En annan Blue Monday

En väldigt känd och bra rock n roll låt är Fats Dominos Blue Monday från 1958. Men det finns en helt annorlunda låt med samma namn inspelad 1969 med bandet Dragonfly. De spelade bara in en skiva. Den hette bara Dragonfly och kom ut på märket Megaphone.

Själva skivomslaget lämnar inga upplysningar om vilka som spelar på skivan men många namn på ljudingenjörer, producenter och liknande. Den spelades in i Hollowood i två olika studios I. D. Sound och Amigo Recordning Studios. Omslaget är ett gatefoldomslag med en mycket fin teckning på fram- och baksida. Teckningen har med en trollslända dvs dragonfly på engelska. Vissa ledtrådar kan vara namnen på de som skrivet låtarna. Dessa finns med på etiketten. J. Duncan, R. Russ, G. Jimerfield, B. Davis och B. Ray kanske var med i gruppen. De har en cover som verkligen är annorlunda på en Willie Dixon låt men annars så tror jag att det är eget material.

Musiken är vild, melodiös och väldigt bra. Det är psykedelisk hårdrock med vissa bluesinslag. Det verkar som att de gjort precis vad som fallit dem in i varje låt. Det är galet men det är väl sammanhållet. Påminner om Blue Cheer och deras två första album.

Skivan inleder med Blue monday. Vild grov skriande sång och lika vilda gitarrer. Bra medryckande melodi.

Enjoy yourself inleder med ett knasigt trumsolo som låter som hämtat från en marsch. Sen kommer en lugnare melodiös låt med mycket infall med eko och fint utlagda gitarrer. Efter ett tag kommer en surrande improviserande gitarr på ett lugnt trumkomp. Gallopperande trummor och fina melodiösa sekvenser avlöser varandra.

Hootchie kootchie man börjar helt lugnt på låg volym som växer i styrka. Tempot rusar ända till det lugnar ner sig i ett kokande bluesinferno. Sen tar den rusande ickebluesiga stilen över ett tag sen kommer bluesen tillbaka. Det är helt magnifikt galet. En sorts utökning av Muddy Waters klassiker.

I feel it avlöser direkt. En mer lugn låt med vackra klingande gitarrer. Maffiga trummor och mycket dynamik. Väldigt intensiv sånginsats.

Trombodo är kanske den korta sekvens med nästan cembalo-liknande ljud och en härligt uppgiven blåsorkester.

Potrait of youth tar vid direkt med grymt trumspel och engegerad lite renare sång. Melodin är upprymd med vilda maffiga trummor och cymbaler. Lite körsång till och med tror jag. En vild surrande överstyrd gitarr finns också med på ett smakfullt sätt.

Crazy woman inleder andra sidan på ett kaftfullt sätt. Grym sång, snabbt komp med trummor och gitarr.

She don't care är lite mer mystisk med piano i inledningen. Något som låter ett klockspel. Melodin växer fram långsamt och sången är mer sansad. En del ekoeffekter. Sen kommer en grym överstyrd gitarr innan sången kommer tillbaka.

Time slipped away börjar i slutet på föregående låt. Bra melodi och bra driv med mer dämpad sång och grym gitarr.

To be free har en bra inledning med samspel mellan trummor och gitarr i skum takt. En del stämsång fixar de till på den här låten. Mycket bra tempermentsfull sånginsats som visar prov på mycket känslor. Starkt komp som låter sången glänsa.

De tar med en liten kort låt precis som på första sidan. Här heter den Darlin' och består mest av prat och skratt.

Skivan avslutas med låten Miles away. Bra sånginsats med lite stämmor och väldigt bra gitarrspel som samspelar fint med sången. Ett ovanligt gitarrspel för att vara den här skivan. Viss countrykänsla. Sen kommer ett improviserat parti med grymma överstyrda surrande gitarrer. Det kommer även ett mystiskt psykdeliskt parti med avlägsna trombonljud och andra pulserande ljud. Innan själva låten kommer tillbaka.

En av de bästa skivor jag har hört. Extremt energirik och full av galna infall som håller ihop väldigt bra. Jag blir på gott humör när jag lyssnar på den.

Biter sig fast

En skiva jag inte blir klok på är Radio City med gruppen Big Star. Den beskrivs som power pop i böcker och på internet. Jag vet inte det känns som ganska modern musik med väldigt starkt ljud och allt ligger långt fram i mixen. Men det är inget murrigt ljud. Klangerna är klara och ljusa. Jag skulle säga rock som påminner lite om Rolling Stones men utan både blues och country. Deras musik har en ljus melankolisk stämning med ett okonstlat och direkt uttryck. Emmit Rhodes är en annan artist som jag tror nämns i samband med Big Star, men jag har inte hört någon skiva med honom än.

