Världens bäst mixade live-lp

Bluegrassgruppen Old and in the Way gjorde bara ett album. Det var en liveinspelning från 1973 utgiven 1975 med titeln Old and in the way. Plattan är utgiven på skivmärket Round records som startades av Grateful Dead, avsett för sidoprojekt. En av medlemmarana är mycket riktigt Jerry Garcia här på banjo. De övriga medlemmarana är David Grisman på mandolin, Peter Rowan på gitarr, John Kahn på bas och Vassar Clements på fiol. Garcia, Rowan och Grisman även på sång. Rowan och Grisman hade tidigare spelat tillsammans i Earth Opera.

Skivan innehåller verkligen genuin musik, alltigenom akustiskt och instrumenten hörs kristallklart och ljudet böljar fram med små krusningar på vågorna när några toner från antingen Garcias banjo eller Grismans mandolin eller Clements fiol hörs extra tydligt i något solo. Även publiken hörs ibland, vilket skapar en härlig atmosfär, den verkar leva sig med.

Owsley Stanley skötte inspelningen. Han var annars känd för andra mindre trevliga aktiviteter mitt i den psykedeliska musikutvecklingen i San Fransisco på 60-talet.

Första sidans bästa låten är Grismans Old and in the way med fin sång i verserna och stämsång i refrängen. Mycket fångande melodi. Alla briljerar på sina instrument. Det är just det som är det roligaste med skivan att det är sådan fart i den och att man hör de svängande strängarna på speciellt mandolinen. Men helheten är det som betyder något.

Största överaskningen Wild horses en Rolling Stones låt i bluegrasstappning. Vassar Clements briljerar på fiol i Kissimmee kid och min favorit Land of the Navajo med en melankolisk stämmning avslutar skivan.

Först är bäst

Paul Simon och Art Garfunkel första album Wednesday morning 3 am från 1964 är duons klart bästa. Det innehåller flera av de klassiska låtarna men också en del traditonella låtar och covers som inte brukar förekomma på samlingsskivorna. Sorgligt.

Enligt framgångssagan så spelades skivan in och gjorde inget väsen av sig Art åkte till Europa och Paul undervisade i engelska. Men så av någon anledning så la man på lite extra ljud på The sounds of silence och återutgav plattan som just Sounds of silence. Succen var ett faktum. Tvärtom tycker jag, orginalversionen på första plattan är otroligt mycket bättre.

Första sidans bästan låt efter just The sounds of silence är Last night I had the strangest dream. En härlig sång med ett härligt budskap. Mandolinen på den här låten är underbar.

Även den av Paul Simon skrivna låten Sparrow med fantastiskt samspel mellan Garfunkel och Paul i sången.

Sida två bjuder på Paul Simon låten He was my brother med en stark text och bra melodi. Och skivans tredje bästa låt Go tell it on the mountain en härlig gospelaktig traditionell låt frejdig och med härligt gitarrspel. Även en cover av Bob Dylan låten The times they are a-changin' som framförs i högt tempo och med det karaktäristiska samspelet mellan rösterna.

Hela skivan andas glädje och entusiasm och den är ärligt och genuint gjord med bara rösterna och gitarren. Låtarna hänger ihop och hela skivan blir en naturlig helhet som alltid kommer att tillhöra en av mina favoriter.

Intressant på många sätt

Jag blev mycket glad när jag hittade första skivan med Mother Earth - Living with the animals i en skivback. Den är intressant på flera sätt. Först och främst så är Powell St. John med, det var han som skrev låtar och spelade ihop med Janis Joplin i Austin i början på 60-talet. Han hann även med att skriva ett par låtar till 13th floor elevators också från Austin. Det andra som gör skivan intressant är att Tracy Nelson ibland jämförs med Janis Joplin som kvinnlig bluessångerska. Sist men inte minst så är ju skivan väldigt bra.

Skivan inleds med Powell St. Johns Marvel group med innerlig sång av Powell och fiol som tillsammans med munspel avslutar det hela med en liten psykedelisk touch.

Sen följer tung blues Mother earth av Memphis Slim framförd av Tracy Nelson och Michael Bloomfield på gitarr, fint pianospel av Nelson också. Här hör man faktiskt vissa likheter med Janis Joplin och henner extatiska sångstil.

Titelspråret Living with the animals är en väldigt skön liten blueslåt skriven och framförd av Powell St. John. Fiolspelet av Spencer Perskin känns helt rätt och låten är skör och mjuk i sin stämmning. Piano av Mark Naftalin och munspel av Powell ger låten en genuin känsla.

Down so low skriven av Tracy Nelson avslutar första sidan. Körsången ger nästan lite gospel- och countrykänsla åt låten.

