Redan de gamla grekerna

Bandet med det fyndiga namnet Ancient grease gav endast ut ett album. Det heter Women and children first och gavs ut 1970 på Mercury. De var en brittisk eller till och med walesisk grupp. Mitt exemplar är den amerikanska utgåvan med ett annorlunda omslag än den brittiska.

Påminner en del om Stack waddy med vildheten i vissa låtar och om Dust på andra sidan där kör en mix av akustiskt och elektriskt med mycket variation genom låtarna.

De bestod av Gareth Mortimer på sång, Jack Bass på bas, Dick Owen på trummor och Graham Williams på gitarr. Nästan alla låtarna är skrivna av John Weathers som var producent.

Inleder fantastiskt röjigt med Freedom train. Rå sång och ett tungt fjädrande gung med en del orgel och bra improviserade vilda gitarrsolon.

Don't want har lite lägre intensitet men ett fint driv med både gitarr och orgel. En annorlunda sekvens med trummor och gitarr som svarar är riktigt medryckande. I en annan sekvens kör grundkompet med orgel och trummor på och de spelar gitarrimprovisationer.

Odd song bryter av med fina dynamiska pianoslingor i en lugn låt men med hög närvaro. En bit in i låten kommer elgitarren in i ett trevligt solo som ger lite countryfeeling tills även en orgel kommer in.

Eagle song inleder med mullrande bas i ett drivet tempo. Har en sekvens med dynamiska skiftningar i ljudbild och takt.

Where the snow lies forever är en vacker melodiös och lugn låt. Fint pianospel och själfull sång.

Andra sidan inleder med Mother grease the cat. Den har ett härligt fjädrande basljud med ett bra tryck och variation.

Time to die har en långsammare och underbart luftig melodi. Behagligt med blandat akustiskt och elektriskt gitarrspel. Påminner en hel del om Dusts andra album Hard attack.

Prelude to a blind man har en bluesigare stil med munspel och en gitarr som briljerar iväg i fina blixtrande improvisationer med mycket dynamik.

Mystic mountain överraskar med lite grässtråbitarcountry. En fin trallvänlig melodi. Ger en vy av vackra böljande landskap.

Women and children first har en stabil takt med stark bas och orgel som driver melodin. Ett munspel kommer in efter en stund. Längre in i låter kommer en sekvens med ett annorlunda lågmält men distat gitarrljud som är medryckande.

Klipp i gitarren

Buddy Guy är en klassisk bluesrockartist i generationen efter Howlin Wolf och Muddy Waters. Han är fortfarande aktiv och spelar in skivor. Jag hörde honom första gången i konsertfilmen Festival Express och även i Scorceses bluesdokumentär. Här tänkte jag skriva om albumet The blues giant som gavs ut 1979 på franska märket Isabel men min kopia är en utgåva från 1980 med ett annat omslag.

Musiken har ett fint klipp i gitarrtonerna på ett sätt som närmar sig BB King skulle jag säga. Låtarna är långa och ger ett gott utrymme för improvisationer. You've been gone too long är min favoritlåt på skivan för den har en fin tyngd och en härlig känsla.

I smell a rat växlar mellan det lugna reflekterande och det intensiva blixtrande. Gitarrspelet är berättande i sitt uttryck. En väldigt dynamisk låt.

Are you losing in your mind har ett lite tyngre anslag. Lite jazzigt med mycket intensitet under ytan. Riktigt bra improviserat gitarrspel med säreget ljud.

You've been gone too long har en hårdrockande tyngd med ett medryckande riff som svänger rejält och varieras på ett fint sätt i samspel med trummor och bas. Bra sånginsats också.

Andra sidan inleds med She is out there är en stabilt rockande låt i en Elmore James influerad bluesstil.

Outskirts of town har en lugnare barbluesstil. En del bra gitarrspel med ett ganska tungt ljud. Enda låten på skivan som inte är skriven av Buddy Guy själv. Har en del fint mandolinaktigt gitarrspel som är riktigt snyggt.

When I left home är en lågmäld låt med spridda gitarrtoner men den växer efterhand både sånginsatsen och gitarrspelet som kokar ihop ordentligt en bit in i låten. Väldigt dynamiska åkande toner och en maffig takt ala Muddy Waters.

Brett spektrum

För ganska exakt 8 år sedan så skrev jag om Judee Sills första album och här kommer ett inlägg om hennes andra och sista album Heart food. Det gavs ut 1973 på Asylum records. Jag har den brittiska utgåvan. Ett textblad följer med.

En singer songwriter skiva men med ett speciellt anslag av rock och country och i sista låten även en sakral antydan. Mina favoritlåtar blir nog There's a rugged road och de båda avslutande låtarna When the bridegroom comes och The donor.

There's a rugged road inleder vackert med en medryckande melodi. Judee sjunger bra och ackompanjeras av stråkar och lite gitarr. En bit in i låten blir det lite countryfeeling med pedal steel gitarr men inledningsvis är det mer folkrock.

The kiss här har sången mixats på ett märkligt lite mystiskt sätt och det är en del stråkar, piano och orgel som ger en speciell ljudbild.

The pearl har också den märkligt mixade sången på några ställen. En fin orkestral ljudbild med blås och stråkar men som ändå får till en folkcountrykänsla. Kanske på grund av ett trevligt gitarrplink.

Down where the valleys are low har en svepande countryinfluerad melodi.

The vigilante lyfter in lite bluesiga element med munspel med country eller folkrocks-aktigt gitarrspel. Efter hand kommer stråkar in som ger ett fylligt sound.

Soldiers of the heart inleder andra sidan. En lite mer rockig låt och ganska bra tempo.

The phoenix har en fin atmosfär med gitarr och piano samt lite kör på ett par ställen.

When the bridegroom comes har en fantastisk melodi som byggs upp av piano som spelas på ett säreget dröjande och dynamiskt sätt. Judee sjunger med mycket engagemang och temperament. Lite Carole King feeling faktiskt.

The donor har en sorgligare ton med piano och något slags klockspel. Hummande sång i flera lager som för tankarna till en sakral miljö. En bit in i låten kommer vanlig sång in. De säger faktiskt Kyrie eleison som är grekiska för Herre förbarma dig.