Radio City var Big Stars andra LP. Den kom 1974 och gavs ut på märket Ardent Records som var en underetikett till Stax i Memphis. Big Star bestod av Jody Stephens, Andy Hummel och Alex Chilton. De skrev all sin musik själva, framförallt skrev och komponerade Alex Chilton mycket. Han hade tidigare varit medlem i soulgruppen The Box Tops, men den har jag aldrig hört.

Omslaget är en modern fotokonstbild av fotografen Bill Eggleston. Jag är ganska säker på att jag såg exakt den här bilden i ett TV-program som handlade om foto som konst. Men jag minns tyvärr inte vilket program. I programmet nämdes inget om att fotot förekom på ett skivomslag. Bill har även fotograferat bandet i en bar eller liknande på baksidan av omslaget. Så de måste ha träffats.

Skivan inleder med låten Oh my soul. Väldigt starkt driv. Skramligt och kaotiskt. Varierad på oväntade sätt.

Life is white är en lugnare låt med munspel och piano.

Way out west är också en lugnare låt men är helt driven av gitarr. Har festivalen fått sitt namn av den här låten måntro.

What's goin ahn lugn låt igen och med en akustisk prägel men blir elektrisk nästan direkt.

Första sidan avslutas med You get what you deserve som har en fin bas i grundkompet.

Mod lang är en rejäl rocklåt. Lite Rolling Stones över den.

Back of a car påminner väldigt mycket om första sidan. Lite melankolisk gitarrmusik.

Daisy glaze är mer sparsmakad i kompet. Klara gitarrklanger. Hummande sång. Ändrar karaktär efter ett tag där får låten ett medryckande driv med sitt fjädrade ljusa gitarrljud.

She's a mover har ett coolt riff blandat med en sorts melankolisk rock. Surrande gitarrsolo i slutet.

September gurls är vad jag förstår skivans mest berömda låt. Klingande gitarrer, drivande trummor och en melankolisk längtande känsla. Gitarrljudet varierar genom låten och är på ett par ställen dämpat och riktigt ljust ringande på gränsen till överstyrt på andra ställen.

Morpha too en icke typisk låt för skivan. Kort och med piano utan annat komp. Väldigt ljus sånginsats i två stämmor. En vacker ganska skör låt.

I'm in love with a girl bara sång och akustisk gitarr. Får till en bra känsla med väl avvägt driv. Påminner på ett lustigt sätt om Christmas vacation eller om det är en annan låt.

Om jag ska försöka sammanfatta skivan så säger jag att den är bra och medryckande utan att jag kan förklara varför. Den har ett sound som biter sig fast.

Julblues

Det finns många julskivor. En av de mer annorlunda gissar jag är John Faheys julskiva The new possibility från 1968. Utgiven på hans eget märke Takoma.

Julskivan med John Fahey är annorlunda på det viset att den är helt instrumental och består av klassiska och traditionella julsånger framförda på aukustisk gitarr på ett bluessätt. John Fahey var verkligen intresserad av blues och skrev till och med en akademisk avhandling om Charley Patton och hans bluesmusik. Jag har tidigare nämnt honom här på bloggen i samband med Skip James. Så att skivan har mycket blues över sig kommer inte som en överaskning. På baksidan har han dessutom skrivit en intressant baksidestext.

Jag känner endast igen några få av låtarna och de låter på ett speciellt sätt framförda på akustisk gitarr. John Fahey spelar vackert och klangfullt. Det känns att han menar allvar med att spela in musiken. Det är betydligt mer än en gimmick. Om jag ska jämföra med något så får det bli Robbie Basho eller kanske Sleepy John Estes.

Joy to the world känner man igen direkt. Fina ljusa toner och rolig takt.

What child is this? är en långsammare mer förvånad och eftertänksam låt. Klangerna är vackra.

Medley: Hark, the herald angels sing / O come all ye faithful inleder piggt med många runda knäpp på strängarna. Sen känner man igen Dagen är kommen.

Auld lang syne känner man igen från engelska serier och filmer som en låt de sjunger på pubarna. Tydligen en skotsk låt som förknippas med nyår.

