Nederländernas svar på Janis Joplin

Nederländerna verkar vara musikaliskt intressant. Cornelis Vresvijk kom ju därifrån och även grupper som Shocking Blue och Focus som jag inte har lyssnat på allvar på än så länge. Men de verkar lite småspännande. En låt som jag hörde hos en polare för kanske 15 år sedan visade sig framföras av en nederländsk artist. Låten jag pratar om är Clap your hands and stamp your feet med Bonnie St. Claire. När jag såg en skiva med låten så slog jag till direkt. Skivan heter The best of Bonnie St. Claire och gavs ut på Philips 1972. Bonnie St. Claire verkar fortfarande vara aktiv som sångerska och hon har en trevlig hemsida.

Bonnie St. Clarie hette egentligen Bonje Cornelia Swart och föddes 1949. Hon verkar ha börjat sjunga in singlar 1967. Min favoritlåt från skivan Clap your hands and stamp your feet kom 1972 och min andra favoritlåt Come home kom som singel 1969.

Det är svårt att utläsa något om vilka musiker som medverkade på skivan men Peter Koelewijn har varit med och skrivit flera av låtarna och sjunger även tillsammans med Bonnie på två låtar. Ljudet på skivan är bra och de spelar varierat med många olika temperament. Speciellt gitarr och piano är mycket bra. Bonnie St. Claire har en utrycksfull och glad röst som ibland faktiskt i sitt sätt att frasera påminner om Janis Joplin.

Hitlåten Clap your hands and stamp your feet inleder skivan. En väldigt glad och medryckande låt. Många spännande ljud med något som låter som motorer i bakgrunden ibland. Kompet består av bra kör, handklappning och svävande ljud som kan vara kören som hummer. Bonnie sjunger väldigt bra.

Nästa låt Manana manana var också en hitlåt tror jag. Bra tamburinklapp och taktfast komp. Lite långsammare men väldigt sugande melodi.

Marley purt drive är en Bee Gees låt. Jag har inte hört originalet men i Bonnie St. Claires version är det en väldigt bra låt. Långsam men driven melodi med en massa bra kryddning i ljudbilden med smakfulla stråkar och mandolin. Bonnie sjunger med bra känsla.

Come home påminner väldigt mycket om någon annan låt. Kanske till och med en klassisk eller kyrklig sång. Det är en kyrkkör som sjunger väldigt vackert i stämmor i bakgrunden. Bonnie sjunger med bra känsla nästan lite franskinspirerat. En fin flöjt samspelar bra med alltihop. Sen kommer lite skönt jazziga trummor ett par gånger.

I surrender är en snabb melodi med mycket överaskande ljudvariationer.

Första sidan avslutas med låten Close the door. En bra kontemplativ mysig melodi med trevligt piano och stråkar som kommer och går på precis rätt ställen.

Andra sidan inleder med I won't stand between them. Den börjar mycket bra med vackert piano och fin sång. Sen tar de i något mycket i andra hälften av låten.

Catch me driver har lite The Band gung över sig i grundkompet. Ovanlig hård klang på pianot. Förlorar lite på att en orgel finns med på några ställen. Ett längre behagligt gitarrsolo hinns också med.

Don't let me down är en mer stillsam melodi. Bra piano och Bonnie sjunger med bra känsla. Påminner lite om Janis Joplins Maybe. Fin manskör kommer in emellanåt. Mycket bra distad gitarr hörs ett par gånger också.

I'll write your name through the fire påminner mycket om en annan låt som jag inte lyckas komma på. Här sjunger dessutom Bonnie duett med Peter Koelewijn. De sjunger samtidigt ibland och några versrader var och en för sig. Peter har en rosslig soulfylld röst. En glad svängig och medryckande låt. Ett par roliga korta bassolon och gitarrsolon.

Cat and mouse är halvskum låt som ibland påminner om Simon and Garfunkel med Cecilia. Men den här är mer funkig och innehåller mycket blås.

Put a little love in your heart inleder med bestämd ringande gitarr och ett stadigt komp. Här sjunger Bonnie återigen duett med Peter Koelewijn. Jag tror att man kan likna ljudbilden lite vid Rolling Stones men med en kvinnlig sångerska. Glatt och medryckande och med bra gitarr.

Blues som en naturkraft

Son House är en av de sanna blueslegenderna. Han spelade in låtar redan 1930 på Paramount och på samma sätt som t ex Skip James så spelade han in nya skivor på 60-talet. Dick Waterman och Al Wilson fick honom att vilja spela blues igen 1964. Skivan som jag ska skriva om här heter Father of the folk blues och gavs ut på Columbia records 1965. John Hammond som även hade hand om Bob Dylan står nämnd som producent på skivomslaget. Peter, Paul and Mary nämns också i Watermans text.

