En hel lp för en låt

En fantastiskt bra låt, några som är behagliga och ett par som är hemska. Det är facit för gruppen Spanky and our Gang och deras första lp. Utgiven på Mercury 1967. Låten Sunday will never be the same var anledningen till att jag köpte skivan och vill ha den i samlingen. En underbar låt som tillsammans med ett par Mamas and the papas utgör guldkornen bland det sena 60-talets pop. För mig var det också banden och låtarna som delvis öppnade vägen till skatten av psykedelisk musik från sent 60-tal och framåt.

Spanky i Spanky and our gang var Elaine MacFarlane som sjunger och i övrigt bestod bandet av Nigel Pickering på gitarr och sång, Paul Bach bas och sång, Malcolm Hale gitarr, trombon och sång samt John Seiter trummor och sång. Musikaliskt så är det väldigt mycket pop, mycket traditionell pop med vissa inslag av jazz samt lite lite folkrock. De påminner lite om Peter, Paul and Mary och lite om Mamas and the Papas men de är betydligt poppigare.

Lazy day en väldigt söt och poppig melodi. De sjunger fint i stämmor men det är lite barnramsekänsla. Fint harpljud som flödar fram i bakgrunden.

(It ain't necessarily) byrd avenue en mer traditionell popmelodi. Mestadels manlig sång men i många stämmor och även kvinnlig sång. Inte så mycket antydan till melodi.

Ya got trouble är en skämtsång med en typiskt amerikansk radiopratare. Inte ens musikaliskt. Efter ett tag kommer lite kanske 20/30-tals toner?

Sunday will never be the same låten som räddar hela skivan. Den här låten är väldigt bra. Underbart vacker melodi och ljuvligt framförd med sång av Elaine "Spanky" McFarlane. Kompet är avskalat men med bra intensifieringar. En liten kör fyller på i väl utvalda lägen i flera stämmor. På vissa ställen så planar melodin ut så att man ryser av välbehag.

Commercial ännu en hemsk skämtlåt till lite allmänt slätt poparrangemang.

If you could only be me är som tur är en bra låt. En flödande melodi men mycket kvinnlig sång i olika stämmor med en av männen. Sången ligger lite för långt fram och lite för starkt i mixen.

Andra sidan inleder med Making every minute count en behaglig melodi. En del fina gitarrljud på ett par ställen. Påminner mycket i melodin om Sunday will never be the same.

Definitions of love en tramslåt som är svår att uthärda. Ingen melodi i början. Tar sig lite en bit in och blir kanske lite bossa nova eller liknande. Men sen kommer det märkliga tillbaka.

Brother can you spare a dime en långsam lite sorgsen låt. De får faktiskt till en viss känsla. Elaine sjunger bra och kompet är fint och välspelat på piano, stråk och blås.

Distance fortsätter i förra låtens lite sorgsna spår. Men de gör det bra. Här är det männen som sjunger i fina stämmor och med bra känsla i verserna.

Leaving on a jet plane en klassisk låt skriven av John Denver. En del fin gitarr på nåt enstaka ställe som samspelar med stråkarna. En fin melodi.

Skivan avslutas med Come and open your eyes. En ganska dämpad melodi men de sjunger fint i stämmor och unisont både Elaine och männen i bandet. Elaine har ett bra klipp i rösten. Efter ett tag så rycks man in i melodin.

Bluesens läromästare

Fathers and sons heter ett mäktigt dubbelalbum med Muddy Waters utgivet på Chess Records 1969. Första skivan är en studioinspelning från Chicago och andra skivan är en liveinspelning från en konsert i Chicago i april 1969. Jag har tidigare skrivit om Muddy Waters här.

Medverkande musiker är Otis Spann på piano, Michael Bloomfield på gitarr, Paul Butterfield på munspel, Donald "Duck" Dunn på bas och Sam Lay på trummor. Den fantastiska munspelaren Paul Butterfield har jag skrivit om här.

Titeln på skivan tror jag kommer av att Muddy Waters som var en av grundarna till hela bluesgenren och en sann legend inom bluesen spelade in en skiva med musiker som hade haft honom som idol och inspirationskälla och spelat in fantastiska bluesskivor utifrån detta. När de då träffades och spelade in musik tillsammans så kanske det sågs som att läromästaren, i överförd bemärkelse fadern Muddy Waters träffade sina lärlingar eller i överförd bemärkelse sina söner.

Musiken är äkta och genuin blues med sanna mästare på alla instrument. Muddy Waters har en speciell sångstil och hans blues har en positiv rockig känsla och en viss humor och knorr anas i hans varma röst. Det är avslappnat och ljudbilden är tydlig så att varje instrument kan glänsa på ett härligt sätt utan att störa ut känslan av musikalisk helhet och glädje.

All aboard en snabb svängig blues med mycket munspel och gladlynt sång av Muddy Waters. Phil Upchurch medverkar på bas på den här låten.

Mean disposition är en långsam stämningsfull blues med en rökig baratmosfär. Häftigt gitarrspel från Michael Bloomfield och även pianospelet från Otis Spann är kul att höra.

