Lyrisk bluesgitarr

Luther Johnson har namnet och i viss mån en liknande stil gemensam med sin namne som jag skrivit om tidigare. En väldigt enkelt flödande improviserad mjuk och pigg blues. Skivan heter Lonesome in my bedroom och spelades in den 18 december 1975 i Frankrike. Den gavs ut på Black and blue 1977.

Hela skivan är underbar men några låtar att lyssna på lite extra är Lonesome in my bedroom med den mjuka stilen som får det att låta så enkelt, Rock me slow and easy som är mer rockig på ett spännande sätt och avslutande Son House liknande låten Please don't take my baby nowhere.

Titellåten Lonesome in my bedroom inleder skivan. En tungsint rökig blues med dämpat berättande gitarrtoner och piano i bakgrunden. Väldigt lyrisk bluesgitarr.

Honey bee är en Muddy Waters låt med en tät atmosfär. Lugnt gitarrspel och lite snabbare piano i bakgrunden. Även en del munspel.

Ytterligare en Muddy Waters låt Long distance call avslutar första sidan. Har lite mer tryck i gitarrspelet som har ett fint rockigt gung. Bra munspel också. Kör lite intensiv a capella sång i slutet med mycket känsla.

Andra sidan inleder med Rock me slow and easy en rockande blueslåt med medryckande känsla och snygga bastoner på gitarren i samspel med munspel och piano.

Hush, hush fortsätter i en tuff stil med en Jimmy Reed låt. Bra munspel.

Chuck Berry låten Little queenie följer med sin medryckande rockiga blues. Generöst med improviserat gitarrspel.

Jammin' with Willie är en cool blues med snyggt gitarrspel och en härlig takt. Fatastiskt samspel med pianot också.

Please don't take my baby nowhere har en ovanlig talad inledning och sedan kommer gitarren och det blir lite liknande Son House nästan men mjukare.

Link Wrays första sånginsats

Link Wray gjorde riktigt bra instrumentella låtar under slutet av 50-talet och början av 60-talet. I början på 70-talet spelade han in två magiska album i gränslandet mellan rock, country, folk och blues. Det här albumet är en länk mellan de två perioderna. Det gavs ut 1964 på Links egen etikett Vermillion och har titeln Sings and plays guitar.

Här hämtar Link inspiration från andra artister som Buddy Holly och Elvis Presley. Han försöker sig även på att twista som Chubby Checker. Det är absolut inte dåligt men det blir lite slätt. Som rå gitarrist eller som eklektisk gitarrvirtuos med texter som Dylan är betydligt mer hans eget uttryck och där kommer hans talang till sin fulla rätt.

Mina favoritlåtar är I wanta get married för sitt Buddy Holly uttryck, Remember the twist för det fina gitarrspelet och de primitiva trummorna samt I'd do anything for you för sin varma och anspråkslösa Elvis-känlsa.

Det står inget på omslaget vilka de övriga medverkande musikerna är vilket tyvärr är vanligt under 50- och tidigt 60-tal. Men det är ganska troligt att brodern Vernon medverkar i alla fall.

The moving sidewalks

Billy Gibbons kände jag mestadels till som en bluesspelande och lite farlig på ett kul sätt figur i TV-serien Bones där han spelar pappan till en av huvudpersonerna. Såklart har jag hört någon enstaka låt med ZZ Top men jag har inte lyssnat på dem särskilt mycket.

The Moving Sidewalks var Billy Gibbons första grupp och de gav ut skivan Flash på Tantara 1968. Förutom de två sista låtarna en riktigt bra skiva med ovanligt galen psykedelisk blues med viss jazzkänsla men även rå skramlig rock ibland. Musiken är väldigt dynamisk och de uppbådar en unik ljudbild. Musiken är helt olik det andra kända 60-talsbandet från Texas 13th Floor Elevators. Coolt omslagsfoto också i rödlila ton och med silverbägare andas det en surrelistisk ton.

Förutom Billy på gitarr, munspel och sång så bestod The Moving Sidewalks av Don Summers på bas, Dan Mitchell på trummor och Tom Moore på orgel och piano. Mitchell var även med i ZZ Top.

Mina favoritlåtar är Flashback, You don't know the life och Crimson witch. Men som sagt om man lyfter nålen innan förmörkelsen på andra sidan så är alla låtarna riktigt bra. Spännande att det är ett ljud i runouten på båda sidorna.

Öppningsspåret Flashback är en riktig höjdare med grymt driv och galna infall på gitarren och sångarrangemangen är väldigt psykedeliska som ett stroboskop. Helt plötsligt lugnar den ner sig och det blir österländska akustiska toner till sista versen.

Nästa låt Scoun da be har mer orgel och en spännande start stopp takt med gitarr och lite jazzig sångstil.

Stökiga rocklåten You make me shake tar vid. Här är det bra gitarr och sången ligger långt fram i mixen till maffiga trummor och en del orgel också. Avslutningen med gitarrljud som studsar hej vilt är kul.

You don't know the life är en stämningsfull långsammare låt med bluesig sång. Intensiv trots bara sång och orgel. Riktigt bra gitarr och trummor som är lågmälda och sparsmakade.

Pluto - Sept. 31st fortsätter i en speciell stil med prominent sång och stökigt komp med viss rå galen jazzkänsla med cymbaler och takten. En sekvens med viskande röster och märkliga ljud tar vid. Känns som en konstnärlig 60-talsrysare.

Andra sidan inleder med No good to cry en behaglig bluesig låt med avskalat komp med trummor och orgel sen kommer gitarren in på bara ett par ställen på ett intensivt galopperande sätt. Mot slutet innan sista versen blir det riktigt snygga improviserade gitarrsolon.

Crimson witch har en tung men fortfarande galen stil. Spännande mixning med galna gitarrljud i bakgrunden och bas, trummor och sedan piano i förgrunden sen växlar de. Sången ligger alltid långt fram. Det ger viss svindelkänsla.

Joe blues en ganska rak blues i en rökig barstil med bra gitarrspel med spännande distade toner. De skiftar snyggt till mer orgelbaserat komp som faktiskt passar in fint. De hinner skifta över till munspel också som mer ännu bättre och riktigt genuint.

Eclipse inleder skumt och sen kommer lite gitarr men mystiska ljud som ett kollage tar över och en massa TV eller radio röster. Tyvärr rent skräp. Kanske inspiration för black lodge scenerna i Twin Peaks.

Reclipse kanske är det avslutande glada gitarrspelet till en uppslupen publik.

Komplettering

En del plattor har man enkom för att ha en komplett samling av något. Valley of the moon med Lovecraft är ett sådant exempel. De första skivorna med gruppen HP Lovecraft speciellt den andra är mycket bra. Men den sista där de kallar sig Lovecraft är långt ifrån dem i stil och uttrycksfullhet. Faktum är att endast Michael Tegza på trummor är med från originalsättningen. Här är de övriga medlemmarna Jim Donlinger, Michael Been och Marty Grebb.

Skivan gavs ut 1970 på Reprise. Mitt exemplar är den tyska utgåvan.

Musiken är pop med en del Bee Gees Staying alive vibbar. Låtar som inte är helt oävna är Love has come to me, Dear och Hopefully we'll all remain together som har bra melodier och de hittar lite engagemang i sången och en viss stämning i musiken. Men som sagt om man förväntar sig fler It's about time eller Keeper of the keys så får man leta vidare.

