Blues på annorlunda vis

Gruppen The Insect Trusts debutalbum The Insect Trust från 1968 utgivet på Capitol är en i sanning märklig skiva men samtidigt en mycket ljuv skiva. De blandar friskt stilar från psykedelisk rock till ljuvliga 20-melodier, blues, folkrock och tradjazz. Till och med lite nästan svensklingande folkmusik.

The Insect Trust bestod av Nancy Jeffries på sång, Luke Faust på banjo och gitarr, Bill Barth på elgitarr och även akustisk gitarr, Bob Palmer på saxofon och klarinett och Trevor Koehler på trummor och bas. De kom ursprungligen från Memphis men verkade i New York och New Jersey. Alla låtar utom tre är skrivna av medlemmarna i gruppen själva.

Omslaget förtjänar en liten utvikning också. Det är märklig och vacker psykedelisk symmetrisk figur ritad av Lydia Salzman.

Musiken de bjuder på är annorlunda gentemot andra grupper. Ibland låter de lite som HP Lovecraft, Ultimate Spinach eller Jefferson Airplane och ibland mer som Nitty Gritty Dirt Band eller The Band med egentligen inte som någon annan grupp. Deras unika 20-talssound som är ljusår från andra gruppers försök till vuaduville och music hall är i sanning underbart. Ljudbilden är otroligt dynamisk och annorlunda där alla instrument får plats att briljera.

The skin game inleder första sidan. Nancy sjunger vackert till ett i början lågmält ackompanjemang med bland annat flöjt. Detta ändras en bit in i låten när den blir snabbsvängande instrumentell med bleckblås och en massa slagverk. Sedan tas den ned på jorden till det mer långsamt flödande lätt jazziga ursprungslåten.

Miss fun city inleder som en folksång från Appalacherna där tiden stått still. Mycket banjo. Sedan förändras sången när Nancy börjar sjunga till ett säreget bleckblås ackompanjemang som för tankarna till mellanöstern i sitt rytmmönster. Låten tar en sväng tillbaka till folksångsstämningen igen och sedan tillbaka.

World war one song en helt ljuvlig sång skriven av bluessångaren Joe Callicott. Med något som låter som en oboe och en sprucken aukustisk gitarr spelad med bottleneck. En vacker trumpet tar över i instumentalversen. Nancy Jefferies sjunger helt underbart varmt och lätt lakoniskt. En versrad som återkommer är:

When Uncle Sam calls out your man don't sigh don't you cry

fantastiskt.

Special rider blues en klassisk blueslåt som finns inspelad i många versioner. Här i en version som verkar tillskriven Skip James. Den börjar på hans kusliga sätt med akustisk gitarr och en enslig stämma. Sedan hämtar den mer luft med elgitarr och bleckblås och Nancys röst som förblir lika varm och ljuv. Alla instrument i låten behandlas som soloinstrument och ger sig hän i eufori men lämnar hela tiden plats för varann och tappar aldrig känslan. Samspelet är fantastiskt genom de knappa 8 minuterna.

Sist ut är den korta låten Foggy river bridge fly som låter precis som en svensk folksång. En massa flinka fioler och en banjo. Rent instrumental.

Andra sidan inleder med Been here and gone so soon. En mycket märklig låt med många skepnader. Först ett kort talat parti om en bro. Sedan börjar låten med fin akustisk gitarr och vacker sånginsats av Nancy. Sedan kommer fylliga fioler och bastubor och vräker loss. Lite funkig countryfeeling utan att vara country.

Declaration of independence en snabb vacker låt. Nancy sjunger grymt bra. Massor med lössläppt blås. Först en pigg tvärflöjt sen massa gangster musik influerade toner från bleckblåsinstrument. Sedan kommer en massa vinande elgitarrsolon.

Walking on nails skriven av Gabor Szabo har en fantastisk ljudbild med sprucken aukustisk gitarr och en späd flöjt. Med Nancy Jefferies röst blir det underbart. Den är så underligt skör och stämningsfull.

Brighter than day har ett starkare och nästan funkigt pumpande ackompanjemang. Mycket fint bleckblås och vinande elgitarr. Tuborna åstakommer riktigt märkliga ljud.

Mountain song har en otroligt ålderdomlig stämning. Akustiska instrument och annorlunda slagverk och en fin flöjt ich något som nästan låter som knastret från en vedeldad spis och hästgnägg. En rent instrumental låt.

Sist ut på skivan är låten Going home. Här kommer återkommer det säregna spruckna gitarrljudet och flöjten. Nancy Jefferies sjunger underbart vackert med värme och visdom. Framkallar nästan bilder av hur det kalla vattnet från bergen porlar i bäcken och hur någon blickar ut över orört land.

Musikalisk ångest

Big Brother and the Holding Companys andra album kom 1968 det var det sista med Janis Joplin som medlem i gruppen. Albumet hette Cheap Thrills och kom ut på det stora skivbolaget Columbia. De gav ut två alum ytterligare det ena 1970 och det andra 1971 som jag säkerligen kommer att återkomma till. Jag har skrivit om det första albumet tidigare: Världens bästa sångerskas debut. Janis själv spelade också in ytterligare två album. Även dessa kommer jag att skriva om på bloggen.

