En annan Blue Monday

En väldigt känd och bra rock n roll låt är Fats Dominos Blue Monday från 1958. Men det finns en helt annorlunda låt med samma namn inspelad 1969 med bandet Dragonfly. De spelade bara in en skiva. Den hette bara Dragonfly och kom ut på märket Megaphone.

Själva skivomslaget lämnar inga upplysningar om vilka som spelar på skivan men många namn på ljudingenjörer, producenter och liknande. Den spelades in i Hollowood i två olika studios I. D. Sound och Amigo Recordning Studios. Omslaget är ett gatefoldomslag med en mycket fin teckning på fram- och baksida. Teckningen har med en trollslända dvs dragonfly på engelska. Vissa ledtrådar kan vara namnen på de som skrivet låtarna. Dessa finns med på etiketten. J. Duncan, R. Russ, G. Jimerfield, B. Davis och B. Ray kanske var med i gruppen. De har en cover som verkligen är annorlunda på en Willie Dixon låt men annars så tror jag att det är eget material.

Musiken är vild, melodiös och väldigt bra. Det är psykedelisk hårdrock med vissa bluesinslag. Det verkar som att de gjort precis vad som fallit dem in i varje låt. Det är galet men det är väl sammanhållet. Påminner om Blue Cheer och deras två första album.

Skivan inleder med Blue monday. Vild grov skriande sång och lika vilda gitarrer. Bra medryckande melodi.

Enjoy yourself inleder med ett knasigt trumsolo som låter som hämtat från en marsch. Sen kommer en lugnare melodiös låt med mycket infall med eko och fint utlagda gitarrer. Efter ett tag kommer en surrande improviserande gitarr på ett lugnt trumkomp. Gallopperande trummor och fina melodiösa sekvenser avlöser varandra.

Hootchie kootchie man börjar helt lugnt på låg volym som växer i styrka. Tempot rusar ända till det lugnar ner sig i ett kokande bluesinferno. Sen tar den rusande ickebluesiga stilen över ett tag sen kommer bluesen tillbaka. Det är helt magnifikt galet. En sorts utökning av Muddy Waters klassiker.

I feel it avlöser direkt. En mer lugn låt med vackra klingande gitarrer. Maffiga trummor och mycket dynamik. Väldigt intensiv sånginsats.

Trombodo är kanske den korta sekvens med nästan cembalo-liknande ljud och en härligt uppgiven blåsorkester.

Potrait of youth tar vid direkt med grymt trumspel och engegerad lite renare sång. Melodin är upprymd med vilda maffiga trummor och cymbaler. Lite körsång till och med tror jag. En vild surrande överstyrd gitarr finns också med på ett smakfullt sätt.

Crazy woman inleder andra sidan på ett kaftfullt sätt. Grym sång, snabbt komp med trummor och gitarr.

She don't care är lite mer mystisk med piano i inledningen. Något som låter ett klockspel. Melodin växer fram långsamt och sången är mer sansad. En del ekoeffekter. Sen kommer en grym överstyrd gitarr innan sången kommer tillbaka.

Time slipped away börjar i slutet på föregående låt. Bra melodi och bra driv med mer dämpad sång och grym gitarr.

To be free har en bra inledning med samspel mellan trummor och gitarr i skum takt. En del stämsång fixar de till på den här låten. Mycket bra tempermentsfull sånginsats som visar prov på mycket känslor. Starkt komp som låter sången glänsa.

De tar med en liten kort låt precis som på första sidan. Här heter den Darlin' och består mest av prat och skratt.

Skivan avslutas med låten Miles away. Bra sånginsats med lite stämmor och väldigt bra gitarrspel som samspelar fint med sången. Ett ovanligt gitarrspel för att vara den här skivan. Viss countrykänsla. Sen kommer ett improviserat parti med grymma överstyrda surrande gitarrer. Det kommer även ett mystiskt psykdeliskt parti med avlägsna trombonljud och andra pulserande ljud. Innan själva låten kommer tillbaka.

En av de bästa skivor jag har hört. Extremt energirik och full av galna infall som håller ihop väldigt bra. Jag blir på gott humör när jag lyssnar på den.