Skivan inleder med discofunk-låten We can all have it together.

Brother I wonder fortsätter i en funkig mer poppig stil men har lite mer gitarr.

Love has come to me inleder med lovande akustiska toner och en bra försiktig sånginsats men mer poppiga sångarrangemang kommer efterhand.

Will I know when my time comes har en mer böljande stil och svårfångad melodi trots piano.

Two step tussle har bra gitarrspel med lite countryrockfeeling blandat med akustisk gitarr. Sånginsatsen kompletterar låten.

Take me by the hand fortsätter på ett lättsmält modernt poppigt spår utan större melodi här finns även en orgel med.

Andra sidan med mjuk poppig stämsång i Lady come softly.

The dawn har en drömsk stil med mer nyanserad sång, maffiga trummor och lite sitar.

Never gonna go back har mycket blås utan större melodi.

Dear har en del dramatiskt pianospel och sång till en mörkare melodi.

Hopefully we'll all remain together fortsätter med bra sång och dramatisk sång med en del piano.

Soul med energi

Förra helgens skivmässa i Linköping bjöd på mycket skivbläddrande. Den här gången hamnade flera soulplattor i kassarna. Här ska jag skriva om en av dem. Otis Redding in person at the Whisky a go go utgiven 1968 på Atco. Den spelades in 1966 i Los Angeles. I baksidestexten nämns förstås Otis Reddings tragiska död i en flygolycka den 10 december 1967.

Skivan bjuder på soul med mycket energi. Otis sånginsats är fylld av intensitet och ett stort känsloregister. Mina favoriter från skivan blir I can't turn you loose och These arms of mine men hela skivan är fantastisk.

Intensiva I can't turn you loose inleder skivan. Bra trumpetspel och Otis sjunger fantastiskt och bjuder på sig själv i en riktig humörhöjare

Pain in my heart lugnar ner tempot med fina gitarrslingor och känslomässig sånginsats.

Just one more day har en underbar melodi. Med spruckna gitarrljud och grym inlevelse i sången. Sen kommer trumpeter och klipper i på precis rätt ställen för att förstärka känslan.

Mr. pitiful är en svängig låt med mycket rytm och en medryckande melodi. Bra saxofon och trumpetspel.

Övergår direkt i Rolling Stones-låten (I can't get no) satisfaction. Bra frenesi i sånginsatsen. Bygger upp en grym intensitet i slutet.

Andra sidan inleder med innerliga I'm depending on you. Snyggt saxofonspel och en riktigt bra sånginsats.

Any ole way är mer försiktig och melodiös. Mycket känsla i sången.

These arms of mine fortsätter med det känslosamt starka. En mycket vacker melodi med spännande mandolinliknande gitarr på ett par ställen och en fin anspråkslös gitarr som spelar melodin. Otis sjunger med en underbar väldigt genuin inlevelse.

Papa's got a brand new bag En James Brown klassiker. Rytmiskt och dansant med mycket trombon och saxofon. Otis har den rätta intensiteten i sitt framförande.

Avslutande Respect förknippar man först och främst med Aretha Franklin men det är Otis Redding som har skrivit låten. En kraftfull avslutning med rytmiskt gitarrspel och bra blås och en fantastisk sånginsats.

Psykedelisk orgel

In-a-gadda-da-vida med Iron Butterfly från 1968 var en av de första skivorna jag köpte när jag fått upp ögonen för psykedelisk musik bortom Janis Joplin och Grateful Dead. Titellåten ska ha spelats in under sån påverkan att In the garden of Eden blev In a gadda da vida men den historien tar jag med en näve salt. De låter ganska slipade men lagom galna och lössläppta för att det ska bli bra musik. Skivan gavs ut på Atco.

Iron Butterfly bestod av Doug Ingle på sång och orgel, Ron Bushy på trummor, Lee Dorman på bas och Erik Brann på gitarr. Enligt baksidestexten var Ingles far kyrkomusiker vilket hörs på ett positivt sätt.

Man hör både Ultimate Spinach och Beat of the Earth i musiken och ett förebådande av speciellt Deep Purple.

Most anything you want är melodiös vacker liten sång. De vässar till den med en del öronbedövande hård orgel och en del vinande gitarr. Riktigt snyggt när de spelar melodislingen på en distad vinande gitarr.

Flowers and beads fortsätter med en vacker melodi till och med en ganska själfull sånginsats. Orgeln är mer nedtonad.

My mirage är lite mer kaotisk i sin melodi men den har vackra små slingor. En del gallopperande trummor och gitarr med stark nästan kyrklig orgel.

Termination lämnar de vackra melodierna och mycket riktigt är det inte Doug Ingle som står bakom den här låten. Mer repetitiv med orgeln som driver en taktfast låt. I slutet kommer de in i trädgården med vindspel och det blir lite drömskt.

Are you happy har ganska spännande ljudväxlingar med orgel och trummor som svarar varandra i början. Lite mörkare ton i låten men återigen väldigt melodiöst. Mycket bra gitarrspel i en längre sekvens med allt intensivare trummor i bakgrunden som sedan växelvis svarar varandra i varsin högtalare. Effektfullt.

Andra sidan fylls av klassikern In-a-gadda-da-vida. Fina kyrkliga men försiktiga orgeltoner öppnar och sedan växer de majestätiskt med gitarren som kommer starkt. Sången är lika stark den. Riffet är lika effektivt och minnesvärt som Deep Purple eller Black Sabbath men Iron Butterfly var först. Riktigt bra improvisatoner med en vild gitarr som drar iväg till orgeln och basen i bakgrunden som kör grundriffet. De lyckas till och med göra ett spännande trumsolo med mycket rytm och känsla. Fantastiskt när orgeln sömlöst kommer in med några kyrkligt ljudande toner som blir mer galna och då kommmer en hårt distad gitarr.

Linköpingsrockare

Märvel är ett band från Linköping. Av någon anledningen hamnade låten The hills have eyes med dem i låtlistan på Spotify i bilen på väg till jobbet. Jag tyckte om den så den fastnade där. Just den låten finns utgiven på en EP men även på LP genom samlingskivan Double decade där den är först ut. Skivan som är en dubbel-LP kom ut 2022 på The sign records. Den sammanfattar bandets 20 åriga historia. De båda skivorna är pressade på genomskinlig vinyl den första gul och den andra lila. Ett häfte följer också med där olika fans skriver om sina favoritlåtar med bandet. Estetiken skvallrar om att Märvel syftar på serietidningarna från Marvel.

Märvel består av Ulrik Bostedt på bas, Tony Samuelsson på trummor och John Steen på gitarr.

The hills have eyes inleder första skivan. En riktigt bra driven melodi med mjuka trummor och ett svårplacerat ljust ljud som kanske är från en orgel samt några enkla spuckna gitarrsolon. Sånginsatsen är anspråkslös och trevlig. Behaglig och medryckande rytm. Vad jag förstår så kommer titeln från en äcklig skräckfilm från 70-talet.

Gallrar lite och inkluderar ett axplock av de resterande låtarna. Genomgående är det genuint och melodiöst med bra gitarrspel åt 70-talshållet men snarare pop än blues i en hårdrockstappning.

