Ett Granny smith

Jeff Beck är en av de mer berömda brittiska gitarristerna men Beck-Ola med Jeff Beck group är inget speciellt gitarrinfluerat album. Nicky Hopkins piano får sin egen låt t ex. Även Rod Stewart blir ganska dominant med sin röst som kan bli lite mycket för ett helt album. Ron Wood medverkar i gruppen på bas och Tony Newman på trummor. Albumet gavs ut på EMI 1969.

Omslaget är snyggt med målning av René Magritte föreställande ett gigantiskt grönt äpple, måhända ett Granny smith.

All shook up ska vara en cover på den härliga Elvis-låten men jag känner varken igen melodi eller text. Mycket piano från Nicky Hopkins och sång från Rod Stewart med karaktäristisk hes röst. En del fina gitarrtoner också speciellt i slutet blixtar det till.

Spanish boots fortsätter med en ganska hård och tät stil med mycket bas i ett snyggt riff. Själfull sånginsats.

Girl from mill valley en instrumentell låt med breda pianotoner.

Jailhouse rock är en andra Elvis cover. Här lyckas de bättre med ett fint skramligt driv och god igenkänningsfaktor. De har ett spännande samspel mellan gitarr och piano.

Andra sidan inleder med Plynth (water down the drain) har ett bra driv med majestätiska gitarrtoner.

The hangman's knee är en tungt gungande låt.

Rice pudding fortsätter på ett ganska tungt gungande sätt men med mer dynamik här, jag gillar de metalliska trummorna. I slutet kommer några Allman brothers influerade långa ensliga lyriska gitarrtoner till lite Janne Lucas piano. En instrumentell låt.

Melankolisk hårdrock

Amerikanska gruppen Highway bestod av Eric Bannister på bas och sång, Dan Cammarata på trummor och sång och Steve Murphy på gitarr och sång. De spelade in en riktigt bra melankolisk och melodiös privatpressad hårdrocksskiva 1975. De kom från Minnesota men skivan spelades in i Iowa.

Jag upplever musiken som ganska solig men istället för att bli partyrock så håller de en melankolisk reflekterande stil i musiken och sånginsatsen. Lite som att man sitter i den sena skymmningen en midsommarafton och filosoferar.

Mina favoritlåtar från skivan är Look away, Meadow och Tomorrow men hela skivan är helgjuten och ytterst njutbar. Påminner om Morley Grey och lite Quicksilver messenger service speciellt i sista låten.

Skivan öppnar med Too many changes. En hård och mysigt kontemplativ låt med bra sång och gitarr. Väldigt snyggt svävande melodi på ett par ställen. Kokar ihop ordentligt på gitarr i slutet.

Look away har en mer enträgen melodi men med en del melankoliskt svävande toner som rullar in mot stranden i bästa Relatively Clean Rivers anda. Bra sånginsats och lågmäld ångest i gitarrtonerna på vissa ställen.

Pegasus har en snabb stil med mycket bas blandat med en ljust klingande gitarr. Melodin rinner snabbt fram och känns behagligt lösläppt trots tempot.

Seems to me här är sången tillbaka på ett härligt längtande lite dröjande sätt. En somrig lekfull melodi.

Just to be with you har mycket trummor långt fram i ljudbilden som kontrasterar snyggt med melodin och den försiktiga sånginsatsen. Bra gitarrspel som tassar lite i Allman brothers land.

Andra sidan inleder positivt med Bright side. Fint gitarrspel och en genuin sånginsats. Fortsatt grymt trumspel. Bryter melodin halvvägs med en intensiv sekvens av sång och gitarr i snabbt tempo. Fin textrad:

don't hesitate create you are what you are

Meadow har en driven melodi men ändå avslappnad sång. Grymt gitarrspel och trummor låten igenom speciellt i en längre improviserad sekvens med galopperande trummor som är fantastiskt bra. Fint basspel i bakgrunden också.

Slip away har en snabb stil med improvisationer på gitarr med en ljus ton. Mycket dynamik och variation.

Tomorrow inleder med akustiska toner men efterhand växer ljudet men det är dynamiskt hela låten igenom. Ibland rusande och hårt ibland mer sökande och utforskande med blixtrande gitarrtoner tillsammans med trummor och bas. Ibland är det mer melankoliskt med sång. Förvånansvärt melodiöst. En längre jazzig sekvens med trummor och bas är spännande.

Zappas känga

Bootlegskivor finns i olika former. Idag ska jag skriva om den typ där folk spelar in konserter och sedan ger ut inspelningen på skiva utan artistens godkännande. Band som Grateful Dead uppmuntrade till bandning och det finns massor av konserter utgivna på skiva. Frank Zappa ogillade fenomenet men kom på en briljant lösning. Att helt enkelt ge ut de olagliga skivorna själv. Det blev samlingen Beat the boots som gavs ut 1991 på FOO EEE records. Hela samlingen är på 10 LP-plattor fördelat på 8 album. Så jag tänkte begränsa mig till första och sista i den här texten och kanske återkomma med fler av albumen i framtiden. Det finns dessutom en volym 2 men den har jag inte i samlingen än.