Alla låtar utom den sista framförs helt och hållet av Son House på sång och oftast akustisk gitarr. Två låtar framförs ackapella. Det är en av dem som är min favoritlåt från skivan, nämligen John the revelator. Hela skivan är så genuin och äkta som det bara kan bli. Han har en speciell stil där han nästan slår på gitarrsträngarna. Rösten och gitarrkompet är otroligt uttrycksfullt och kraftfullt, medryckande och mycket mycket bra. Som en naturkraft.

Tyvärr spelade Son House inte in fler skivor.

Death letter är en klassisk blueslåt som även Leadbelly spelade in. I den här versionen är den lika snabb som ångestfylld. Son House spelar mycket hårt. Ibland spricker tonerna som framförs med en fantastisk rytmkänsla. Rösten är grym och såväl uppgiven och sorgsen som ångestladdad.

Pearline har en lite gladare och mer rockig känsla med riff som känns igen. Mycket slidespel som låter glatt och melodiöst.

Louise McGhee är långsam uppgivet begrundande blues. Taktfast och med ganska rena toner. Rösten är har stor fraseringskänsla och han visar stor sinnesrörelse med olika röstlägen. Hela tiden med känsla för melodin.

John the revelator framförs helt utan ackompanjemang. Son House bara klappar händerna taktfast ibland och sjunger med otrolig känsla. Rösten är stark och rå men mycket rörande. Det känns i hela kroppen och man riktigt ryser.

Första sidan avslutas med Empire state express. Här har han fått tillbaka gitarren igen. Han spelar den med ett rytmiskt slående och fina toner samtidigt. Låten är snabb och ganska annorlunda.

Preachin' blues har ett speciellt tempo och är ganska lågmäld men känslan av undertryckt ångest är stark. Han slår till strängarna ovanligt försiktigt.

Grinning in your face här sjunger Son House ackapella med lite handklapp igen. Han har en grym känsla för tempo, betoning och röstläge. Fantastisk stämning.

Sundown är en tung långsam blueslåt. Ackompanjemanget flyter fram genom låten och ger en stark känsla. Hans gitarrspel är väldigt varierat och kul att lyssna på.

Levee camp moon avslutar skivan. Den enda låten på skivan där Son House spelar ihop med någon. Här spelar Al Wilson ett fint och känsligt munspel i bra samspel med Son House. Låten är också väldigt lång, hela 9 minuter. Det svänger och varieras hela tiden med långa toner, korta toner och hårda toner och mjuka toner. Son House har en fin röst dessutom.

Makabra texter och melodiös experimentell rock

Velvet Undergrounds andra album heter White light / White heat. Det gavs ut på Verve 1968. Det är en stökig platta men samtidigt ljuv. Väldigt textrik och melodiös samtidigt som det expreimenteras med olika distade ljud. Ljudet på skivan är avskalat och kallt metalliskt på ett mycket säreget sätt. Man skulle kanske kunna nämna Grateful Dead i sammanhanget men den här skivan är snabbare, kallare och hårdare i sin stil. Ultimate Spinach har en del låtar som är hyptoniska i melodiösa flödande låtar men det här är mycket snabbare och hårdare än deras musik. Musiken är nog mer experimentell än psykedelisk.

Tidgare har jag skrivit om ett album med Velvet Underground bestående av tidigare outgivet material. Materialet till den skivan spelades in efter den här skivan och bandet bestod av samma personer. Skillnaden är att John Cale här medverkar på alla låtar och lämnade gruppen strax efteråt.

Lou Reed skrev texten till samtliga låtar varav mycket verkar vara ganska makabert när man läser det medföljande textbladet. Men övriga i bandet var med och komponerade mycket av musiken. Några låtar är helt och hållet skapade av Lou Reed. Andy Warhol står omnämnd på baksidan av skivomslaget.

White light / white heat inleder sida 1. En glad låt med drivande piano som växlar upp i ton på ett svängigt sätt. Låten framförs av en sångare och sedan sjunger de andra i kör bakom ibland. I slutet kommer en väldigt distad gitarr in och en massa cymbaler skapar ett magnifikt kaos.

The gift är en mycket märklig låt. Det är en kort historia skriven av Lou Reed som helt enkelt läser upp den i ena högtalaren. I den andra högtalaren så framförs en hypnotisk melodi med improviserad variation som är medryckande. Det är stabilt med bas och trummor och sedan ömsom distade bastoner och ömsom ljusa toner som skär genom luften på gitarren.