Tracy Nelson sjunger fantastiskt på Cry on som inleder andra sidan. Låten är skriven av Allen Toussaint och en mysig Janis Joplin känsla infinner sig. Här finns förutom piano en stämmningsfull saxofon.

My love will never die är en tung blues med drivande gungande blås och perfekt avstämt piano och gitarr vars toner ensamt klingar ut. Powell St. John är en mycket inlevelsefull sångare.

Sista låten The kingdom of heaven (is within you) är en drömmande psykeldelisk låt skriven av Powell St. John. Den inleds med ett droppande ljud och övergår i lite blues och via flöjt, trummor och trumpet tillbaka igen.

Sammantaget en helmysig skiva, där framförallt Powell St. John har många vassa låtar som är värda att lyssna på.

Relativt okänd gitarrhjälte

Roy Buchanan är en relativt okänd gitarrvirituos som bland annat spelade i Ronnie Hawkins The Hawks, tillsammans med några av dem som senare skulle bilda The Band, i slutet på 50-talet. Här tänkte jag skriva lite om en av hans skivor från 70-talet, You're not alone från 1978.

Skivan är drömlik och psykedelisk i sin atmosfär och trots att skivan är från 1978 så har den ett ärligt och genuint sound.

Hela första sidan är instrumetal och inleder med en väldigt stillsam The opening...miles from Earth med piano om ingen gitarr(?).

Precis när man nästan börjat slå sig till ro börjar låt nummer två Turn to stone där gitarrsolot i inledningen är som rak höger mitt i solarplexus. Här levererar Roy ett otroligt temperamentsfullt gitarrspel över en låt som annars byter skepnad hela tiden med ganska mjuka keyboard och orgel toner.

Man nästan hör storlommen över vattnet där vågorna slår in mot stranden i Fly night bird som också är en nästan omärkligt skiftande låt med olika temperament inte helt olikt Allman Brothers. Gitarrspelet går från knappt hörbart till ett skrikande inferno som fyller hela rummet och tillbaka igen. Långa toner och snabbt växlande och ibland två toner samtidigt - Roy kunde verkligen sin gitarr.

Sista låten på första sidan är en skön tungt gungande blues, 1841 shuffle. Med ett enormt varierat gitarrspel som får hela ens väsen att åka berg och dalbana.

Andra sidan inleds med en Niel Young cover Down by the river med sång av Gary St. Clair. Som åckså förstärks i stämsång i refrängen. Men låten är lång och vi hinner även höra mycket härlig enslig genomborrande men ändå avslappnad gitarr. Det känns som om man vandrar i en helt annan värld, ibland i trånga mörka korridorer men så öppnas en dörr och det är ljust grönt och vackert.

Den korta Supernova är en snabb och svängig blues rockare med härligt rock n roll piano och härlig gitarr som även här bjuder på överaskningar.

Skivan avslutar som den inleder med en lite drömlik mjuk psykedelisk låt You're not alone. Men som stundtals växlar över i en blues med spruckna episka gitarrtoner eller snabba rumsfyllande toner och sedan tillbaka igen.

Skivan verkar få dålig kritik på t ex allmusic men det är en kanonplatta inte lik något annat och med en av de bästa gitarristerna genom tiderna.

En av de stora

En av de allra största bluesartisterna var Muddy Waters eller McKinley Morganfield som han egentligen hette. Han spelade blues redan på 40-talet men den skiva jag tänkte skriva om här är en av hans sista nämligen Muddy Waters Woodstock Album från 1975.

Det är ett gäng prominenta musiker som medverkar på skivan som t ex Pinetop Perkins på piano och sång, munspelargeniet Paul Butterfield och de två The Band medlemmarna Levon Helm och Garth Hudson. Om jag förstått rätt så var det Levon Helm som tog initiativet till att skivan spelades in och Muddy blev hedersmedborgare i Woodstock i samma veva.

Skivan inleds med en långsamt drivande Bobby Charles låt Why are people like that. Munspelet, gitarren och pianot turas om i ett böljande ljudlandskap som man bara inte kan låta bli att digga till.

Going down to Main street och Born with nothing innehåller fantastisk slide-gitarr. Märkligt men bra samspel mellan munspel och dragspel. Även avslappnat pianospel som är extra starkt på Going down to Main street. Klassisk blues signerad Muddy Waters. En liten lustig detalj är att låten Born with nothing är tryckt två gånger på baksidan och ser ut att förekomma även på andra sidan.

På Caledonia sjunger Muddy Waters fantastiskt bra tillsammans med Pinetop Perkins i call/answer format och dragspelet ger en verkligt märklig känsla till låten. Som alla de andra låtarna är den kryddad med sköna munspel och slide-gitarr sekvenser.