Biter sig fast

En skiva jag inte blir klok på är Radio City med gruppen Big Star. Den beskrivs som power pop i böcker och på internet. Jag vet inte det känns som ganska modern musik med väldigt starkt ljud och allt ligger långt fram i mixen. Men det är inget murrigt ljud. Klangerna är klara och ljusa. Jag skulle säga rock som påminner lite om Rolling Stones men utan både blues och country. Deras musik har en ljus melankolisk stämning med ett okonstlat och direkt uttryck. Emmit Rhodes är en annan artist som jag tror nämns i samband med Big Star, men jag har inte hört någon skiva med honom än.

Radio City var Big Stars andra LP. Den kom 1974 och gavs ut på märket Ardent Records som var en underetikett till Stax i Memphis. Big Star bestod av Jody Stephens, Andy Hummel och Alex Chilton. De skrev all sin musik själva, framförallt skrev och komponerade Alex Chilton mycket. Han hade tidigare varit medlem i soulgruppen The Box Tops, men den har jag aldrig hört.

Omslaget är en modern fotokonstbild av fotografen Bill Eggleston. Jag är ganska säker på att jag såg exakt den här bilden i ett TV-program som handlade om foto som konst. Men jag minns tyvärr inte vilket program. I programmet nämdes inget om att fotot förekom på ett skivomslag. Bill har även fotograferat bandet i en bar eller liknande på baksidan av omslaget. Så de måste ha träffats.

Skivan inleder med låten Oh my soul. Väldigt starkt driv. Skramligt och kaotiskt. Varierad på oväntade sätt.

Life is white är en lugnare låt med munspel och piano.

Way out west är också en lugnare låt men är helt driven av gitarr. Har festivalen fått sitt namn av den här låten måntro.

What's goin ahn lugn låt igen och med en akustisk prägel men blir elektrisk nästan direkt.

Första sidan avslutas med You get what you deserve som har en fin bas i grundkompet.

Mod lang är en rejäl rocklåt. Lite Rolling Stones över den.

Back of a car påminner väldigt mycket om första sidan. Lite melankolisk gitarrmusik.

Daisy glaze är mer sparsmakad i kompet. Klara gitarrklanger. Hummande sång. Ändrar karaktär efter ett tag där får låten ett medryckande driv med sitt fjädrade ljusa gitarrljud.

She's a mover har ett coolt riff blandat med en sorts melankolisk rock. Surrande gitarrsolo i slutet.

September gurls är vad jag förstår skivans mest berömda låt. Klingande gitarrer, drivande trummor och en melankolisk längtande känsla. Gitarrljudet varierar genom låten och är på ett par ställen dämpat och riktigt ljust ringande på gränsen till överstyrt på andra ställen.

Morpha too en icke typisk låt för skivan. Kort och med piano utan annat komp. Väldigt ljus sånginsats i två stämmor. En vacker ganska skör låt.

I'm in love with a girl bara sång och akustisk gitarr. Får till en bra känsla med väl avvägt driv. Påminner på ett lustigt sätt om Christmas vacation eller om det är en annan låt.

Om jag ska försöka sammanfatta skivan så säger jag att den är bra och medryckande utan att jag kan förklara varför. Den har ett sound som biter sig fast.

Julblues

Det finns många julskivor. En av de mer annorlunda gissar jag är John Faheys julskiva The new possibility från 1968. Utgiven på hans eget märke Takoma.

Julskivan med John Fahey är annorlunda på det viset att den är helt instrumental och består av klassiska och traditionella julsånger framförda på aukustisk gitarr på ett bluessätt. John Fahey var verkligen intresserad av blues och skrev till och med en akademisk avhandling om Charley Patton och hans bluesmusik. Jag har tidigare nämnt honom här på bloggen i samband med Skip James. Så att skivan har mycket blues över sig kommer inte som en överaskning. På baksidan har han dessutom skrivit en intressant baksidestext.

Jag känner endast igen några få av låtarna och de låter på ett speciellt sätt framförda på akustisk gitarr. John Fahey spelar vackert och klangfullt. Det känns att han menar allvar med att spela in musiken. Det är betydligt mer än en gimmick. Om jag ska jämföra med något så får det bli Robbie Basho eller kanske Sleepy John Estes.