A killer view inleder snyggt med akustisk gitarr i en behaglig melodi. Sen blir det hårdare med dundrande trummor och gitarr och snyggt arrangerad sång.

Bring it on har en härlig stämning med en countryaktig skramlig genuin stil i grunden. Sen kommer en del orgel eller vad det kan vara ovanpå det.

Danish rush har lite snabbare tempo. Spännande när de drar upp intensiteten en smula med rusande bas och gitarr.

T.N.H. har en mörkare och tyngre framtoning men sången rusar fram. Ett mellanspel med bara distad gitarr som knaster på linjen är snyggt.

Goddess on the loose har en positiv medryckande stil. Avslutningen är snygg med bra gitarrspel i en stark takt.

A pyrrhic victory har fin melakolisk underton i melodin och bra gitarrspel. Bra arrangemang med körande också.

Avslutande These boots are made for flying är en kul blinkning till Lee Hazelwoods låt som Nancy Sinatra sjöng in. Bra sångarrangemang.

Gnistrande värme i höstrusket

Här tänkte jag skriva om skivan Reckoning med Grateful dead. En liveskiva inspelad ungefär vid den här tiden på året fast 1980 och i ett får man anta varmare San Fransisco. Något att värma sig med i höstrusket. Jag tror att när den här skivan gavs ut 1981 på Arista var den tänkt som en sammanfattning av det de åstadkommit så långt.

De bjuder på en bred repertoar med både egna klassiker och en del trevliga covers. Albumet har en akustisk framtoning på ett underbart avslappnat och lössläppt sätt. Hur de lyckas uppbåda ett sånt sväng är imponerande. Helt fantastiskt från början till slut. Men ska jag nämna några låtar lite extra så får det bli Dire wolf, China doll och To lay me down.

Först ut är Dire wolf flyhänt och gnistrande på akustisk gitarr. Ett melodiöst litet solo får de också med.

The race is on är en cover. En fin avskalad och lugn rock n roll låt med en del piano.

Oh babe, it ain't no lie en cover på en Elizabeth Cotten låt. Den är så lugn, behaglig och harmoniskt omfamnade. Jerry Garcia acoustic band gjorde även de en version på låten som jag skrivit om här.

It must have been the roses här kör de lite stämsång och blandar upp gitarren med lite piano. Ett gitarrsolo mot slutet med väldigt mycket känsla i varje ton.

Andra sidan inleder med Dark hollow. Lite åt rock n roll hållet med bra piano och bas. Inspirerade sångarrangemang i refrängen också. Gitarrspelet i mitten är fantastiskt.

China doll trakteringen och tonen i den här låten har sån ångest och inlevelse att man ryser av välbehag. Är det cembalo i bakgrunden och vilket gitarrspel.

Been all around this world lunkar på i ett fint folkrockande tempo med snyggt gitarrspel.

Monkey and the engineer är en berättande och svängig blues.

Jack-A-Roe är en avskalad folkrockslåt med snabbt klingande gitarrspel.

Ett fantastiskt sväng inleder den andra LPn med Deep elem blues. Väldigt positiv känsla och lättsam ton. Härliga lössläppta sångarrangemang.

Cassidy är välkryddad med vackra gitarrtoner och bra trummor.

To lay me down är lite mer kontemplativ och stämningsfull. En låt som griper tag i lyssnaren med sin sång och härliga gitarr- och pianospel perfekt avvägt.

Fjärde sidan inleder med bluegrasslåten Rosalie McFall. Flinkt banjospel kryddat med instick och en bra sånginstas.

On the road again är en blueslåt men ganska annorlunda framförd med kaotiska sångarrangemang och spännande takt.

Bird song är mer anspråkslöst utforskande i sin stil med lager av gitarrspel och piano i bakgrunden. Grymma improvisationer.

Underbara Ripple avslutar hela härligheten. Man hör hur publiken är med i bakgrunden. En del mandolin och piano sätter stämningen och sången gör helheten.

Modernt jamband

Tänker man på jamband dyker nog Grateful Dead upp och förtsås Allman Brothers. Är man mer modern kanske man tänker på Phish. Men här är ett nederländskt alternativ som heter Leif De Leeuw Band. Deras första album kom 2016. Här ska jag skriva om deras senaste album som är ett livealbum som heter A mighty fine live album och kom nu 2025 och utgivit privat av bandet själva.

Jag hörde talas om bandet via en annan blog och det stämmer verkligen att de går i samma spår som Allman Brothers på ett lyckat sätt. Mina favoritlåtar är Soulshine och Lone star.

Bandet består av Leif De Leeuw på gitarr och sång, Sem Jansen på sång och gitarr, Tim Koning på trummor, Boris Oud bas och sång, Joram Bemelmans på trummor, Stan De Kwaadsteniet orgel, akustisk gitarr och sång samt Quint Vullings på orgel.

Rosalie har ett minutlångt improviserat parti med orgel och gitarr som är helt fantastiskt. Sen kommer ett parti där gitarren dominerar på mjukt följsamt sätt men ändå inte utan ett bra bett i de långa tonerna.

Playing in a band är en dansant boogie woogie låt men snyggt gjord med en bra sånginsats och en del fint gitarrspel som blommar ut fina improviserade partier men utan att lämna boogien med varken gitarr eller pianot i bakgrunden.

Gumbo man har ett säreget basljud som brummar igång låten och fortsätter genom hela låten i bakgrunden. Annars är det fortsatt bra gitarrspel. När jag lyssnar mer så får jag nog nästan säga att den är lite funkig speciellt de rytmiska ensamma gitarrljuden som andas lite Seinfeld signaturmelodi men flink och varierad.

Small town har samma ödsliga melodiska långa gitarrtoner men ändå positiva soluppgångskänsla som Allman Brothers. Lite långsammare och mer jazzigt skulle jag säga. Efter hand blir gitarren starkare och mer bluesigt berättande med mycket känsla och uttrycksflullhet i de varierade gitarrljuden.

Andra sidan inleder med Fool for love en behaglig blues med bra sånginsats. Sedan jammar de iväg med både piano och gitarr med ett speciellt sound.

Home wrecker är genuin Allman brothers rock med lika delar rock och avslappnat jammande. Här kör de även lite snyggt jazziga solon på orgeln som blir riktigt medryckande när resten av bandet hakar på.

Where I'm heading har lite mörkare framtoning med mer bas och en ganska stark melodi. De släpper loss orgeln här också men i en mer surrande intensiv stil och med bubblande bas till. Skiftar snyggt till kontemplativa gitarrimprovisationer som växer på ett medryckande sätt.

Andra LPn inleder med The gypsy flies. Här är de mer drömska med en ljudbild som är monoton men samtidigt lite funkig på ett industriellt sätt. Den blommar ut lite mer efter hand dock på några ställen och växer tempermentmässigt.

Soulshine har ett vinande gitarrljud som andas gospel i inledningen. Riktigt mustigt och dynamiskt sväng när fler instrument kommer in. Får lite känsla av Janis Joplins Misery'n riktigt kul. Fantastiskt gitarrspel med grym känsla i slutet av låten.

Sångerskan Berget Lewis sjunger på Southern man en Neil Young låt. Bra gitarrspel i samspel med orgel. Soulinfluerad sånginsats med mycket kraft.

Sista sidan börjar med låten Lone star är en behaglig låt med en härlig melodi som starkt påminner om Allman brothers på ett fint sätt. Bra sånginsats och strålande gitarr i en lite countryinfluerad stil.