Sida två fortsätter i samma goda härliga anda med klassisk Chicagoblues som Funny Sounds med superbt pianospel och laddat munspel. Även Love, deep as the Ocean innehåller förutom munspel och piano fint gitarrarbete och här hörs också en orgel mitt i alltihop.

Let the good time roll är ett riktigt energipaket. Här hörs även en del saxofon och trummorna är lite mer framåt också. På Kansas city är orgeln riktigt trevlig och munspelet tätt. Här sjunger Pinetop Perkins lite grann också.

Skivan sprider en glad och positiv atmosfär mycket tack vare glädjen i musiken och Muddy Waters varma röst. Att skivan spelades in på bara två dagar är imponerande och man förstår att stämmningen kommer mycket från att allt troligen spelades in live i studion.

Ingen sångröst

Lyssnar på Country Joe & The Fish debutplatta Electric Music For the Mind and Body från 1967. Det första man kan säga är att sångaren Country Joe McDonald tyvärr saknar en behaglig sångröst. Synd på ett så intressant sound som plattan uppvisar.

Den inledande låten Flying high har ett fantastiskt gitarrspel av Barry Melton som inte är helt olikt Janis Joplin och Big Brother and the Holding Company låten Intruder från deras debutalbum från samma år.

I låten Death sound blues är det genuin blues som gäller med härligt avslappnande takt med härligt gitarrspel återigen av David Melton och David Cohen. Mest spektakulärt är den nästan skrämmande intensiva tamburinen som låter som en skallerorm. Den står Joe McDonald för. Här tonar han även ner spefullheten i sin röst och sjunger ganska bra.

I Happines is a porpoise mouth bjuds på ett fantastiskt varierat gitarrspel där den ena stunden låter aukustisk och i nästa sekvens låter distad och hård.

Den sista låten på första sidan Section 43 är en ödslig skrämmande instrumentell låt med framförallt elorgeln som mest framträdande instrument. Låten pulserar och böljar fram och är det inte gitarrer samtidigt som orgeln så är det munspel. Trummorna är också trevliga. Det mest psykedeliska bidraget på skivan.

Vänder vi på sidan så blir det lite folkrock i form av Sad and lonely times som vinner på trevlig melodi och bra stämsång.

Love är tillsammans med Not so sweet Martha Lorraine från första sidan inga låtar som vinner i längden. Lite väl typiskt 60-tals dans sound.

Sista låten på skivan är den psykedeliska låten Grace med mycket konstiga ljud och ekon men fina gitarrer.

Country Joe McDonald är väl för många känd genom sitt framträdande på Woodstockfestivalen 1969 och hans låt om Vietnam. Den här skivan innehåller en annan typ av musik och anses som en de första psykedeliska skivorna kom samma år som många av klassikerna i genren som jag säkert kommer att återkomma till.

Goda förutsättningar

Albumet Marblehead Messenger med bandet Seatrain från 1971 ser verkligen bra ut på pappret. Bara på pappret tyvärr, för trots att Peter Rowan är med och att bl a mandolin ingår i instrumentfloran så är skivan inget vidare. Den låter syntetisk och ojämn. Konstiga basljud som bunkar på utan känsla och tama keyboard toner och fioler och flöjter som låter helt malplacerade. Hoppas man på härlig bluegrass så har man kommit helt fel. I grunden så är musiken någon slags bluegrass eller country med vissa andra folkmusikinfluenser och en dos rock och jazz.

Peter Rowan låten Protestant Preacher låter ganska genuin och har en behaglig melodi. Här känns också fiolen, spelad av Richard Greene, rätt och ett parti med gitarr mitt i låten svänger tillochmed lite.

Sista låten på första sidan How sweet thy song också den av Peter Rowan är också helt okej, välsjungen med typisk lite eftertänksam utlämnad sång. Lite trevligt elgitarr spel också men tyvärr den dunkande basen eller vad det nu är som förstör mycket av vad som annars säkerligen hade varit bra.

Andra sidan inleds med titelspåret Marblehead messenger som har ganska kraftfull stämsång men spårar ut emellanåt i konstiga flöjtsekvenser. Låten har vissa partier med stämsång som låter så där lagom dynamiskt osynkade som The Band och i andra så eldas stämningen upp i en riktig ljudeufori där Andy Kulbergs flöjt passar in.

Mississippi Moon signerad Peter Rowan är med sitt fiolspel och fina sång och även pianot en riktigt trevlig låt.

Losing all the years är en väldigt stark melodi men återigen så förstörs ljudbilden av det syntetdoftande bakgrundsljudet.

Skivan ska om jag förstår rätt vara producerad av George Martin som väl ska vara riktigt bra men här måste han ha haft en dålig dag. Tyvärr så förstörs ett till synes starkt material av dålig produktion. Men Peter Rowan kunde bättre än så här inte minst i samarbetet med Jerry Garcia med flera.