Joy to the world känner man igen direkt. Fina ljusa toner och rolig takt.

What child is this? är en långsammare mer förvånad och eftertänksam låt. Klangerna är vackra.

Medley: Hark, the herald angels sing / O come all ye faithful inleder piggt med många runda knäpp på strängarna. Sen känner man igen Dagen är kommen.

Auld lang syne känner man igen från engelska serier och filmer som en låt de sjunger på pubarna. Tydligen en skotsk låt som förknippas med nyår.

The bells of St. Mary's framförs på ett omväxlande sätt och den låter vagt bekant. Fin blanding av ackordspel och strängknäppande. Han spelar långt ner på strängarna ibland vilket låter vackert och annorlunda.

Good king Wenceslas har också en vag bekant ton över sig. Vackert och tryggt.

We three kings of orient are även den här sången låter bekant.

God rest ye merry gentlemen fantasy avslutar första sidan. Det är en traditionell sång som Fahey själv har skruvat till lite grann. Den är flyhänt framförd och kul att lyssna på.

Andra sidan inleder med The first noel och fortsätter med Christ's saints of God fantasy skivans längsta låt med sina 10 minuter. Den är komponerad av Fahey och Hopkins. Väldigt sparsmakad.

It came upon a midnight clear känner jag inte igen men det är en vacker och behaglig melodi.

Go I will send thee är en av skivans höjdpunkter, här visar John Fahey upp hela sitt bluesregister. Väldigt bra slidegitarr. Det sjunger om gitarrsträngarna så att det står härliga till. Imponerande ljud ur en akustisk gitarr.

Lo how a rose e'er blooming spelas på ett bra sätt med alla strängar först och sen några enskilda knäpp med en känslig taktkänsla. Den har en vacker öppen känsla. Heter Det är en ros utspungen på svenska så man borde känns igen den.

Silent night, holy night en fantastisk version med slidegitarr på den här klassiska julsången Still natt heliga natt. En helt underbar avslutning. En genuint bluesig knorr på en mycket lättigenkänslig och bra sång.

Elvis sjunger Dylan

Elvis Presley sjöng in otroligt många låtar. Bland annat kanske lite oväntat en Bob Dylan låt som Elvis gav ut före Bob till och med. Låten heter Tomorrow is a long time. Den fanns med på skivan Spinout som kom 1966. Spinout är en av Elvis filmskivor och den är riktigt bra med Tomorrow is a long time som en av många höjdpunkter. Tomorrow is a long time är en väldigt stark låt rent melodimässigt och gjordes väldigt bra av duon Heaven and Earth. Medan Sandy Dennys version är hemsk.

Skivan består till största delen av korta låter men några är längre och Dylan-covern är över fem minuter. Förutom de tre sista låtarna var musiken ett soundtrack till filmen Spinout som verkar vara en film i racingmiljö. Det är med ett fint fotografi nästan lika stort som konvolutet i lite kraftigare papper.

Elvis Presley täcker in många stilar på skivan och sjunger ständigt med en känsla och ärlighet som är underbar att lyssna på.

Stop, look and listen inleder på ett bra rock n roll sätt.

Adam and evil har en annorlunda stil med lite orientalisk eller indisk prägel. Sen öppnar den upp sig i refrängen.

All that I am är en fin Elvis-ballad av bästa märke. Fin kör och stråkar. Påminner lite om

Never say yes har lite His latest flame över sig och en del Bo Diddley känsla i takten.

Am I ready är en vacker piano ackompanjerad ballad. Påminner lite om Only fools rush in men mer stämningsfull.

Beach shack är snabb väldigt Harry Belafonte inspirerad låt. Medryckande calypso. Fina dynamiska växlingar.

Andra sidan inleder med Spinout är en lite tuffare men långsam rock n roll låt. Ovanligt med ganska mycket orgel i en Elvis-låt.

Smorgosbord har en del blås och känns lite jazzig. Men det kör på i rock n roll eufori efter ett tag. Texten är ju lite kul och ett inlånat ord från svenskan till engelskan. Kanske hade något med Ann-Margret att göra?

I'll be back en medryckande rock n roll låt med fin körinsats.

