Glimten i ögat

Judee Sill var en äkta singer/songwriter hon skrev alla sina låtar på sitt självbetitlade debutalbum. Må du vårda varje ord som ett hallon står det på insidan av det uppfällda omslaget.

Judee Sill gav ut sammanlagt två skivor. Den här var hennes första gavs ut på Asylum 1971. Jag har den brittiska eller möjligen franska utgåvan. Svårt att säga eftersom omslaget anger England men etiketten på skivan anger Frankrike.

Musiken påminner lite om första skivan med Simon and Garfunkel och kanske även en del Carole King på pianolåtarna. Annars är det en rätt egen stil med stillsamma låtar med pop, country och folk i en lätt humoristisk glimten i ögat stil i många av låtarna. Även vissa religiösa inslag. Judee Sills liv var tragiskt och hon dog ung av en överdos heroin men hennes musik känns ändå positiv.

Crayon angels inleder. Vackert lugnt gitarr, ljuv men humoristisk sånginsats och del lågmäld trumpet fint arrangerad.

The phantom cowboy fortsätter i samma stil men adderar en del countrykänsla som smyger sig på ibland. Har en del fint uppbyggda pampiga lyft med blås. Annars är det Judee och hennes gitarr.

The archetypal man har en annorlunda produktion med Judees röst på ett ljus sprucket sätt. Countrykänslan är mer påtaglig med långa vindlande pedal steel gitarr toner och även en del fiol.

The lamb ran away with the crown flyger högt blad molnen och påminner om någon låt jag har hört tidigare. Avskalad och medryckande.

Lady O har en fin reflekterande ton som tas tillvara på ett bra sätt av arrangemanget med stråkar som inte stör den akustiska gitarren eller sånginsatsen.

Jesus was a cross maker är vad jag förstår hennes mest kända låt. Den börjar försiktigt och växer i styrka. Judee har samma spruckna röst som på The archetypal man. Kompet är dynamiskt med piano, stråkar och perfekt tajmad maracas. På ett ställe med bara stråkar låter den nästan som en svensk sång.

Andra sidan inleder med Ridge rider har mycket country över sig men också något väldigt icke countryaktigt. Körsång i flera lager ger en viss msystisk känsla på ett par ställen.

My man on love har en behaglig atmosfär med vacker sång och bra avskalad gitarr.

Lopin' along thru the cosmos har ett vackert långsamt tempo med en fin sånginsats och bra stråkarrangemang.

Enchanted sky machines drivs av piano och trumpet. Känns som att den har glimten i ögat och den tar mer plats än andra låtar på skivan.

Abracadabra är väldigt stillsam i inledningen. Sen växer ett starkt stråkarrangemang fram som nästan är som signaturen för ett filmbolag. En väldigt kort låt.

Vackra kontraster

Kan man säga att de låter som Velvet Underground men med San Francisco musikens avslappnade jamstil främst tänker jag på Big Brother and the Holding Company och Quicksilver Messenger Service kanske även Tripsichord. Detta gäller första sidan till största delen. Andra sidan är annorlunda på många sätt med 12 minuter mardrömslik mekanisk rytm olika det mesta. Avslutningen är en akustisk låt där man tänker på barockinspirerad trubadurmusik.

Mad River var gruppen bakom detta självbetitlade debutalbum. Det kom ut på Capitol records 1968. Mad River bestod av David Robinson på gitarr, Rick Bochner på sång och gitarr, Laurence Hammonnd på sång, bas, gitarr och piano, Thomas Manning på gitarr och bas samt Gregory Leroy Dewey på trummor. De gav ut ytterligare ett album 1969 också på Capitol som heter Paradise bar and grill. Det finns en otäck återutgivning med tunt omslag men själva skivan väldigt lik originalet.

Merciful monks en stressad men sammanhållen låt. En inspirerad inledning med trummor, gitarr och passande sånginsats. Fina ändringar i tempo och ljudbild.

High all the time är drömsk och mystisk i sin inledning men har en magiskt vacker melodi som trakteras varsamt och skört på en vinande elgitarr. Sånginsatsen är lika skör och äkta i sin skönhet. Den bryter ihop på ett ställe men sen kommer melodin tillbaka och skönheten i kontrasten är otrolig.

Amphetamine gazelle inleder med en stressad skakig röst som multipliceras. Sen kommer först trummor och sen gitarr i en mer aggressiv men välspelad melodi som har ett bra och ovanligt samspel med rösten. Gitarrspelet varieras väldigt mycket.

Eastern light är långsam mörk i tonen och reflekterande. Ett basljud pulserar och en gitarr briljerar sparsmakat. Sen kommer sången och en melodi framträder som är underbar. Isande i sin kontrastfulla briljans. De får till några häftiga gitarrsekvenser. Det fjädrade basljudet håller ihop låten. De får till fina dramatiska partier med stor men ändå självklar dynamik.

