Första låten på Captured alive med Johnny Winter är den klassiska rock n roll låten Bony moronie. Originalinspelningen av låten med Larry Williams passerar ganska obemärkt men Richie Valens version är grymt tung på ett fantastiskt bra sätt. I jakt på nya versioner av låten så slog jag till på den här live-skivan med Johnny Winter. Ugiven 1976 på märket Blue sky. Han har fortsatt sin skivutgivning in i det nya milleniet.
Johnny Winter är en välkänd bluesartist som spelade på Woodstockfestivalen. Här spelar han snabb improviserad blues och rock n roll på ett hårdrockssätt. Närmaste jämförelsen är nog Jimi Hendrix. Det hörs inte att skivan är från 1976 den kunde lika gärna ha varit från 1969. Johnny Winters gitarrljud låter oförfalskade och råa i långa varierade improvisationer. Det bubblar och kokar av vinande ljud, distade ljud och fantastiskt slide-spel. Den råa sången som blir ljus ibland matchar gitarren bra.
Även om Johnny Winter räknas som en bluesgitarrist så är nog egentligen bara den sista låten på skivan en blues. Däremot är det mycket rock n roll spelat på ett hårdrocksaktigt sätt. Däremot kan man nog inte säga att det är psykedeliskt. Den där galna udden eller självklart tillbakalutade känslan finns inte riktigt där. Men bra och roligt att lyssna på är det definitivt. Speciellt andra sidan med en något mer bluesinfluerad stil. En cover på Bob Dylans Highway 61 revisited är spännande att höra. Samt skivans höjdpunkt Johnny Winters egen Sweet papa John.
Medverkar på skivan gör Randy Jo Hobbs, Richard Hughes och Floyd Radford. På bas, trummor respektive andregitarrist.
Bony Moronie överträffar Richie Valens version i råhet men inte i avslappnad känsla.
Roll with me har ett starkt medryckande riff i sann rock n roll stil.
Rock & roll people är en John Lennon låt. En dynamisk låt med call and answer mellan sången och gitarren.
It's all over now som är skriven av Womack och alltså inte har något med den förvillande lika titeln på Bob Dylans låt. Den här låten inleder med några härligt svävande gitarrtoner. Det är rejäl rock n roll det här också.
Highway 61 revisited som är först ut av andra sidans två låtar är däremot skriven av Bob Dylan. Den har en del blues över sig. Framförandet har kvar rock n roll draget från första sidan. Mycket bra slide-gitarr i långa improviserade partier. Fint samspel med basen och den andre gitarristen. Ett kort bassolo som återkommer ett par gånger är riktigt trevligt. Fina dynamiska växlingar. Häftiga tonåkningar på gitarren.
Sweet papa John enda låten på skivan som Johnny Winter själv har skrivit avslutar skivan. Den är ytterligare lite mer bluesinfluerad. Lite mer kontemplativ och avslappnad. Väldigt många långa snabba avancerade solon. Sen växlar den ner lite och det blir en långsamt gungande blues. Efter det fler härliga solon så klart. Bästa låten på hela skivan.