Ett museiföremål

Haymarket square är ett känt torg i Chicago som är lite som USA:s svar på Ådalen om jag förstått rätt. Om gruppnamnet Haymarket square har med det att göra vet jag inte men de kom från Chicago i alla fall. Skivan heter Magic lantern och musiken på den var en del av en konstutställning på Chicago museum of contemporary art 1968 som hette The original Baron and Bailey light circus. Skivan gavs ut 1968 på Chaparral och är gruppens enda skiva. En psykedelisk klassiker som förtjänar mer uppmärksamhet.

Haymarket square bestod av Gloria Lambert på sång, Marc Swenson på gitarr och sång, Robert Homa på bas och sång och John Kowaski på trummor. Om man ska tro Discogs så spelade Gloria in några singlar mellan 1959-1961 på Columbia.

Musiken är psykedelisk med dynamiska improvisationer och ovanligt prominenta trummor. Melodierna har ofta ett grymt driv. Sången är strålande med Gloria Lambert i fina arrangemang som påminner om Jefferson Airplane, Ultimate Spinach och Ill Wind. Jag skulle säga att ett utmärkande drag är en viss hint av surfmusik emellanåt men de rockar till det rejält ändå. Mina favoritlåtar är Elevator, Phantasmagoria och Funeral men hela skivan är underbar att lyssna på.

Elevator inleder. Skriven av Gloria. En härligt oborstad låt med en vacker melodi som kommer in och sedan glider bort med en grym dynamik. Mycket rusande trummor och en del vilda gitarrimprovisationer.

Train kept-a-rollin' har ett mjukt gitarrljud och dundrande trummor. Kaotisk sång i en duett. Bra gitarrsolon också.

Ahimsa har ett enkelt bakgrundskomp som kör på envist till riktigt grymma varierade gitarrimprovisationer. Ett långt trumsolo hinner de också med som faktiskt är ganska instressant.

Andra sidan som på skivetiketten är a-sidan inleder med Amapola. Bra sångarrangemang med duett mellan Gloria och Marc eller Robert. Snyggt bubblande gitarrspel. En bit in i låten byter den skepnad med ett medryckande utforskande bakgrundskomp till improviserad gitarr och vilda trummor. Sen kommer melodin och sången från inledningen tillbaka igen. Avslutas med toner som öppnar upp vidderna.

Phantasmagoria har en mysig framtoning med en medryckande takt och melodi. Gloria sjunger starkt och trummorna och gitarren galopperar fram.

Funeral har en säregen takt med trummorna och mörka gitarrimprovisationer med mycket temperament. Gloria kommer in med en bluesig snygg sång en bit in i låten.

Hyllning eller parodi

Kan en 80-talare med Frank Zappa i skämttagen vara något. Märkligt nog, ja, för Broadway the hard way har några riktigt bra låtar och resten blir på något vis intressant ändå. Den gavs ut på Franks egna etikett Barking pumpkin records 1988, samma år som första Nakna pistolen filmen. CDn som kom året efter innehåller många fler låtar som jag antar aldrig har kommit i en vinylutgåva.

Många kreativa rim så den tryckta texten på skivpåsen hjälper mycket. Musiken är frejdig och cool på 80-talsmanér. Välspelat, lössläppt och ganska galet med bra sånginsatser. Låtarna är hämtade från olika konsertinspelningar under en turné 1988.

Jag har svårt att bestämma mig om jag ska tolka Elvis has just left the building som en hyllning eller en parodi men jag väljer att tolka den som hyllning till Elvis. Den är riktigt upprymd och jag som älskar Elvis musik blir glad av den. Skivans bästa låt.

Planet of the baritone women är en skum showmelodi med dramatisk sångstil.

Any kind of pain är typisk 80-tals musik men ganska skruvad. Sångaren har en varm soulinfluerad röst. Riktigt märkliga gitarrljud med det typiska ljudet från tiden i ett långt solo.

Jesus thinks you're a jerk är en skämtlåt med en ålderdomlig barnramsemelodi men de gör det snyggt och med en slags Monty Python finess som gör det lyssningsbart. En stark satir som lika gärna kunde varit skriven i vår samtid.

Andra sidan inleder med Dickie's such an asshole som är en slags blues med rullande piano och mycket blås. Skojfrisk och medryckande sånginsats. Kraftfull samhällskritik som fortsätter i nästa låt When the lie's so big också. Den låten är mer svårplacerad i stil med en svårhittad tematisk melodi.

Ryhmin' man är en skruvad countrylåt med både synt och gitarr. En massa instick från andra melodier med allt från La Cucaracha till James Bond.

Promiscous är någon slags rap eller hip hop låt som har en medryckande rytm.

The untouchables har mycket blås och en ganska kuslig atmosfärisk filmisk melodi och ljudbild.