framtoning med en liten skör melodi uppbyggd av piano och orgel. Bra sånginsats och fina körarrangemang.

My babe här kör han vidare med rejäl blues i en rockig och genuin stil. Mycket munspel och gitarrtoner som sitter där de ska. Enorm känsla i musiken och musiker som vet hur man skapar stämning.

Skivan fortsätter med en lika genuin countrylåt Things have gone to pieces. Fin lunkande melodi på piano och en bra sånginsats.

Avslutningsvis den soulinfluerade Gotta be an answer.

Begynnande stilbyte

Fjärde skivan med Blue Cheer gavs ut på Philips 1969. Här har de tagit ett steg ifrån den vilda psykedeliska rocken från deras två första album men de har inte hittat den mer countryrocksinfluerade stilen som de har på sina sista två album heller. Ett småtrevligt album att lyssna på men inget som sticker ut.

Här bestod Blue Cheer av Dickie Peterson på bas och sång, Bruce Stephens på gitarr och sång, Ralph Burns Kellog på piano och Norman Mayell på trummor. Gary Yoder från Kak bidrar med ett par låtar.

Fool inleder riktigt bra med gitarr och snygga instick på piano och munspel. Låten har ett fint driv.

You're gonna need someone lugnar tempot men har mycket intensitet ändå med en del bra gitarrspel och trevlig rytm.

Hello L. A., bye bye Birmingham här fyller de på orgel. Inspirerad sånginsats.

Saturday freedom har ett dynamiskt trumspel och ett avsnitt med dallrande bas, gitarr och piano som är väldigt snyggt.

Ain't that the way (love's supposed to be) har ett hårt driv med en del orgel och improviserat gitarrspel.

Rock and roll queens har ett ganska tamt surrande gitarrljud.

Better when we try har en trevlig melodi och en del gitarr och orgel.

Natural man har också en medryckande melodi och en bra sånginsats med maffiga trummor ett snyggt gitarrsolo.

Lovin' you's easy här breddar de soundet med lite akustisk gitarr i mixen.

Skivan avslutas med The same old story. Ett sparsmakat ljud i inledning i en tung bluestakt med lite piano och varierat gitarrspel med små knorrar att dras med av. Fin lite galen stämsång får de också med.

Rockigt är bäst

Det var ett tag sedan som jag skrev om en privatpressad skiva. Så nu ska jag skriva om en skiva som heter Sweet inspiration med R. Trusty tyvärr utan något fullt förnamn. Skivan spelades in 1978 hos Chaton recordings i Scottsdale Arizona. Jag har sökt i BMI-databasen men utan att hitta några av låtarna. Så inget mer om namnet där heller.

Förutom Trusty själv på gitarr och sång så medverkar Ray Cork Jr på bas, piano och kör, Tom McCormick på trummor, Frank Smith på flöjt, och David Drury på gitarr.

Musiken är som bäst när de rockar till det och de får till bra countryrock som påminner om Crosby, Stills and Nash litegrann. Mina favoritlåtar från skivan är Have you ever loved och I want to love you.

Sweet inspiration har en glad framtoning med en del snygg countryrocksinfluerad gitarr. Fin sånginsats med stämsång på några ställen.

My sweet lady är en långsam nästan lite Frank Sinatra möter Elvis Presley i folkrocksland över låten. Bahagligt gitarrspel och Trusty har en fin röst. En John Denver låt, annars är skivans alla låtar Trustys egna.

Tryin' har en snabbare men mjukt flödande melodi. Hoppfull och glad sånginsats. Lite Bob Dylan feeling.

Clouds har en annorlunda ljudbild med handklapp som ger en dansant och okonstland karibisk stämning. Även lite flöjt här tror jag.

Time har en väldigt vag melodi men med ovanligt fågelkvitter.

Two time loser här blir det mer elektriskt komp och en mer rockig framtoning. Väldigt taktfast.

Andra sidan inleder med Have you ever loved har lika delar countryrock alá Crosby, Stills and Nash och en blekare balladstil.

I want to love you har ett spännade fjädrande gitarrljud och ett bra tryck i vissa delar av låten speciellt i ett parti med en blandning av akustisk gitarr och den elektriska fjädrande gitarren.

How many times har en ljudbild med orgel och piano samt lite gitarr.

I'll take you today är en långsam folkmelodi i lite Linda Perhacs möter Harry Belafonte stil.

Avslutande låten Remember fortsätter i ett långsamt tempo med akustisk gitarr och lite flöjt.