Tomorrow is a long time har ett ovanligt ackompanjemang med spridda spruckna akustiska gitarrljud och Elvis vackra ljuva sånginsats. Han fraserar låten perfekt och den man dras med i den och vaggas långsamt och ljuvt. Det varierade och virtuosa gitarrkompet kontrasterar på ett brilljant sätt till sången.

Down in alley är en långsam sugande rock n roll låt som är lite skrämmande och väldigt intensiv. Har ett underbart solo på elgitarr och fin call and answer mellan Elvis och en saxofon.

Remember you är en vacker reflekterande låt. Väldigt fint trakterad gitarr. Elvis sjunger den här typen av låtar underbart vackert på ett äkta och genuint sätt. En kör klipper in på perfekta ställen. Trummorna har ett speciellt ljud.

Sammantaget en jättebra skiva med en genuin känsla som man blir glad av att lyssna på.

En känslosam källa

Ya Ho Wa eller om de hette Ya Ho Wa 13 är en lite halvt tveksam grupp. Den bestod av medlemmar ur en slags religiös grupp som hette Source Family med Father Yod som ledare. De spelade in flera skivor varav detta var deras sjätte. Allihop är privatpressade på deras egen etikett Higher Key. Savage sons är från 1974. Om jag förstått rätt så skiljer sig just detta album musikaliskt rätt mycket från de övriga. Det består av mer normalt strukturerad musik medan de andra består av helt lössläppta improvisationer. Men det var så här de började, för detta ska vara med det första material de spelade in. På just den här skivan medverkar inte Father Yod eller Jim Baker som han egentligen hette. Det är istället personer med namn som Djin, Sunflower som står för musiken. Omslaget är ganska häftigt med medlemmarna utklädda till vildar runt en bil.

Enligt Acid Archives så ska matrisnumret vara 19210 men på mitt exemplar så är det 19211. Är det ett original? Den brittiska förfalskningen ska ha ett nummer i stil med LYN 18171/2. Så jag tror att jag har en originalskiva.

Charmen med privatpressade album är nog att de inte behöver passa in eller följa vissa mallar. De kan bestå av det som de som gjorde skivan kände för just då. Albumet är svårdefinierat. Det har en ganska tydlig reggielåt annars är det mest någon sorts rock utan speciell inriktning på vare sig blues, folk eller country. Musiken är vild och känslosam och har vissa psykedeliska tendenser som är mindre än vad jag trodde att de skulle vara. Basspelet, sången, trummorna, gitarren och sitarspelet är saker man tar med sig. Samt det oväntade munspelet i sista låten. Jag gillar skivan.

Edge of a dream är en tung men ändå hoppfull låt. Varierad melodi med väldigt engagerad sånginsats. Ibland är det som en arbetssång där de klipper i på en viss takt.

Fire in the sky har lite reggietakt i sig. Grym sånginsats med en röst som är mer raspig och rå än Howlin Wolf. Säreget slagverk som låter som har en hemvävd känsla över sig. En del fin tung överstyrd gitarr förekommer som tillsammans med sången kokar ihop till en ångestfylld plågad känsla.

Just sitting here kontrasterar till föregående låt som en ljus ljuv låt. En del sitar. Kompet stannar upp på ett trevligt sätt ibland när sångaren sjunger. Det skapar en medryckande melodi.

A thousand sighs är stillsam och reflekterande. Piano men ibland vävs en del gitarrtoner in tillsammans med bullrande bastrummor. Viss sång ibland. Atmosfären är lätt skrämmande och påminner till viss del om aspekter hos gruppen HP Lovecraft och deras andra skiva. Sångaren är samme man som sjöng andra låten men nedtonad.

Red river valley innehåller en fin sånginsats och bra tungsint gitarr och sitar. Avslappnad melodi som väcks till liv av sången.

Man the Messiah byggs upp av fint piano och fjädrade bastoner på gitarr. Den grymt raspige sångaren från andra låten på första sidan är tillbaka. Melodin är hoppfull på mystiskt sätt. Ändå isar sånginsatsen blodet i ådrorna. Växlingarna mellan verserna med en dragning över pianotangenterna och några klingande gitarrsträngar är grym. Ångesten höjs genom hela låten.