Blow wind blow är en lite mer driven blues. Fint pianospel som samspelar väldigt bra med Paul Butterfields munspelstoner och Bloomfields pigga gitarr. Muddy Waters sjunger med bra känsla som alltid. Ett grymt bluesigt pianosolo mot slutet av låten.

Can't lose what you ain't ever had är en av mina favoritlåtar signerade Muddy Waters. En äkta och genuin blueslåt. Vaggande och villrådig melodi och sång som verkligen förmedlar en känsla.

Walkin thru the park är en snabb blues med snabba munspelstoner men dröjande sång som skapar rytm och känsla. Ett avslappnat gitarrsolo med fint piano och trummor i bakgrunden ryms också i låten.

Andra sidan inleder med Forty days and forty nights och Standin' round crying de är båda riktiga blueslåtar. Långsamma men med mycket känsla. Muddy Waters kan verkligen sjunga.

I'm ready är en snabbare låt med en del tufft taktfast munspel. Gitarrtonerna sitter perfekt där de ska och även de små pianoslingorna. Avslutas med ett blixtrande gitarrsolo.

Twenty four hours inleder med ett fin eftertänksamt piano och sedan träder Muddy Waters in och sjunger väldigt bra i en genuin blueslåt. Rökig barstämning. Pianot spelas på de ljusa tonerna men låten förmedlar ändå en tung dyster eftertänksam känsla på ett underbart sätt.

Den studioinspelade skivan avslutas med låten Sugar sweet. En snabb uppslupen blueslåt med bra piano, munspel och sånginsats.

Andra skivan som är inspelad live inleder med låten Long distance call. En lugn blues med gitarr och röst i samarbete med en del munspel. Mycket känsla. Väldigt avslappnade gitarrimprovisationer. Avslutas med en fin melodiös ackapellasång av Muddy Waters.

Baby please don't go en rikigt bra rockig blueslåt som gjorts i många bra versioner. Den här kokar på rejält med piano och munspel och inspirerad sånginsats.

Honey bee är en tung härlig blues. Långsamt gungande och bra gitarrspel med fin sånginsats med ljusa avslut på vissa ställen. Ett säreget trumljud ger extra känsla.

Andra sidan på live-lp:n inleds med The same thing. En väldigt lugn nästan jazzig blues med nedtonat ackompanjemang. Spridda tankfulla pianoslingor blandas med Muddy Waters signaturstil med korta tuffa munspelstoner som framförs med känsla av Paul Butterfield. Muddy Waters sjunger med mycket känsla och en självklarhet som var hans signum.

En tvådelad I got my mojo working avslutar skivan. Den börjar med snabbt rockigt komp med ett piggt munspel och väldigt bra sång som hejas på av publiken. Andra delen kör på med mycket ivrigt komp på först munspel och mycket trummor samt mer bra sång av Muddy.

Frank Zappa som gitarrist

Frank Zappa verkar ha varit extra mycket i ropet under hösten och vintern. Flera tidningar har skrivit artiklar om honom. Exempelvis Rock n roll magasin som hade en intervju med hans son Dwezil Zappa som också är musiker. Frank Zappa dog tragiskt 1993 i cancer men han hade varit verksam ända sedan 50-talet. Han är fortfarande en aktuell och välkänd person.

Jag har egentligen haft lite svårt för hans musik som innehåller många delar av kabaré och någon sorts humor och satir. En amerikansk variant på Lindeman gökar ånyo? Inte musik i alla fall. När de väl spelar riktig musik så låter det bra men det är insprängt mellan så mycket trams att man inte orkar med det. Första skivan jag hörde med Frank Zappa var Roxy and elsewhere som är ett exempel på detta. En del bra cool fusionmusik men även en hel del prat och annat ickemusikaliskt. Bobby Brown är nog fortfarande den bästa Zappa-låten.

Så, möjligen i ett försök att ge alla som ville lyssna på hans musik en chans så sammanställde han albumet Shut up n play yer guitar som släpptes som en trippel-lp box 1981. Där första skivan heter Shut up n play yer guitar, den andra Shut up n play yer guitar some more och den tredje heter Return of the son of Shut up n play yer guitar. Här hade jag bara tänkt att skriva om den första.

Ljudet på skivan är bra och musiken är fylld med häftigt gitarrspel och trumspel. Stilmässigt rör det sig om hårdrock och progressiv rock med vissa insalg av jazz och fusion samt reggiemsuik. Tyvärr blir låtarna lite kalla och extremtekniska. Även om det är långa vindlande jam så blir det aldrig den där sköna avslappnade känslan. Men det är absolut spännande att lyssna på.

Skivan inleder i stressat tempo med five-five-FIVE. Ganska härlig utplaning i tempot en bit in i låten. Lite österländsk känsla över tonerna. Men väldigt hårt och kallt.

Hog heaven har ett hårt distat murrigt gitarrljud som är ganska behagligt. Trummorna finns i förgrunden.

Titellåten Shut up 'n play yer guitar öser egentligen obemärkt på i skivans strida ström av hårt distat gitarrspel. Mycket trummor också.