Drumsolo är precis vad titeln antyder.

De avslutar skivan i positiv stil med Hard to hold. En stabil låt med mjukt gung. Blir lite improvisationer i slutet. Gillar jammandet med basen.

Ojämnt men soliga riff

Black Sabbath gav ut sitt femte album 1973 på WWA. Det heter Sabbath bloody sabbath. Omslagsbilden är rejält obehaglig men musikaliskt är det inte alls lika tungt och hårt som tidigare album. Albumet är spretigt men det finns några russin i kakan och inga direkta magplask. Pekar i riktning mot Technical ecstacy.

Mina favoritlåtar är Fluff och Looking for today som båda hittar rätt atmosfär på ett genuint sätt med snyggt gitarrspel. A national acrobat går inte heller av för hackor.

Sabbath bloddy sabbath är konstig mix av fläskriff och solig San Fransisco rock. Mot slutet kommer några nästan löjligt tunga basriff i någon slags call and answer med de mer fläskiga riffen.

A national acrobat har en angenäm melankolisk stämning med berättande gittarrer och bra dynamik med trummorna och sången. Lagom melodiös och spännande brytning en bit in i låten med stark gitarr och dramastisk sång. Ytterliga längre in i låten kommer lite partyrock i snabbt tempo tyvärr.

Fluff lugnar ner stämningen med en instrumental vacker låt med akustiska gitarrer och piano i en avslappnad kontemplativ melodi nästan som ett stilla regn.

Sabbra cadabra inleder med avlägsna gitarrer som kommer närmare i en ganska vild partystil. Det kommer lite piano i rock n roll stil som tillsammans med skumma sångeffekter blir ganska speciellt.

Andra sidan inleder med Killing yourself to live. Först ut är det handklappspartyrock sen kommer lite mer spännande ljudbilder med gitarriff med speciella och takter. Avslutningen med snabb gitarr och maffiga trummor som klipper i med långa mellanrum är riktigt snygg.

Who are you? den här låten blir elektroniskt mystisk och blickar ut i evigheten från ett rymdskepp. En passage med piano och trummer i bakgrunden till ett tongenratorljud är trevligt.

Looking for today har ett snabbt tempo men ändå atmosfäriska flöjter som svävar i inledningen och det återkommer. Sen kommer mer hård gitarr in i ljudbilden. Bra sånginsats med bra känsla. En viss euforisk känsla infinner sig med det soliga riffet.

Spiral architect avslutar skivan luftigt med lite stråkar och även akustiska gitarrer på några ställen i en bra melodi.

Douglas Adams delfiner

May Blitz gav ut sitt andra och sista album 1971 på Vertigo. Albumet har titeln 2nd of May. Jag har tidigare skrivit om deras debutalbum från 1970.

Här är de lite mer jazziga i sin stil men de har ändå kvar tyngden i låtarna. Mina favoritlåtar är 8 mad grim nits och High beech båda från b-sidan och sinsemellan ganska olika men riktigt bra.

For mad men only inleder skivan. Ganska snabb med trummor och en distad gitarr som ger ett grymt brusigt ljud. En stressande låt som jagar på lyssnaren. På några ställen får de till samma bubblande ljud som 13th floor elevators.

Snakes and ladders låter som en titeln på ett datorspel eller en film. Här bjuds man på lite kuslig jazz och ett driv som för tankarna till Spirit. En bit in i låten kommer ett mäktigt gitarriff med kuslig sång till.

The 25th of December 1969 här blir det böljande stämsång med klingande gitarr och trummor. Efterhand blir det lite irrande sökande jazz innan grundmelodin letar sig tillbaka.

In part har lite flöjtljud och en ganska snabb pratande sång med lite cooljazzinfluenser. Bra gitarrspel kommer in på vissa ställen. Innehåller tyvärr också ett väldigt långt och inte så intressant trumsolo.

Andra sidan inleder med 8 mad grim nits en tät hård låt med maffiga trummor och grym svävande bas. Även fina gitarrimprovisationer med en intuitiv jazzig känsla fast rejält distade.

High beech är mer nedtonad med en berättande akustiskt ljudande gitarr i lite orientalisk stil som är väldigt luftig. Även snygga spontana sångarrangemang. Har lite Relatively Clean Rivers över sig.

Honey coloured time inleder på ett säkert sätt med starka gitarrtoner sedan kommer mer drömskt kusliga stämningar speciellt sången. Märkligt instängd känsla även om det jazzas upp mot slutet. Lite liknande första sidans flirt med Spirit.

Just thinking är en väldigt försiktig lågmäld låt med lite drömsk inledning. En bit in i låten kommer vridna gitarrtoner som från en val. Till lite konstnärsjazzigt bakgrundskomp. Mot slutet kokar de upp intensiteten ordentligt med bra sång och ett lunkande komp med fin dynamik. Sen avslutas låten med ett djuphavsljud från blåvalarna. Eller är det Douglas Adams delfiner.

Hypnotisk vägg

2001 ett rymdäventyr och Star trek är långt borta. Med Hawkwind är det en mer aggressiv och snabb utforskning av rymden som gäller. Dubbelalbumet Space ritual som gavs ut 1973 på United artists är ett hårt, hypnotiskt och psykedeliskt under inspelat live under två konserter. Man förstår var Motörhead fick snabbheten ifrån. Musiken saknar ändå inte dramatik och dynamik när det kaotiska malandet slutar kommer någon slags 30-tals journalfilmsröst och deklamerar till mystiska ljud som leder tankarna till ensliga objekt som tyst och viljelöst rör sig i viddernas vidd den tomma rymden. Ibland växlar de in lite jazziga influenser och den stabila bluesen lurar i kulisserna.

Jag tycker att musiken påminner om både 13th floor elevators och Beat of the earth med hypnotisk atmosfär. Men här är musiken betydligt hårdare. Min favoritlåt får bli Orgone accumulator men det här är verkligen ett album med en helhetsupplevelse även om varje enskild bit också är riktigt bra.

Space ritual var Hawkwinds fjärde album. Omslaget är märkligt futuristiskt och med 12 sidor som vecklas ut. Hawkwind bestod av (musicnauts som de fyndigt kallas på omslaget) Dave Brock på gitarr och sång, Lemmy (Ian Kilmister) på bas och sång, Nik Turner på saxofon, flöjt och sång, Dik Mik elektroniska ljud, Del Dettmar synthesizrar, Simon King trummor och Bob Calvert står med som poet (och swazzle?).

Inleder med mystiska ljud i Earth calling.

Born to go här kör de igång med sin hypnotiska snabba stenhårda musik här har de även med en del saxofon i bakgrunden.

Down through the night lugnar ner tempot något med mystiska ljud och mer gitarr i en melodiös låt med bra sånginsats.

in the darkness we drown

är en snygg rad. Rappt basgung i grunden.

The awakening här kommer journalfilmsrösten för första gången.

Andra sidan drar vidare med stenhård hypnotisk musik med en del mystiska elektroniska ljud och mer sång än första sidan. En trumpet överaskar och mixar upp den råa bakgrunden med lite jazziga stämningar.

I The black corridor så förtätas atmosfären men journalfilmsrösten kommer tillbaka.