Först ut är As An Am som är fylld till brädden med Zappas ganska hårda improvisationer på gitarr. Första sidan är inspelad i Köln 1982 och andra sidan i New York 1981.

That's makes me mad Zappa pratar om bootlegutgåvor och sin irritation över dem.

Young and monde har ett sprucket sound med en vissa österländska influenser. Flödar efterhand ut i fina gitarrimprovistioner med stor variation men oftast väldigt distat. Avslutar på ett mäktigt sätt med lite sång.

Sharleena har lite reaggie över sig. Fin sånginsats med lite stämsång. Efterhand blommar gitarren ut i fina improvisationer med ett murrigt ljud och maffiga trummor.

Först ut på andra sidan är Black napkins som har snygga långa glidningar från höga till låga toner på gitarren på ett avslappnat sätt.

Black pages 112 har ett annorlunda sound med xylofon och synth. Blir riktigt distat och dissonant efterhand. Men det hämtar sig och får till en spännande gungande improvisation med grym bas.

The torture never stops som tydligen är en traditionell Halloween låt för Zappa. Skrik och mer eller mindre dissonanta ljud från orgel och ett lätt funkigt komp från gitarr, bas och trummor. Zappa sjunger coolt. Det kommer ett långt improviserat parti med gitarrgodis här också. Avslutar med mer sång och en svepande orgelton.

Andra plattan är Piquantique som spelades in på Skansen i Stockholm 1973 och en låt i Sidney också 1973. Här är det mer jazzigt och med mycket fiol.

Kung Fu inleder vindlande i en jazzig, rockig och stundom knasig instrumentell improvisation. Spårar ur lite med en elektronisk avantgarde grej. Bäst är en sekvens med distad fiol. En del spännande slagverk som är lite åt xylofonhållet. Riktigt märkliga och spännande gitarrljud in mot slutet också innan barpianot tar vid pch Frank Zappa beklagar sig över det kyliga vädret.

Redunzl här blir det en mer bluesig avslappnad barkänsla som övergår i jazz med Zappa som försöker få publiken att klappa takt. Utvecklas bra speciellt fiolen tar ut svängarna. Ett trumsolo en bit in och sedan rundas det av med en spännande melodisk ganska stressande sekvens med xylofon och fiol.

Någon gång övergår sida ett i låtarna Dupree's paradise och T'mershi duween men jag missar var början och slutet på låtarna är. Överlag är det som en lång jazzig improvisation.

Andra sidan innehåller bara låten Father O'Blivion som fortsätter med fiol på ett improviserat och virtuost sätt. Även en del gitarr, xylofon och varierat slagverk. Mer rytmisk med märkliga dissonanta tonermen de får ihop det på något sätt med en del melodiösa passager. Zappa försöker även få med publiken på handklapp inför ett fiolsolo över ett taktfast bakgrundskomp. Blommar efterhand ut i mer rik ljudbild med gitarr och orgel som rockar på rejält.

Ny artist samma band

Nästan samma band med Garland Jeffreys, Stan Szelest, Ernie Coralla, Sandy Konikoff och Harvey Brooks som spelade under namnet Grinder's Switch som jag skrivit om tidigare agerar här kompband åt John Cale på hans soloalbum Vintage Violence från 1970 utgivet på Columbia. Musiken är långt ifrån Velvet Undergound och påminner mer om Nitty Gritty Dirt Band med deras vinkel på countryrock som går mer åt pop-hållet. Det här är John Cales första soloalbum. Men han medverkade som ljudtekniker på t ex Morning Glory från 1968.

Ett ganska ojämnt album men ett par låtar är fantastiska Big white cloud och Please men även Cleo är mycket bra. Enligt baksidestexten så är det något slags historiskt tema med Karl den store och Kung Offa av Mercia.

Hello, there inleder skivan med en cirkusinfluerad melodi.

Gideon's Bible är en betydligt bättre låt med en liten orgelmatta som bakgrund och en melodi som växer vackert i refrängen.

Adelaide fortsätter tyvärr i vaudevilletradionen.

Big white cloud en riktigt bra låt med en reflekterande stil i sång och melodi som förstärks av sparsmakade pianotoner och orgel eller stråkar. Som grädde på toppen har låten en kör som svarar i refrängen. En underbar låt.

Cleo en liten sprucken poppärla med en kör på ett par ställen och kul instick på gitarren och pianot.

Please har en storslagen melodi framförd på ett anspråkslöst sätt med bra pianospel med mycket känsla och en del pedal-steel gitarr. Riktigt bra sånginsats också.

Andra sidan inleds med Charlemagne fortsätter i en böljande lågmäld countrystil med pedal steel gitarr och piano.

Bring it on up har lite snabbare men påminner mycket om föregående låt.

Amsterdam är en väldigt långsam med knappt hörbar melodi.

Ghost story höjer tempot något men ändå ingen större melodi. Ganska mörk i stilen med orgel i bakgrunden.

Fairweather friend är en liten klämkäck låt med piggt gitarrspel och knasig sång.