Det är otroligt energiskt album som har ett fruktansvärt driv rakt igenom. Till stor del inspelat live. Tempot varierar från långsamma tunga blueslåtar till snabba rocklåtar men den ångestladdade energin är ständigt mycket påtaglig. Mycket av det är Janis Joplins förtjänst med hennes otroliga röst men även de övriga musikerna matchar henne perfekt med psykedeliska gitarrer, bas och vilda trummor. Det har en magisk avslappnad känsla mitt i det kokande raseriet.

Omslaget är speciellt med sin serieliknande framtoning. Det är faktiskt tecknat av serietecknaren Robert Crumb.

Combination of the two är i stora drag en glad och upslupen låt. Men den har även den något ångestladdat eller kanska snarast extatiskt över sig. Massvis med galna röster som ropar genom låten.

Skivan fortsätter med en blues, I need a man to love. Janis uppvisar många temperament genom låten. Från viskande intimt till galet utagerat. Hela tiden med musikalisk känsla. Gitarren och basen uppvisar mycket känslor de också. Med toner som skär distande genom rummet.

En av deras bästa låtar är en cover på Summertime. Inledningen är magnifik i sin avskalade enkelhet. Med det ensliga gitarrljudet och sedan kommer Janis med sin isande innerliga röst. De har fint samspel mellan två gitarrer längre in i låten där den ena håller sig lugn medan den ljusa briljerar och sedan byts de av och basljuden släpps lösa. Också samspelet mellan gitarren och Janis Joplins röst är ljuvligt.

Första sidan avslutas med den mest kända låten Piece of my heart, som också är en cover. Men här i sin ultimata version. Den växlar från total ångest till lugnet i stormens öga. Fin lössläppt kör från männen i gruppen. Otroligt bra gitarrspel återigen.

Andra sidan inleder med Turtle blues. En mer traditionellt framförd blues som Janis Joplin själv skrivit. Hur härligt piano som helst. Hennes klockrena hyllning till Bessie Smith. En bit in i låten kommer lite elgitarr som spelas som akustisk gitarr på ett mycket effektfullt sätt.

Nästa låt har samma melodi som låten Coo coo som släpptes som singel. Men har spelas den långsammare och med mer bruten melodi. Grundriffet varieras på många sätt. Lätt drömsk ångest. Här sjungs en stor del av Sam Andrew med Janis mer i bakgrunden.

Skivan avslutas med en grym cover på Big Mama Thorntons blueslåt Ball and chain. Låten som de spelade på Monterey Pop Festival. Här sjunger Janis väldigt innerligt. Kompet är tungt och psykedeliskt och nästan kontemplativt. Janis sjunger lite ackapella i slutet.

En av de bästa skivor som gjorts. Janis kunde sin blues. Ångest när den är som bäst.

Conway Twitty och Family Guy

TV-serier kan ofta vara en inspiration till att upptäcka ny musik. Ett bra exempel är den amerikanska tecknade serien Family Guy som går på 6:an. Där förekommer all möjlig musik bland annat faktiska klipp med Conway Twitty. En artist som spelade rock n roll redan på 50-talet och som under 60- och framförallt 70-talet spelade country. Påminner på många sätt om Elvis Presley.

Conway Twitty hette egentligen Harold Jenkins och han växte upp i samma trakter i Arkansas som Levon Helm och Ronnie Hawkins och de kände varann. Han omnämns flera gånger i Levon Helms och Ronnie Hawkins självbiografier. Han var äldst av de tre född 1933. Tillsammans med Loretta Lynn spelade Conway Twitty in flera skivor under 70-talet och det var genom honom som Levon Helm fick rollen i Coal miners daughter skriver Levon i självbiografin. Sorgligt nog så dog han redan 1993.

Skivan som jag tänkte ta upp här är I'm not through loving you yet från 1974 utgiven på märket MCA. Här finns alltså även med en låt som spelas i ett Family Guy avsnitt där Peter Griffin efteråt säger:

If Conway Twitty doesn't help I don't know what will

det säger mycket om hans storhet som en varmt inbäddande och genuin sångare. Med rötterna tryggt förankrade i countrymusiken och dess rika mylla.

Inleder skivan gör I'm not through loving you yet, som blev en hit. En äkta countryballad. Massvis med pedal steel gitarr och bra sång med lite körande på sina ställen.

Pure love är en snabbare låt men lika äkta och genuin country. Bra variation i tempot med fina gitarr stötar både på pedal steel och vanlig elgitarr. Dessutom lite skönt gungande bas på ett par ställen. Bra kvinnlig sångerska som sjunger ibland. Refrängen är mycket trallvänlig.

We've already tasted love tar det återigen lite lugnare. Conway Twitty sjunger med känsla. Här finns det med lite trevlig fiol.

