Genesis var en folkrockgrupp från Colombia. Om jag förstått rätt var de lite av ett hippiekollektiv. Så ursprunget kanske inte är så olikt amerikanska The Farm band eller Ya Ho Wha. Men Genesis har fantastiska sångresurser och ett betydligt snällare mer folkrocksinfluerat sound. Här ska jag skriva om deras tredje skiva Yakta mama som gavs ut 1975 på Famoso.
Snällt och utforskande är nog ord som bäst beskriver musiken på skivan. Flöjten bidrar till en frisk och annorlunda ljudbild som ibland andas lite Colombiansk regnskog som den framstår i den utmärkta disneyfilmen Encanto. Favoritlåtarna blir Alegre pescador och Canto negro som båda visar gruppens styrkor på bästa sätt.
Omslaget är drömskt och och inspirerat av natur och fantasy med en drake, kentaur, en flod med en fisk och en liten pilgiftsgroda i hörnet. Medlemmarna i gruppen som också syns är Edgar Restrepo på trummor, Tania Moreno på trummor, Juan Echavarria på flöjt, Humberto Monroy på gitarr, Mario Sarasty på bas och Betty på flöjt. De flesta av medlemmarna sjunger också.
Alegre pescador har ett sällsamt rytmiskt driv med mjuka trummor och fina sångarangemang med flera olika röster som sjunger i versen och i refrängen med fin dynamik. Mycket bra flöjtspel och några fina gitarrtoner.
Tu y tus frutos har också en riktigt vacker melodi med flöjt men lite mer gitarr i ett spännande solo. Sångarrangemanget är snyggt med kör några ställen.
Un dia börjar närma sig pop men det är fint genomfört med lite flöjt. Melodi, tempo och sång andas lika delar Beach boys, The Byrds och Mamas and the papas.
Plena como la luna llena blir lite mer spännande igen med driven flöjt och fin stämsång ibland och sedan en manlig sångare till ett rytmiskt knäppande träljud.
Los amantes son eternos har en lite danstant jazzig framtoning med lite flöjt och mycket rytm. Spännande sångarrangemang i slutet.
Andra sidan inleder med Sebastian fortsätter i en jazzig stil men med snyggt gitarr och flöjtspel.
Que sientes? här breddar de sig med munspel och mer folkrock med gitarr. Medryckande melodi och bra sånginsats.
Raquel återvänder till de två första låtarna på skivan med en intim men driven stil och bra sångarrangemang. Vackert gitarrspel och någon slags orgelliknande instrument kommer in här också.
Canto negro har en snabb rytm i gitarren som påminner lite om Bo Diddley om han skulle ha gett sig på folkrock. I mitten kommer ett litet solo med långa gitarrtoner som viner på ett ljuvligt mjukt sätt.
El indio llora är en snabb flöjt och gitarr låt. Lite mer uppfodrande sånginsats och en spännande takt som kontrasterar fint med flöjten.