Space is deep öppnar med snygga gitarrtoner som har en viss akustisk känsla och ger en spännande kontrast till de svepande elektroniska ljuden. Fortsätter ut i en pumpande malande ström längre in i låten innan den blir mer reflektiv med mystiska ljud. En dubbelmelodi med bas i ena högtalaren och de mystiska i den andra som vävs in i varandra.

Electronic no. 1 är mystiska tongeneratorljud så det förslår. Inte utan atmosfär.

Andra skivan inleder med Orgone accumulator med en driven trumpet som stöter fram en grym takt tillsammans med gitarren, trummorna och det dallrande basljudet. Det rasande drivet försöker dölja en fantastisk bluesmelodi som när man fångas in av den blir starkare.

Övergår i Upside down med ett bombastiskt tungt tryck i ett stabilt gung.

10 seconds of forever blir mystiska ljud och journalfilm.

Brainstorm här kommer de igång igen med sin rusande snabba besinningslösa rock. Lätt att drömma sig långt långt bort i. En del snygga gitarrtoner en bit in i låten. Stenhårt distat.

Sista sidan inleder försiktigt med 7 by 7 med svepande ljud men den kommer igång efterhand men är mer melodiös och ganska dynamisk. Lite jazzig talsång påminner om Frank Zappa.

Sonic attack är riktigt mystisk med ett elektroniskt knackande ljud och en journalfilmsröst.

Time we left this world today påminner om War pigs med Black Sabbath. Sångarangemanget driver takten tillsammans med trummorna och gitarren eller basen. De får till ett riktigt tungt medryckande gung. Efterhand så växlar de takt när en trumpet kommer in och blandas med dallrande basljud. I slutet kommer de tillbaka med sången och gunget.

Master of the universe här kommer de tillbaka med full kraft i ett hypnotiskt driv (inspiration till serien om He Man under 80-talet?). Sången flyter liksom ovanpå den rusande takten på ett effektfullt sätt.

Welcome to the future avslutar skivan med mystiska ljud.

Kvasireligiöst men bra

Bob Dylans svit av påstått religiösa skivor Slow train coming, Saved och Shot of love kom på tal under en jobbintervju en gång. Här ska jag skriva om den andra i ordningen, Saved som gavs ut på CBS 1980. Jag finner texterna låtsaskristna. Något om gyllene regeln, saliga äro de saktmodiga eller den som är fri från synd skall kasta första stenen och liknande finner jag inte ett spår av. Med detta sagt så gillar jag musiken på alla tre skivorna. Dylan är i sitt esse och sjunger bra till starka melodier i fina arrangemang. Inspelad i klassiska studion Muscle Shoals i Alabama. Det verkar som att all musik inspelad där har en speciell genuin känsla.

Min favoritlåt är nog What can I do for you? eftersom jag gillar munspel mer än orgel.

A satisfied mind har bara svagt komp och en kör till Dylans nästan extatiska mässande. Påminner med lite god vilja om Ralph Stanleys O death.

Med Saved blir det gospel i högt tempo med kör och snabba pianoslingor.

Covenant woman här blir det en försiktigare stil med en berättande sång till svepande orgeltoner och mysiga gitarrer.

What can I do for you? fortsätter i en mjuk stil men med lite mer rytm i melodin och munspel istället för orgel.

Solid rock är som titeln antyder lite mer rockig i framtoningen. Bra medryckande takt och snyggt gitarrspel. Kören förstärker sången på ett lagom kaotiskt sätt.

Andra sidan inleder med Pressing on blandar gospel och folkrock och växer från en lågmäld inledning till en stark melodi med kör och piano.

In the garden fortsätter i en liknande stil men med mer piano och orgel.

Saving grace är lite mer avskalad utan kör och behagligt sprucket gitarrljud bland piano och orgel.

Are you ready försöker sig på lite gospel åt blueshållet med en orgel som bygger bluestakten och en kör. De får med ett litet solo på elgitarr.

Flöjten kommer till sin rätt

Genesis var en folkrockgrupp från Colombia. Om jag förstått rätt var de lite av ett hippiekollektiv. Så ursprunget kanske inte är så olikt amerikanska The Farm band eller Ya Ho Wha. Men Genesis har fantastiska sångresurser och ett betydligt snällare mer folkrocksinfluerat sound. Här ska jag skriva om deras tredje skiva Yakta mama som gavs ut 1975 på Famoso.

Snällt och utforskande är nog ord som bäst beskriver musiken på skivan. Flöjten bidrar till en frisk och annorlunda ljudbild som ibland andas lite Colombiansk regnskog som den framstår i den utmärkta disneyfilmen Encanto. Favoritlåtarna blir Alegre pescador och Canto negro som båda visar gruppens styrkor på bästa sätt.

Omslaget är drömskt och och inspirerat av natur och fantasy med en drake, kentaur, en flod med en fisk och en liten pilgiftsgroda i hörnet. Medlemmarna i gruppen som också syns är Edgar Restrepo på trummor, Tania Moreno på trummor, Juan Echavarria på flöjt, Humberto Monroy på gitarr, Mario Sarasty på bas och Betty på flöjt. De flesta av medlemmarna sjunger också.

Alegre pescador har ett sällsamt rytmiskt driv med mjuka trummor och fina sångarangemang med flera olika röster som sjunger i versen och i refrängen med fin dynamik. Mycket bra flöjtspel och några fina gitarrtoner.

Tu y tus frutos har också en riktigt vacker melodi med flöjt men lite mer gitarr i ett spännande solo. Sångarrangemanget är snyggt med kör några ställen.

Un dia börjar närma sig pop men det är fint genomfört med lite flöjt. Melodi, tempo och sång andas lika delar Beach boys, The Byrds och Mamas and the papas.

Plena como la luna llena blir lite mer spännande igen med driven flöjt och fin stämsång ibland och sedan en manlig sångare till ett rytmiskt knäppande träljud.

Los amantes son eternos har en lite danstant jazzig framtoning med lite flöjt och mycket rytm. Spännande sångarrangemang i slutet.

Andra sidan inleder med Sebastian fortsätter i en jazzig stil men med snyggt gitarr och flöjtspel.

Que sientes? här breddar de sig med munspel och mer folkrock med gitarr. Medryckande melodi och bra sånginsats.

Raquel återvänder till de två första låtarna på skivan med en intim men driven stil och bra sångarrangemang. Vackert gitarrspel och någon slags orgelliknande instrument kommer in här också.

Canto negro har en snabb rytm i gitarren som påminner lite om Bo Diddley om han skulle ha gett sig på folkrock. I mitten kommer ett litet solo med långa gitarrtoner som viner på ett ljuvligt mjukt sätt.

El indio llora är en snabb flöjt och gitarr låt. Lite mer uppfodrande sånginsats och en spännande takt som kontrasterar fint med flöjten.

Lägger inte sordin på stämningen

John Holm hade jag ingen större koll på mer än ett par artiklar i Rock n roll magasin. Nu i somras dök flera av skivorna upp i en loppisback och jag slog till på de två första. Här ska jag skriva om hans första Sordin som havs ut 1972 på Metronome. Skivan bjuder på genuin musik som går från skör visa till rock med både blues och psykedeliska influenser. Lite både Bob Dylan och Janis Joplin på samma album.