Lady Godiva's operation har en vacker stilla flödande melodi. Mjuka rytmiska basljud och en stillsam distad gitarr som spelas underbart avslappnat och promenerar fram genom melodin. Sånginsatsen är också mycket bra. Den andre sångaren dyker helt oväntat upp och ropar några korta fraser mot slutet av låten. Känns naturligt på ett märkligt sätt. Slutet på låten är fullt av hjärtslagsliknande ljud och något som låter som bilmotorer.

Here she comes now är återigen en vacker liten melodi som liksom växer fram under sina första sekunder. Har akustisk och galopperande stämning men är långt ifrån någon countrymusik.

Andra sidan inleder med I heard her call my name. Kaotisk rockig inledning med stressad röst och rusande akustiska gitarrljud. En bra kör svarar i bakgrunden. Sedan kommer en grym elgitarr som river lös ett hårt solo. Galopperande trummor och plågade gitarrsolon som är fantastiskt bra.

Skivan avslutas med Sister Ray, en över 17 minuter lång låt. Inledningen är stabil med svängande medryckande rock med en viss hypnotisk känsla. Ett svårdefinierat ljust ljud som kan vara en flöjt och bra sång. Sedan ändras karaktären lite när sången tystnar och gitarren blir alltmer sprucken och de ljusa ljuden också spricker. Här kommer sången tillbaka igen. Sedan ger sig gitarren ut på äventyr och något som är en orgel försöker att matcha de distade tonerna från gitarren. Det är ett underbart medryckande ljudinferno av galna infall och improvisation. Bas och trummor bara fortsätter tillsynes opåberkade av de galna ljuden runt omkring. I ett avsnitt av låten pulserar allt som ett tåg och orgeln efterliknar ljudet av en tågvissla.

Lättnar som morgondimman

George Kinney var ledare och låtskrivare i bandet The Golden Dawn. Deras enda platta Power Plant kom ut 1967 på märket International Artists. Samma märke som 13th floor elevators. Dessutom var George Kinney kompis med Roky Erickson. Ofta jämförs de två grupperna men jag tycker att de har varsitt distinkt sound där Golden Dawn har snabba låtar som samtidigt är mycket drömska.

Power Plant är en mycket psykedelisk platta där gruppens namn har lite mystiska övertoner. Texten på baksidan av omslaget är väldigt psykedelisk. Texterna till låtarna är väldigt psykedeliska. Musiken är framförallt pop och folkrock med några stänk blues och country här och var. Ibland är musiken också psykedelisk med sitar i vissa låtar men framförallt väldigt annorlunda drömska delar där George Kinneys röst och musiken runt omkring lättnar som morgondimman.

De spelar bra och framförallt trummor och bas tycker jag hörs lite extra. Även sången med George Kinneys ljusa röst och gitarr och sitarspelet är mycket bra.

Evolution har ett drivande tempo inte olikt 13th floor elevators Earthquake. Har ett säreget ljud med klockspel. En del bra piano och fina trummor som kommer fram ibland. Fina stänk av både gitarr och bas. Jimmy Bird spelade gitarr. Bill Hallmark bas. Bobby Rector trummor. Tom Ramsey gitarr. Och slutligen George Kinney på sång. Han var med och skrev samliga låtar men tar hjälp av de andra i gruppen så hela gruppen var delaktig i komponerandet. Frågan är vem som spelar munspel och sitar på skivan.

This way please har en mild melodiös framtoning. Fin drömmande gitarr och lågmäld sång med mystisk kör på låg volym. Bra växlingar i temperament i refrängerna.

Starvation har en rockigare framtoning med fint samspel mellan bas och gitarr som skapar ett grymt sväng.

I'll be around har en oväntad bluesig känsla med munspel. Bra dynamisk och känsloladdad sånginsats. Drivande tempo och ibland mer avslappnat.

Seeing is believing har en gladlynt countrykänsla. Med galen stämsång i refrängen.

My time bjuder på korta intensiva trumsolon, bra bas och fina gitarrslingor. I ett mellanspel blir det även lite österländska distade gitarrtoner. Väldigt driven melodi.

A nice surprise har en mer lågmäld flytande framtoning. Bra gitarr, sång och melodi.

Every day har en på ett plan påträngande melodi i början men efter en stund så kommer man in i den och rycks med. Bra dynamik i melodin med bra pauser och tonbyten. Lite vackert distad sitar i ett mellanspel och i slutet.

Tell me why är en positiv låt med lite stämsång. Skönt gitarr- och basspel med lite munspel också. Bryter ihop i slutet på ett psykedeliskt sätt.

Reaching out to you är en mycket vacker låt. Med bra drömska pauser och växlingar.