While you were out avslutar första sidan i jazzstil. Spridda gitarrriff och trummor med mycket cymbaler. Gitarr och trummor samspelar väldigt bra genom hela låten. Fortfarande ganska tungt och kallt.

Låten Treacherous cretins som inleder andra sidan öppnar i reggiestil och samma lilla långsamma reggieslinga fortsätter i bakgrunden genom hela låten. I förgrunden hörs en episk ångestfylld vinande gitarr som kastar sig genom långa improvisationer. Gitarrspelet är varierat men väldigt kallt och ödsligt.

Heavy duty Judy är lite vildare med snabba ryck i gitarrtonerna. Trum- och basspelet är helt galet och troligen väldigt progressivt. Har rätt fina växlingar i temperament på ett par ställen.

Avslutande Soup 'n old clothes är lugnare med jazziga inslag i trummorna. Gitarren är fortfarande ganska kall men har en lite med reflekterande känsla. Påminner faktiskt lite om Roy Buchanan. Är nog skivans bästa låt.

Bubblande under den drömska ytan

En av de mest välkända singer/songwriter skivorna som har nått all sin berömmelse långt i efterhand är Linda Perhacs album från 1971 Parallelograms. Utgivet på Kapp. Jag hörde talas om det i ett radioprogram där Mikael Åkerfeldt från Opeth lovordade skivan. En intressant programserie där Åkerfeldt spelade flera för mig okända men ändå intressanta och bra skivor. Ett allmänbildande program. Även om jag inte tillhör de som lyssnar på Åkerfeldts egna musik.

Linda Perhacs Parallelograms har återutgivits flera gånger bland annat på återutgivningsmärket Sundazed och i dagarna så kommer en nyinspelad skiva med Linda Perhacs som heter The Soul Of All Natural Things.

Men i detta inlägg så tänkte jag koncentrera mig på hennes första album. Det består av väldigt mjuk lågmäld musik som ibland blixtrar till och blir mer intensiv. Mycket bubblande temperament under den drömska ytan. Oftast sparsmakat nästan abstrakt ackompanjemang. Linda har en fin röst som hon använder på ett varierat sätt, framförallt har en mycket bra känsla för frasering. Kan kanske jämföras med skivor som Bonnie Kolocs första och Heaven and Earth men även Fifty foot hose. Men det är inte speciellt likt något annat utan Linda Perhacs drömska musik är unik.

Omslaget matchar musiken på ett bra sätt med en vacker drömsk bild exponerad flera lager precis som Lindas röst i flera av låtarna. Dessutom finns texterna till samtliga låtar på baksidan.

Låten Chimacum rain inleder. Väldigt vacker låt där Linda sjunger duett med sig själv i flera lager på ett svävande sätt. Sparsmakat ackompanjemang på akustisk gitarr. Ibland säger hon något på ett mer hårt sätt som ger låten extra liv.

Paper mountain man är en lite mer svängig låt. Gitarren får sällskap av lite munspel och en del trumslagsinstrument. Linda har glimten i ögat och ett bra klipp i rösten. Munspelet låter som en skallerorm ibland.

Dolphin inleder drömskt och mycket lågmält. Sedan sjunger Linda ganska starkt till ett minimalt ackompanjemang.

Call of the river inleder vackert med stämsång där Linda sjunger duett med sig själv i fjäderlätta drömska arrangemang. Fina variationer i tempo och temperament. Hon har en fin röst med långt behagligt darr.

Sandy toes inleder med gitarrtoner som nästan låter som harpa. En lite snabbare melodi med rikare ackompanjemang. Mjuka trummor. Ger lite söderhavsvibbar. Med mjuka vågor som skvalpar in mot strand.

Titelspåret Parallelograms avslutar första sidan. Väldigt drömsk där rösten fungerar som ett svävande huvudinstrument mitt i allt flyhänt gitarrspel. Nästan ordlöst bara en upprepning av ordet parallelograms. Bryts en bit in i låten av rasslande trummor och skrämmande utforskande ljud som i en Hitchcockfilm. Psykedeliskt och spännande. Sedan kommer låten tillbaka igen.

Hey who really cares har en vacker och tydlig lite franskklingande melodi med en mycket fin orgel svagt i bakgrunden.

Moons and cattails inleder med skrämmande drömska psykedeliska ljud och fortsätter i en stil som verkar vilja förmedla en sinnesstämning. Slumpmässig och märkliga trumslag och lika mystiskt gitarrspel och sång. Ibland sammanfallar allt till en melodi. Leder tankarna lite grann till Fifty foot hose.

Morning colors vackert och drömskt med bra flöjtspel och fin sånginsats som varies fint genom en vindlande berättande melodi.

Porcelain baked-over past-iron wedding är en snabbare liten låt. Med mycket trummor som är mjuka i sitt ljud. Gitarrspelet är bra och vackert. Linda sjunger mycket bra.

Skivan avslutas med låten Delicious. En tydligt sjungen låt med avskalat ackompanjemang och dröjande toner. Lite drömskt gitarrspel ibland och lika drömska tempoveäxligar och pauser i sången. En passande avslutning på en drömsk skiva.