Mina favoritlåtar från skivan blir nog Den öde stranden för drivet och gitarrspelet, Min skuld till dig som också har riktigt bra gitarrspel samt sköra och vackra Ett enskilt rum på Sabbatsberg som avslutar skivan. Jag gillar albumet som helhet.

Den öde stranden har en märklig enträgen känsla mycket medryckande och med grymt gitarrspel av Kenny Håkansson och Roffe Wikström. Engagerad ödslig sånginsats.

Nästa låt är akustiska ljuva och lätta Sommaräng. Fint flödande gitarrspel som påminner lite om Joan Baez.

Min skuld till dig en långsamt sökande låt med en tung melankolisk lunk med fantastiskt svävande gitarrspel i flera lager. John sjunger mystiskt men klart.

Om den blå himlen har lite mer orgel i sitt sound och starkt bluesigt gitarrspel. Ett par stopp med snyggt sångarrangemang påminner om Janis Joplins Cry baby.

Långt bort härifrån blandar akustisk och elgitarr på ett svävande sätt. Här sjunger John duett med Marit Bergman. En del munspel förstärker Bob Dylan känslan.

Andra sidan inleder med Är det så det ska va är en lunkande liten countrylåt med inslag av folk och visa. Fin melodi och på ett par ställen körar Marit Bergman.

Får man leva för det känns lite mörkare och en mer mystisk ljudbild med akustisk gitarr i förgrunden och en svävande elgitarr i bakgrunden. I slutet kommer ett fint solo på gitarr.

Svarte kungen har mer tryck i ljudbilden med snygga gitarrtoner som fjädrar och svävar ut ur högtalarna på ett virtuost och varierat sätt.

Skivan avslutas med avskalade Ett enskilt rum på Sabbatsberg. Piano, flöjt och akustisk gitarr ger ett vackert akompanjemang till Johns känslosamt nedtonade och anspråkslösa sång. Ska handla om en händelse när John jobbade på Sabbatsbergs sjukhus.

Blyet lättar

Led Zeppelins fjärde album är faktiskt riktigt bra men inte för den enormt kända Stairway to heaven utan snarast för avslutande bluesiga och medryckande When the levee breaks. Den låten kom jag i kontakt med via filmen The big short om finanskrisen 2008 där den spelas under eftertexterna.

Skivan gavs ut på Atlantic records 1971. Omslaget är märkligt med en man som samlat ris som han bär på ryggen och en stadsvy med kontraster av äldre lägre hus och moderna höghus. På mittenuppslaget är det någon slags Moses liknande man på en teckning. Men Babels torn var väl långt tidigare om det är det som Stairway to heaven handlar om?

Black dog är en oberäknerlig låt med skrikig intensiv sång och ett komp som kommer och går på ett dramatsikt sätt speciellt när det klingar ut till den vilda sången. Kompet skiftar lite i karaktär och vräker på mer en bit in i sången.

Rock and roll kör på hårt i en Chuck Berry influerad rock n roll stil men betydligt hårdare som ett fjädrande Motörhead.

The battle of Evermore här tar de in Sandy Denny på sång i en duett med Robert Plant i en akustisk låt. Sången är plågad och kaotisk lite som Fraser and Debolt. Kompet på gitarr är repetetivt och passar in i det åldersdomliga temat. Det blir nästan meditativt på sina ställen.

Stairway to heaven fortsätter med en akustisk ljudbild. Gitarr och något flöjtliknande med ganska stillsam sång som inte står långt ifrån t ex Crosby, Still and Nash. Sen kommer lite elgitarr in i kompet men fortfarande stillsamt och folkmusikinfluerat. Låten liksom väntar på att komma igång under en väldigt lång uppbyggnad. När man tror att det ska explodera så blir det lite mer trummor och ett gitarrsolo samt intensivare sång.

Andra sidan inleder med Misty mountain hop har rullande tunga bastoner som driver låten på ett behagligt sätt tyvärr lite revyaktig sång.

Four sticks har ett liknande galopperande tempo med fjädrande bas men här kommer en del akustisk gitarr också.

Going to California har ett vackert folkinfluerat klart men samtidigt nästan sprucket gitarrljud. Bra sånginsats som blir mer intensiv i vissa delar av låten. Steget till att sjunga med Alison Krauss är inte speciellt lång.

Klart bästa låten When the levee breaks avslutar skivan. Ett kraftfullt långsamt obvekligt malande komp med ett vilt munspel och gitarr och trummor. Strålande melodi som fångar in lyssnaren. Efter någon minut kommer sången in och ett majestätiskt parti med gitarr som bara ringer ut och en mer basinfluerad gitarr och maffiga trummor. Kaotisk hård blues när den är som bäst.

Spegel spegel på väggen där

Jag har inga skivor med Iron Maiden och min kunskap om deras musik stannar vid Run to the hills men nu har jag införskaffat ett soloalbum med sångaren Bruce Dickinson. Närmare bestämt hans senaste som heter The mandrake project och gavs ut på BMG 2024. En dubbel i ett fint gatefoldomslag. Av designen att döma med de grekiska bokstäverna t ex den e-liknande stora sigma och det a-liknande stora delta så är det inspirerat av Grekland. Men det är en latinsk sentens på medaljongen och första låten nämner ragnarök så det är flera olika mytologier och historiska referenser uppblandat.

Medverkande på skivan är Bruce Dickinson på sång, gitarr och piano, Dave Moreno på trummor, Roy Z på gitarr och Maestro Mistheria på piano.

En låt sticker ut och är fantastiskt bra nämligen Face in the mirror som är en stark melodi och bra reflekterande sång till bra gitarrspel. Annars är det mycket symfoniskt och bombastiskt men en del fina ögonblick ändå.

Afterglow of ragnarok ganska symfonisk och dramatisk känsla med hårt och snabbt komp.

Many doors to hell har mer tungt mullrande stil med mer känsla i sången.

Rain on the graves är mer berättande i stilen med sång till effektfulla trummor.

Resurrection men har ett lite countryinfluerat gitarrljud i inledningen. Bra basgung lite längre in i låten också.

Fingers in the wounds har en del stråkar som har en klang av Brahms Ungerska danser. Annars är det ganska bombastiskt.

Eternity has failed inleder stillsamt och sedan kommer ett snabbt galopperande komp och dramatisk sång. Ett bra vinande och smattrande gitarrsolo en bit in i låten är riktigt bra. Det framförs av Gus G.

Mistress of mercy är hårdare och ganska bombastiskt mullrande men sedan en mer melodiös del. Riktigt snyggt när de kombineras längre in i låten. Där har de dessutom ett gitarrsolo.

Face in the mirror har en underbar melodi som inte är bombastisk och en anspråkslös sång men ändå med styrka och mycket känsla. En del piano och akustisk gitarr och trummor som ger tryck och visar att det ändå är en hårdrockslåt.

Shadows of the gods fortsätter i den lågmälda stilen. Bruce ger återigen prov på en fin känslomässig sånginsats. En ganska långsam men ändå engagerande låt med ett hårdare grundkomp. En bit in i låten ändras karaktären lite och det blir snabbare och tyngre både sång och komp. Sen blir det lite symfonsikt men snyggt gjort.

Sonata (immortal beloved) är hård och tung men sången är känslomässig och reflekterande. En bit in i låten är det mer dynamik och dramatik med ödesmättad sång och en del bra gitarrspel. Sista tonen är vecker.