She's just not over you yet framförs som en duett. Möjligen är det Carol Lee Cooper som är den kvinnliga sångerskan. En mycket stämmningsfull låt som man verkligen blir avslappnad av. Har en fin liten melodikrok.

Bakom den långa titeln I come here to let her memory wander through my mind döljer sig en behaglig countrylåt. Med en del piano och akustisk gitarr förutom pedal steel gitarren förstås.

Sist ut på första sidan kommer låten I changed my mind en låt som Conway Twitty komponerat helt på egen hand. En något rockigare låt. Riktigt bra gitarr som blandas upp med ljuvlig fiol. Conway sjunger grymt inlevelsefullt och i refrängen kommer Carol Lee Cooper och förstärker. Dessutom en kanonbra melodi.

Andra sidan inleds med låten I see the want to in your eyes som jag nämnde tidigare att den spelas upp i ett Family Guy avsnitt. En helt underbar låt framförd med känsla.

She fights that lovin' feeling har ett väldigt sparsmakat ackompanjemang men Conway Twittys röst fyller upp rummet på ett underbart sätt. Before your time fortsätter i samma lågmälda stil men höjer tempot och intensiteten längre in i låten. Fin ljudbild. Mycket bra och avkopplande. That's asking too much of the wine inleder med härliga toner från en mandolin.

Skivan avslutas med låten Your leaving left me still loving you med fint barinfluerat och avslappnat piano med många imprioviserade knorrar. Mycket bra duettsång med grym känsla.

Dansk rock

Hitintills så har jag mestadels tagit upp amerikansk musik på bloggen. Någon enstaka engelsk och en svensk lp har smugit sig fram. Det är därför på tiden att ta upp något annat. Nämligen en dansk skiva med gruppen Gasolin' som heter Efter endu en dag, den gavs ut 1976 på CBS.

Det är en ren slump att jag köpte skivan, den var med i ett paket med 10 skivor där jag egentligen bara var intresserad av en av skivorna. Överaskande nog så var de flesta av bonusskivorna riktigt bra. Bland dem den här. Det är den första skivan med Gasolin' som jag har hört men deras sjätte skiva totalt. Den är överaskande bra och mångsidig.

Gasolin' bestod av Kim Larsen på sång, Wili Jönsson på bas, Franz Beckerlee på gitarr och Sören Berlev på trummor. De är alla skickliga musiker med mycket känsla.

Deras musik består i grunden av rock men de slänger in lite tradjazz och visor och även en del andra musikaliska influenser. Jag skulle nog vilja jämföra dem lite grann med amerikanska The Insect Trust som också blandade rock med tradjazz.

Pilli Villi inleder. Den har ett svängigt ganska sparsmakat komp med ett fjädrande gitarrljud. Bra sånginsats av Kim Larsen.

Mamma CuCu är lite mer drömsk och känns väldigt modern i sin produktion. Konstiga jetplansljud och en del bra gitarr. Jag tror att hela låten framförs på engelska.

Bella Donna är en riktigt skum låt. En tradjazz låt, med både trä- och bleckblås. Ett par coola trumsolon också och några pianostänk. Den svänger rejält och har en trevlig melodi.

Kloden drejer stille rundt är lite mer avvaktande och lugnare med en härlig längtande melodi. Kim Larsen sjunger med känsla. Ackompanjemanget domineras av fin varierad elgitarr, perfekt avvägd fiol och piano och kraftfullt trumspel. En av skivans höjdpunkter.

De gule enker har också lite tradjazz eller 30-talsmusik över sig. Lite orgel och trumpet. En ganska försiktig och trevlig låt.

Sist ut på första sidan är Sirenesangen. Har ett ganska annorlunda komp med mungiga och lite obestämd reggietakt som varvas med en trallvänlig refräng som nästan låter som "vi er röde vi er vide". Ett riktigt bra elgitarrsolo hinns också med.

Andra sidan inleder med Twilight birds. Framförs helt på engelska. En hel del körande som låter riktigt bra men väldigt modernt. En del bra elgitarr och trumpet men annars ganska popinfluerat.

På Tantes foto hämtas inspirationen från Västindien tror jag. Bra kaotisk stämsång. En avslappnad skön låt.

De fem årstider känns istället som en visa. Skulle kunna ha varit en svensk visa. Mycket fint ackompanjemang med akustisk gitarr och stråkar samt lite lite flöjt.

Pas på svinget i Solröd är lite rockigare. Melodin påminner väldigt mycket om American farm som Levon Helm sjunger på skivan American Son. Bra elgitarr.

Stenaldersjazz är en instumentallåt. Mer visa än jazz. Men den har mycket temperament och låter som den är inspelad av en stor orkester. Har en liten vacker melodistrimma som återkommer på olika sätt.

Sist ut är den engelskspråkiga låten This is my life. En vacker lågmäld låt. Ackompanjemanget består mestadels av akustisk gitarr och stråkar. Kim Larsen sjunger engagerat och starkt och Birgitte Lindhardt, som jag antar är en skolad sångerska, sjunger ett bra solo.