The bells of St. Mary's framförs på ett omväxlande sätt och den låter vagt bekant. Fin blanding av ackordspel och strängknäppande. Han spelar långt ner på strängarna ibland vilket låter vackert och annorlunda.

Good king Wenceslas har också en vag bekant ton över sig. Vackert och tryggt.

We three kings of orient are även den här sången låter bekant.

God rest ye merry gentlemen fantasy avslutar första sidan. Det är en traditionell sång som Fahey själv har skruvat till lite grann. Den är flyhänt framförd och kul att lyssna på.

Andra sidan inleder med The first noel och fortsätter med Christ's saints of God fantasy skivans längsta låt med sina 10 minuter. Den är komponerad av Fahey och Hopkins. Väldigt sparsmakad.

It came upon a midnight clear känner jag inte igen men det är en vacker och behaglig melodi.

Go I will send thee är en av skivans höjdpunkter, här visar John Fahey upp hela sitt bluesregister. Väldigt bra slidegitarr. Det sjunger om gitarrsträngarna så att det står härliga till. Imponerande ljud ur en akustisk gitarr.

Lo how a rose e'er blooming spelas på ett bra sätt med alla strängar först och sen några enskilda knäpp med en känslig taktkänsla. Den har en vacker öppen känsla. Heter Det är en ros utspungen på svenska så man borde känns igen den.

Silent night, holy night en fantastisk version med slidegitarr på den här klassiska julsången Still natt heliga natt. En helt underbar avslutning. En genuint bluesig knorr på en mycket lättigenkänslig och bra sång.

Elvis sjunger Dylan

Elvis Presley sjöng in otroligt många låtar. Bland annat kanske lite oväntat en Bob Dylan låt som Elvis gav ut före Bob till och med. Låten heter Tomorrow is a long time. Den fanns med på skivan Spinout som kom 1966. Spinout är en av Elvis filmskivor och den är riktigt bra med Tomorrow is a long time som en av många höjdpunkter. Tomorrow is a long time är en väldigt stark låt rent melodimässigt och gjordes väldigt bra av duon Heaven and Earth. Medan Sandy Dennys version är hemsk.

Skivan består till största delen av korta låter men några är längre och Dylan-covern är över fem minuter. Förutom de tre sista låtarna var musiken ett soundtrack till filmen Spinout som verkar vara en film i racingmiljö. Det är med ett fint fotografi nästan lika stort som konvolutet i lite kraftigare papper.

Elvis Presley täcker in många stilar på skivan och sjunger ständigt med en känsla och ärlighet som är underbar att lyssna på.

Stop, look and listen inleder på ett bra rock n roll sätt.

Adam and evil har en annorlunda stil med lite orientalisk eller indisk prägel. Sen öppnar den upp sig i refrängen.

All that I am är en fin Elvis-ballad av bästa märke. Fin kör och stråkar. Påminner lite om

Never say yes har lite His latest flame över sig och en del Bo Diddley känsla i takten.

Am I ready är en vacker piano ackompanjerad ballad. Påminner lite om Only fools rush in men mer stämningsfull.

Beach shack är snabb väldigt Harry Belafonte inspirerad låt. Medryckande calypso. Fina dynamiska växlingar.

Andra sidan inleder med Spinout är en lite tuffare men långsam rock n roll låt. Ovanligt med ganska mycket orgel i en Elvis-låt.

Smorgosbord har en del blås och känns lite jazzig. Men det kör på i rock n roll eufori efter ett tag. Texten är ju lite kul och ett inlånat ord från svenskan till engelskan. Kanske hade något med Ann-Margret att göra?

I'll be back en medryckande rock n roll låt med fin körinsats.

Tomorrow is a long time har ett ovanligt ackompanjemang med spridda spruckna akustiska gitarrljud och Elvis vackra ljuva sånginsats. Han fraserar låten perfekt och den man dras med i den och vaggas långsamt och ljuvt. Det varierade och virtuosa gitarrkompet kontrasterar på ett brilljant sätt till sången.

Down in alley är en långsam sugande rock n roll låt som är lite skrämmande och väldigt intensiv. Har ett underbart solo på elgitarr och fin call and answer mellan Elvis och en saxofon.

Remember you är en vacker reflekterande låt. Väldigt fint trakterad gitarr. Elvis sjunger den här typen av låtar underbart vackert på ett äkta och genuint sätt. En kör klipper in på perfekta ställen. Trummorna har ett speciellt ljud.

Sammantaget en jättebra skiva med en genuin känsla som man blir glad av att lyssna på.