Hektiskt år

1972 var ett hektiskt år för Uriah Heep med två album, det första Demons and wizards har jag skrivit om tidigare. Det andra som jag skriva om här heter The magician's birthday. Min kopia är den amerikanska utgåvan på Mercury. I Storbritannien gavs det ut på Bronze. Första sidan är bäst med några riktigt bra låtar fyllda med episk sång och bra mixat akustiskt och elektriskt gitarrspel i en anspråkslös stil. Avslutande titellåten på sida 2 har några fantastiska passager med gitarr och orgel.

Liknande tema som föregångaren med en magiker på omslaget.

Sunrise inleder med mäktig sång och ett intensivt hårt komp. Malande men ändå medryckande.

Spider woman har en stressande atmosfär. Försöker komma på vad grundkompets rytm kommer ifrån men lyckas inte.

Blind eye tillbaka med en mer nyanserad låt. Grunden läggs ut fint i början med gitarren och trummor och sedan kommer en fint berättad sång till ett repetetivt men effektivt lågmält riff som låter akustiskt men det fylls på med elgitarr.

Echoes in the dark har en mörkare men öppen atmosfär. En hoppfull gitarr i långa vridna lyriska toner ger känsla. Mycket dynamik när sången kommer in och musiken tonar tillbaka med bara en gitarrslinga och piano som repeteras.

Rain avslutar första sidan. En lågmäld låt med en del piano som har en annorlunda ton. Mycket bra sånginsats.

Sweet Lorraine har ett märkligt elektroniskt svävande frekvensgeneratorljud som återkommer och däremellan partyrock.

Tales återvänder till en mer drömsk stämning med en flödande melodi med elektroniska ljud blandat med trevligt gitarrspel.

The magician's birthday titellåten avslutar skivan. En lång låt som öppnar med stabilt gitarrspel i bästa rock n roll anda och en bra sånginsats. Växlar sedan över till kazoo-spel och någon sorts skämtsång med kör. Sedan kommer de tillbaka med rockstilen från inledningen innan de byter igen till en kuslig tivolimusik mot tung gitarr. Sen kommer en sekvens med riktigt tung gitarr och trummor utan några krusiduller i ett riktigt rus som på ett spännande sätt förstärks nästan obemärkt av orgel som kommer och går. Sedan kommer bra sång till ett mer traditionellt komp för att sedan bli falsettsång tyvärr. En ojämn låt även om vissa delar är riktigt bra.

Cornelis sjunger Povel

Jag håller med baksidestexten på den här skivan att Cornelis sjunger Povel verkar självklart. Men jag visste inte om den här skivans existens förrän jag såg den i en back på en skivmässa för något år sedan. Den här skivan är del 2 och gavs ut på Skarby international records 1981. Bara att leta efter del 1 också.

Cornelis med sin textförståelse sjunger Povels texter extremt bra och får in alla knasigheter med betoning och rim och lyckas göra det på ett lika lekande som rockande sätt.

The gräsänkling blues känns nästan som en Cornelis-låt redan från början. En riktigt snygg blueslåt med mycket dynamik. Den drivs av trumpet och Cornelis sjunger med driv och känsla.

En schlager i Sverige är en satir som driver med klassiska svenska låtar. Cornelis fraserar riktigt bra och det blir kläm i melodin. Jag gillar hur Povel får in fraser som comme il faut i texten på ett så naturligt och ändå käckt vis.

The purjolök sång typisk Povelsk lek med ord. Meningen

mager, blek och purjolik

går inte av för hackor. Bra arrangemang och melodi.

Torstigaste bröder här kör de på med Bellmansk trudelutt komplett med flöjter. Fram tills att man hör ord som Riches (restaurang i Stockholm) tror man att det är en Bellman-låt.

Hommage á Povel Dekalion floden som aldrig är vad den var sjunger Cornelis i bästa folkmusikstil med tamburin i en härlig takt. Den här låten har Cornelis själv skrivit.

Andra sidan inleder med Tjo vad det var livat i holken trumpeter och bra frasering i en välkänd låt.

Underbart är kort är väl en Monica Zetterlund låt, en väldigt långsam jazzlåt.

En vilsen folkvisa har ett intressant komp och melodi med någon slags xylofon och piano och mitt i allt mellanspel som andas mellanöstern med lite flöjt.

De sista entusiasterna en glad visa med kör.

Håll musiken igång är en härlig jazzig liten calypsolåt. Cornelis sjunger duett med Anita Strandell som jag för övrigt såg live i Jönköping år 2000 när hon sjöng Cornelis-låtar tillsammans med Jönköpings studentkör.

Ett Granny smith

Jeff Beck är en av de mer berömda brittiska gitarristerna men Beck-Ola med Jeff Beck group är inget speciellt gitarrinfluerat album. Nicky Hopkins piano får sin egen låt t ex. Även Rod Stewart blir ganska dominant med sin röst som kan bli lite mycket för ett helt album. Ron Wood medverkar i gruppen på bas och Tony Newman på trummor. Albumet gavs ut på EMI 1969.

Omslaget är snyggt med målning av René Magritte föreställande ett gigantiskt grönt äpple, måhända ett Granny smith.

All shook up ska vara en cover på den härliga Elvis-låten men jag känner varken igen melodi eller text. Mycket piano från Nicky Hopkins och sång från Rod Stewart med karaktäristisk hes röst. En del fina gitarrtoner också speciellt i slutet blixtar det till.

Spanish boots fortsätter med en ganska hård och tät stil med mycket bas i ett snyggt riff. Själfull sånginsats.

Girl from mill valley en instrumentell låt med breda pianotoner.

Jailhouse rock är en andra Elvis cover. Här lyckas de bättre med ett fint skramligt driv och god igenkänningsfaktor. De har ett spännande samspel mellan gitarr och piano.

Andra sidan inleder med Plynth (water down the drain) har ett bra driv med majestätiska gitarrtoner.

The hangman's knee är en tungt gungande låt.

Rice pudding fortsätter på ett ganska tungt gungande sätt men med mer dynamik här, jag gillar de metalliska trummorna. I slutet kommer några Allman brothers influerade långa ensliga lyriska gitarrtoner till lite Janne Lucas piano. En instrumentell låt.

Melankolisk hårdrock

Amerikanska gruppen Highway bestod av Eric Bannister på bas och sång, Dan Cammarata på trummor och sång och Steve Murphy på gitarr och sång. De spelade in en riktigt bra melankolisk och melodiös privatpressad hårdrocksskiva 1975. De kom från Minnesota men skivan spelades in i Iowa.

Jag upplever musiken som ganska solig men istället för att bli partyrock så håller de en melankolisk reflekterande stil i musiken och sånginsatsen. Lite som att man sitter i den sena skymmningen en midsommarafton och filosoferar.

Mina favoritlåtar från skivan är Look away, Meadow och Tomorrow men hela skivan är helgjuten och ytterst njutbar. Påminner om Morley Grey och lite Quicksilver messenger service speciellt i sista låten.

Skivan öppnar med Too many changes. En hård och mysigt kontemplativ låt med bra sång och gitarr. Väldigt snyggt svävande melodi på ett par ställen. Kokar ihop ordentligt på gitarr i slutet.