Andra sidan inleder mer Wind chimes är väldigt drömsk med sina vindspelsljud. En del trumljud och sen precis lagom när stämningen satt sig så kommer gitarren. En österländsk känsla. En uppvisning i dynamisk improvisation. En bit in i låten blir det en annorlunda karaktär med smakfullt flöjtspel som bryts i ett effektfullt gitarrkaos och suggestiva trummor. Vindspelet avslutar.

War goes on börjar i en källare låter det som. Mörkt och fuktigt. Oidentifierade snabba steg. En gitarr och bastrummor. Sen kommer nästan mekansikt rytmiska gitarrljud och trummmor. De anstränger sig för att gömma melodin i lika delar rytmiska mekaniska ljud och arytmiskt kaos. Efter ett tag börjar de sjunga. Jobbigt att lyssna på men det har ändå en tilldraganda skrämmande skönhet dold. Trumslagaren jobbar hårt medan gitarren improviserar stundtals. Mycket rytmer.

Hush Julian är en vacker akustisk trubadur låt. Nästan lite sakral känsla i sånginsatsen. En mycket kort låt på en minut.

Första sidan är ett mästerverk sen tappar skivan lite på andra sidan och blir för märklig men det är ändå intressant.

Låter som Joe Cocker

Låter som Joe Cocker, spelade med Blue Cheer och gav ut en soloskiva 1981. Det var Bruce Stephens det. Läste på en annan sida att han sorgligt nog dog den 30:e april 2012. Hans soloskiva från 1981 hette Watch that first step och gavs ut av norska Strawberry records. Skivan verkar ha spelats in i USA av idel amerikaner och engelsmän men gavs ändå bara ut i Norge på ett norskt skivmärke. Det är märkligt.

Musiken är bra. Känslan och öppenheten i de senare Blue Cheer albumen finns absolut här. Musiker som Joe Cocker och The Band eller Rick Danko känns inte heller långt borta. Finns inget i ljudet som antyder att det är inspelat på 80-talet. Stilmässigt rör det sig om rak rock med soulinfluerad sång och på andra sidan en hel del countryrock. Det tänder väl egentligen inte till ordentligt men trevligt att lyssna på ändå.

Musikerna som medverkar är bra och det finns gott om bra gitarrspel och även bas och trummor. Musikerna hade tidigare spelat med bland annat Steve Miller band.

Cold cold heart inleder i snabbt upprymt tempo. Soulfull röst och en del fin gitarr.

Detroit or Buffalo är en långsammare låt men med samma själfulla sånginsats. Påminner om Knocking on heavens door. Har ett fint lågmält lyriskt gitarrsolo i The Bands stil.

Full moon har en lite mer hårdrockande stil.

The best of you är en lugn avslappnad fin låt.

Crawl out your window är en cover på en Bob Dylan låt. Den finns med på A musical history samlingen med The Band. Detta är den andra versionen av låten som jag hört. Den ska ha skrivets under Witmarks-tiden i Dylans karriär. Fin och böljande. Långa vridande gitarrtoner som låter som en fiol eller orgel ibland. Riktigt bra.

Andra sidan inleds med Wrong way girl en annorlunda låt jämfört med resten av skivan. Den här låten är drömsk och lågmäld. En viss galopperande känsla i ackompanjemanget. En bra låt. Enda låten på skivan som Bruce Stephens varit med och komponerat.

61 clay är en rockande upptempo låt. En del underhållande överstyrt slidegitarrspel. Sen kommer helt oväntat lite stråkljud på ett kort ställe i låten.

Ooo la la är en liten behagligt nyfiken uppriktig och sparsmakad låt. Drivs av en akustisk gitarr och en del countryinfluerad fiol på några ställen.

Albumet avslutas med låten Heart of Saturday night en väldigt långsam mer tydligt countryinfluerad låt med pedal steel gitarr. Melodin är behaglig och Bruce har en soulfull röst. Smakfullt arrangerad.

För oengagerat

Unisont hyllad av de tre USA rockböckerna. The Wizards from Kansas första och enda platta utgiven 1969 på Mercury. Tyvärr så är den inte bra. Seg, man skruvar på sig och undrar om det är slut snart. Det finns små små moment som är bra men alldeles för lite.

Det ska vara episka psykedeliska jam enligt böckerna och delvis så stämmer det. Tyvärr så är de oengagerade och har ingen intensitet. Det är ganska mycket cool jazz över det hela och de påminner om gruppen Spirit. De påminner även korta ögonblick om grupper som HP Lovecraft och Quicksilver Messenger Service. Ofta spelar de en sorts countryrock som påminner om Buffalo Springfield eller Eagles. Även lite Allman Brothers kommer fram i någon låt.

Låten High flying bird inleder. En av mina favoritlåtar men här går den otroligt långsamt och precis när man tror att den ska lyfta så gör den inte det. Avlägsna murriga gitarrljud och avlägsen anonym stämsång.

Hey mister är en lågmäld countrylåt med ett piggt piano lite som Grateful Deads låt Brokedown palace. En bra låt.

