torsdag 28 juli 2016

Aggressiva jam

Givet att John Cippolina en av gitarristerna i Quicksilver Messenger Service medverkar här så borde det vara ett riktigt bra album. Tyvärr är inte Maximum darkness speciellt bra. Cippolina medverkar bara som gäst på albumet som egentligen är ett livealbum med brittiska gruppen Man. Det här är den enda skiva jag har hört med Man som var jag förstår var från Wales.

Maximum darkness spelades in 1975 och gavs ut av United artists.

Musiken är mycket improvisationer men mycket mer aggressivt än sina amerikanska förebilder. Inte den här svävande lättheten som Quicksilver Messenger Service eller Grateful Dead och Allman Brothers osv hade några år tidigare.

Skivan inleder med låten 7171-551. Ganska stressad med mycket gitarr med varierad ljudbild. En bit in är det en del sång. Har ett ganska långt parti med nästan funkiga ljud svampaktiga basljud.

Codine är en Buffy Sainte-Marie låt. Sångaren sjunger med eftertryck men kanske inte den bäste sångaren. En del bra dallrande fin gitarr.

Babe I'm gonna' leave you har en ganska lyrisk stil i gitarren men sånginsatsen eller kanske produceringen av ljudet på sångaren. Pendlar mot mörkare toner med tunga trummor en bit in i låten.

Andra sidan innehåller två långa låtar. Först ut är Many are called, but few get up. Har ganska bra gitarrspel med fläskiga ljud. Tyvärr är sånginsatsen inte speciellt behaglig. En instrumentell sekvens är faktiskt riktigt bra med ett fläskigt gitarrljud i ena högtalaren och mer berättande gitarrljud i den andra. Sen blir det väldigt mycket snabbare och mer ilska trummor. Avslutar mer mardrömslikt med rusande trummor och spridda pianotoner. Hela tiden med en ilsken kant på det hela.

Bananas inleder i rock n roll stil som bryts. Tyvärr är sånginsatsen inte heller här speciellt behaglig att höra. En del fin slidegitarr. Efter ett tag låter lite som Eagles och även som The Band med låten The shape I'm in.

lördag 16 juli 2016

Bortfjantat

En ganska upphaussad skiva i samlarkretsar. Power of the picts med gruppen Writing on the wall. Skivbolaget heter Middle Earth. Det bara haglar historiska referenser och fantasyreferenser. Tyvärr är det barnslig orgelrock lyssnaren bjuds på. Skivan gavs ut 1969. Men har ett betydligt senare sound. Ibland känns det som att de hittat något ett riff eller en melodi men då fjantar de bort det med konstiga instick eller barnsliga sånginsatser. Typiskt brittiskt egentligen om man tänker på The Beatles, Led Zeppelin, The Yardbirds, Cream osv.

Referensen till pikterna är kul eftersom de är ett skotskt band. Musiken i sig innehåller inget historiskt vad jag kan förstå.

It came on a Sunday inleder med ett bra gung. Mrs.Coopers pie har en konstig sekvens med långa kyrkoinfluerade orgeltoner med omväxlande mer intressant hårdrock med gitarr och bas. Ladybird har en desillusionerad melodi med murriga orgeltoner.

Aries avslutar första sidan. Den inleder med konstiga toner som hämtade från skivan med gruppen Spleen. Sen kommer några aggressiva hårdrocksslingor med förvirrad orgel och sedan någon som talar istället för sjunger. Väldigt teatraliskt och inte bra.

Bogeyman inleder med klassisk folkmusik som jag inte kan namnet på. Sen kommer en ganska tung och mörk låt tyvärr med konstiga skrik i.

Shadow of man inleder med marscherande trummor som växer i styrka tillsammans med långa orgeltoner. Har en del behaglig stämning över sig med spruckna gitarrtoner. En deklamerande sångare som vänder till sin röst stundtals på ett barnsligt och teatralt sätt.

Taskers successors har ett orgelindränkt sounds den också. Ett behagligt tempo och överdriven sång men inte så teatralisk som på flera håll annars på skivan.

Hill of dreams fortsätter i ett behagligt tempo. Tyvärr klämmer de in ett oförklarligt dragspel mitt i alltihop på vissa ställen.

Virginia water har en massa tillgjord sång den också.

söndag 10 juli 2016

Varför, varför inte

Tänker jag på Bob Dylan så tänker jag på en folksångare och en uppfinnare av folkrocken. Förra året sjöng han in en skiva med mer 40-talsskönsjungar material. Varför kan man fråga sig. Faktum är att Bob Dylan sjöng på Frank Sinatras 80-årskalas. Så kopplingen finns där. Shadows in the night heter skivan hur som helst.

Jag känner inte igen en enda låt på hela skivan. Men Bob sjunger med en dyster melankolisk röst som ibland nästan spricker och arrangemangen är avskalade och passande i sammanhanget. Det låter ålderdomligt på ett sätt som det säkert inte gjorde när det begav sig på riktigt. En LP att sätta på innan man somnar. Sällsynt sövande. Jag har inte köpt uppföljaren Fallen angels.

Måste slänga in att skönsjungarpop inte alltid är sövande ta TV-serien Family Guy och flera av deras sångnummer som bygger på Frank Sinatra-stilen. De framförs med en hel del humor men med känsla och värme och bra stämsång. T ex Road to Rhode Island eller sångerna där Frank Sinatra Jr. sjunger med Brian och Stewie.

Skivan inleder väldigt tungsint med I am a fool to want you. Är ganska skickligt gjord med fina arrangemang. Autumn leaves har faktiskt något bekant över sig. Bobs röst nästan spricker. Annars är allt ganska lika lika. Inte dåligt bara inte så mycket att orda om.