Look away har en mer enträgen melodi men med en del melankoliskt svävande toner som rullar in mot stranden i bästa Relatively Clean Rivers anda. Bra sånginsats och lågmäld ångest i gitarrtonerna på vissa ställen.

Pegasus har en snabb stil med mycket bas blandat med en ljust klingande gitarr. Melodin rinner snabbt fram och känns behagligt lösläppt trots tempot.

Seems to me här är sången tillbaka på ett härligt längtande lite dröjande sätt. En somrig lekfull melodi.

Just to be with you har mycket trummor långt fram i ljudbilden som kontrasterar snyggt med melodin och den försiktiga sånginsatsen. Bra gitarrspel som tassar lite i Allman brothers land.

Andra sidan inleder positivt med Bright side. Fint gitarrspel och en genuin sånginsats. Fortsatt grymt trumspel. Bryter melodin halvvägs med en intensiv sekvens av sång och gitarr i snabbt tempo. Fin textrad:

don't hesitate create you are what you are

Meadow har en driven melodi men ändå avslappnad sång. Grymt gitarrspel och trummor låten igenom speciellt i en längre improviserad sekvens med galopperande trummor som är fantastiskt bra. Fint basspel i bakgrunden också.

Slip away har en snabb stil med improvisationer på gitarr med en ljus ton. Mycket dynamik och variation.

Tomorrow inleder med akustiska toner men efterhand växer ljudet men det är dynamiskt hela låten igenom. Ibland rusande och hårt ibland mer sökande och utforskande med blixtrande gitarrtoner tillsammans med trummor och bas. Ibland är det mer melankoliskt med sång. Förvånansvärt melodiöst. En längre jazzig sekvens med trummor och bas är spännande.

Zappas känga

Bootlegskivor finns i olika former. Idag ska jag skriva om den typ där folk spelar in konserter och sedan ger ut inspelningen på skiva utan artistens godkännande. Band som Grateful Dead uppmuntrade till bandning och det finns massor av konserter utgivna på skiva. Frank Zappa ogillade fenomenet men kom på en briljant lösning. Att helt enkelt ge ut de olagliga skivorna själv. Det blev samlingen Beat the boots som gavs ut 1991 på FOO EEE records. Hela samlingen är på 10 LP-plattor fördelat på 8 album. Så jag tänkte begränsa mig till första och sista i den här texten och kanske återkomma med fler av albumen i framtiden. Det finns dessutom en volym 2 men den har jag inte i samlingen än.

Först ut är As An Am som är fylld till brädden med Zappas ganska hårda improvisationer på gitarr. Första sidan är inspelad i Köln 1982 och andra sidan i New York 1981.

That's makes me mad Zappa pratar om bootlegutgåvor och sin irritation över dem.

Young and monde har ett sprucket sound med en vissa österländska influenser. Flödar efterhand ut i fina gitarrimprovistioner med stor variation men oftast väldigt distat. Avslutar på ett mäktigt sätt med lite sång.

Sharleena har lite reaggie över sig. Fin sånginsats med lite stämsång. Efterhand blommar gitarren ut i fina improvisationer med ett murrigt ljud och maffiga trummor.

Först ut på andra sidan är Black napkins som har snygga långa glidningar från höga till låga toner på gitarren på ett avslappnat sätt.

Black pages 112 har ett annorlunda sound med xylofon och synth. Blir riktigt distat och dissonant efterhand. Men det hämtar sig och får till en spännande gungande improvisation med grym bas.

The torture never stops som tydligen är en traditionell Halloween låt för Zappa. Skrik och mer eller mindre dissonanta ljud från orgel och ett lätt funkigt komp från gitarr, bas och trummor. Zappa sjunger coolt. Det kommer ett långt improviserat parti med gitarrgodis här också. Avslutar med mer sång och en svepande orgelton.

Andra plattan är Piquantique som spelades in på Skansen i Stockholm 1973 och en låt i Sidney också 1973. Här är det mer jazzigt och med mycket fiol.

Kung Fu inleder vindlande i en jazzig, rockig och stundom knasig instrumentell improvisation. Spårar ur lite med en elektronisk avantgarde grej. Bäst är en sekvens med distad fiol. En del spännande slagverk som är lite åt xylofonhållet. Riktigt märkliga och spännande gitarrljud in mot slutet också innan barpianot tar vid pch Frank Zappa beklagar sig över det kyliga vädret.

Redunzl här blir det en mer bluesig avslappnad barkänsla som övergår i jazz med Zappa som försöker få publiken att klappa takt. Utvecklas bra speciellt fiolen tar ut svängarna. Ett trumsolo en bit in och sedan rundas det av med en spännande melodisk ganska stressande sekvens med xylofon och fiol.

Någon gång övergår sida ett i låtarna Dupree's paradise och T'mershi duween men jag missar var början och slutet på låtarna är. Överlag är det som en lång jazzig improvisation.

Andra sidan innehåller bara låten Father O'Blivion som fortsätter med fiol på ett improviserat och virtuost sätt. Även en del gitarr, xylofon och varierat slagverk. Mer rytmisk med märkliga dissonanta tonermen de får ihop det på något sätt med en del melodiösa passager. Zappa försöker även få med publiken på handklapp inför ett fiolsolo över ett taktfast bakgrundskomp. Blommar efterhand ut i mer rik ljudbild med gitarr och orgel som rockar på rejält.

Ny artist samma band

Nästan samma band med Garland Jeffreys, Stan Szelest, Ernie Coralla, Sandy Konikoff och Harvey Brooks som spelade under namnet Grinder's Switch som jag skrivit om tidigare agerar här kompband åt John Cale på hans soloalbum Vintage Violence från 1970 utgivet på Columbia. Musiken är långt ifrån Velvet Undergound och påminner mer om Nitty Gritty Dirt Band med deras vinkel på countryrock som går mer åt pop-hållet. Det här är John Cales första soloalbum. Men han medverkade som ljudtekniker på t ex Morning Glory från 1968.

Ett ganska ojämnt album men ett par låtar är fantastiska Big white cloud och Please men även Cleo är mycket bra. Enligt baksidestexten så är det något slags historiskt tema med Karl den store och Kung Offa av Mercia.

Hello, there inleder skivan med en cirkusinfluerad melodi.

Gideon's Bible är en betydligt bättre låt med en liten orgelmatta som bakgrund och en melodi som växer vackert i refrängen.

Adelaide fortsätter tyvärr i vaudevilletradionen.

Big white cloud en riktigt bra låt med en reflekterande stil i sång och melodi som förstärks av sparsmakade pianotoner och orgel eller stråkar. Som grädde på toppen har låten en kör som svarar i refrängen. En underbar låt.

Cleo en liten sprucken poppärla med en kör på ett par ställen och kul instick på gitarren och pianot.

Please har en storslagen melodi framförd på ett anspråkslöst sätt med bra pianospel med mycket känsla och en del pedal-steel gitarr. Riktigt bra sånginsats också.

Andra sidan inleds med Charlemagne fortsätter i en böljande lågmäld countrystil med pedal steel gitarr och piano.

Bring it on up har lite snabbare men påminner mycket om föregående låt.

Amsterdam är en väldigt långsam med knappt hörbar melodi.

Ghost story höjer tempot något men ändå ingen större melodi. Ganska mörk i stilen med orgel i bakgrunden.

Fairweather friend är en liten klämkäck låt med piggt gitarrspel och knasig sång.