Mass är en tämligen olidlig låt. Någon sorts irrande jazz. Påminner lite om Spirit. Jobbig sånginsats men kompet är ganska intressant men det är för planlöst.

Codine inleder lovande med några fjädrande gitarrljud som påminner om Quicksilver Messenger Service. Men efter de inledande tonerna stannar låten upp och återkommer bara sporadiskt. Däremellan är det mest tråkigt.

Andra sidan inleder med Freedom speach, här låter de lite som Eagles.

Flyaway days här blir det lite Spirit-inspirerad jazz eller någon slags konstmusik. När sången börjar så förstår man att någon kan nämna dem tillsammans med ett band som HP Lovecraft men de är egentligen inte i närheten av deras musik på något bestående sätt.

Misty mountainside håller knappt ihop. Någon slags stämsång men akustisk gitarr men tar inte vägen någonstans.

Country dawn är tillbaka i ett slätstruket Eagles inspirerat countryrocks land. Intetsägande stämsång.

Med låten She rides with witches slutar skivan äntligen. En rätt dålig produktion med väldigt olika volym. Trist stämsång och ett flödande gitarrspel som bryts av ett tråkigt trumsolo. I de flödande stunderna påminner de lite om Allman Brothers.

Som en avrundning så kan jag inte rekommendera den här skivan. Speciellt inte med tanke på vilka priser den verkar kunna betinga.

Hårdrock som vidgar vyerna

Hard attack gavs ut 1972 på Kama Sutra det var Dusts andra och sista LP. Jag har skrivit om deras första tidigare här på bloggen. De hade samma besättning nu Kenny Aaronson på bas, slide pch pedal steel gitarr, Marc på trummor och Richie Wise på akustisk gitarr, elgitarr och sång.

Teckningen på omslaget är gjort av Frank Frazetta som var serietecknare. Mitt exemplar är en vanligt enkelt omslag men det ska finnas gatefoldomslag också. Jag tror att mitt exemplar är ett original men jag vet inte. Extra detaljer som är lustiga är att sista låten inte står med och att credit ges för några foton på omslaget som inte finns.

Musiken påminner en del om första skivan men plockar in en del ljuvligt arrangerad fiol, piano och lite mer countryinfluenser. Hårdrocken är ständigt närvarande men de har hela tiden känslan för att vidga vyerna. De är musikaliska och genuina i sina stilblandningar med en underton av hårdrock.

Pull away / So many times är en fin blandning av melankoliska akustiska passager och tyngre hårdare elgitarr. Varierat och medryckande.

Walk in the soft rain kör också med en blandning mellan akustisk gitarr och elgitarr. Här samsas de samtidigt i varsin högtalare. Ljudet är utmärkt producerat så det hörs mycket bra. Den här låten är mer positiv i sitt uttryck.

Thusly spoken inleder ljuvligt med fiol och piano. Mycket bra melodi med mycket dynamik i särskilt pianot. Tunga trummor, lågmäld smakfull orgel som bygger upp tills fiolen kommer in. Sånginsatsen är också mycket bra med vissa stämmor på vissa ställen.

Learning to die är en smattrande låt men ändå dynamisk. Trummor, elgitarr eller om det är bas samspelar med ett överstyrt piano i smakfulla riff. Alla låtar på skivan utom den här är skrivna Kerner och Wise men den här är skriven av Wise och Aaronson. Den är också skivans längsta låt med sina 6 minuter. Den varierar ljudbild på ett progressivt sätt. Med riffet i inledningen som grundtillstånd.

All in all är en positivt laddad låt. Grymma trummor, en massa gitarr och intressanta sångarrangemang i mitten. Där låten också ändrar ljudbild ganska mycket innan den kommer tillbaka.

I been thinkin är faktiskt ganska countryinfluerad. Pedal steel gitarr och en lunkande melodi.

Ivory inleder med väldigt hårt trumspel sen kommer en massa gitarr som påminner om Parish Hall. Låten är helt instrumentell. Ibland kokar ljuden riktigt bra och det är en varm ljudbild.

How many horses har också ett starkt coutryinfluerat ljud. Lunken, pianot och sånginsatsen är mycket bra. Det är gjort av hårdrockare det hörs. De kör lite överstyrd på mandolinvis på ett ställe som är extra kul att höra.

Suicide inleder med marschaktigt trumspel, gitarr och sång. Sen stannar det upp i en mer melodiös passage och sen kommer den hårda marshen tillbaka. De låter gitarren klinga ut på ett magnifikt sätt. Sen kommer en grymt snabbt spelad gitarr som påminner om Loose goose från deras första platta. Riktigt bra. Texten är något obehaglig men musiken är riktigt bra.

Allra sist kommer några ensamma lyriska toner på spansk gitarr under titeln Entrance som inte finns med på skivomslaget men på etiketten på LP:n.

Sammanfattningsvis ett underbart bra album med en alldeles egen kombination av stilar. Alltid roligt att lyssna på.