Tyngden i föregående låt lättas upp av Making a dollar. En väldigt lätt och medryckande låt med fin melodi och ett härligt akustiskt komp. Fin bas, gitarr och sitar. Härlig körsång i refrängen. Slutet förmedlar en frihetskänsla.

I thought I am har ett väldigt tystlåtet komp. Trummor, sång och lite gitarr. Kompet växer i volym efter hand. Sången är av berättande karaktär. Blir ett glatt riff till slut.

Skivan avslutas med Oh Ya Ho Wa. En helvild rockig låt med en massa munspel och stabilt medryckande gung. En kort låt.

Melankolisk röst

Jag samlar på skivor som kan associeras med The Band. Då är givetvis Rick Dankos soloskiva från 1977 ett måste. Den heter bara just Rick Danko och gavs ut av Arista.

Rick Danko var sjungande basist i The Band och det är som sångare man minns honom bäst. I The Band hade Levon Helm, Richard Manuel och Rick Danko alltid fina och spännande sångarrangemang. Rick Danko dog sorgligt nog redan 1999. Jag upptäckte inte The Band förren 2002 efter att ha sett The Last Waltz på TV. I den konsertfilmen spelar Rick Danko en låt från den här skivan, Sip the wine i en intervjuscen där han sitter vid mixerbordet i The Bands studio Shangri-La i Los Angels. Det här blev den enda soloskivan för Rick. Under 90-talet var han med vid återbildandet av The Band och spelade även in två skivor med Jonas Fjeld och Eric Andersen.

Det tog ganska många år innan jag hittade den här LP:n till försäljning men till slut så hittade jag ett exemplar.

Musiken är ganska nära vad The Band gjorde på sina senare album. Som tur är så matchar det de bästa låtarna på dessa album. Låten som ligger närmast till hands är It makes no difference men även Stage freight och Arcadian driftwood. Rick Danko har en melankolisk uttrycksfull plågad röst som låter bra.

Bland de medverkande finns flera kända namn som Garth Hudson, Levon Helm, Richard Manuel, Robbie Robertson som alla är med på enstaka låtar på något litet hörn. Eric Clapton och Ronnie Wood är också med på varsin låt. De musiker som utgör huvudkompbandet är Doug Sahm på gitarr, Walt Richmond på piano, Jim Gordon blås och orgel. Rob Fraboni nämns som producent tillsammans med Rick. Blåssektionen innehåller flera musiker och även kören består av flera personer.

What a town är en positivt laddad låt med en hel del blås. Påminner mycket om The Band och deras senare plattor. Det är snyggt när blåsorkestern fortsätter lite efter att låten tagit slut med en pigg trumpet.

Brainwash innehåller en bra engagerad sånginsats av Rick Danko. Gitarrdominerat bra ackompanjemang.

New mexicoe bjuder på Garth Hudson på dragspel och Eric Clapton på gitarr. Påminner väldigt mycket om The Band. Fint samspel mellan gitarren, dragspelet och sången genom hela låten.

Tired of waiting påminner inte om The Band. Den här känns mer modern.

Sip the wine avslutar den första sidan. En fin melankolisk låt med ackompanjemang influerat av countryrock. Bra mandolinaktigt gitarrspel på ett par ställen och Rick Danko sjunger väldigt bra dessutom en fin körinsats.

Andra sidan inleds med Java blues. Robbie Robertson spelar gitarr. Har inte så mycket blues känsla över sig men är ganska medryckande.

Sweet romance är en väldigt lugn melankolisk låt.

Small town talk har en del blås och en fin växande melodi med piano som drivande instrument. Rick Danko spelar gitarr.

Shake it fortsätter i den lugna stilen. Richard Manuel spelar en typ av elektriskt piano.

Skivan avslutas med Once upon a time. Här medverkar Levon Helm med en stämma i refrängen. Bra gitarrspel från Rick Danko själv.

Distinkta sidor

Två distinkta sidor på Allman Brothers gitarristen Richard Betts första soloalbum Highway call från 1974. Utgivet liksom Allman Brothers på Capricorn.

Richard Betts har med sig många kända musiker men ingen från Allman Brothers. Några kända namn är Jeff Hanna från Nitty Gritty Dirt Band och Vassar Clements som var med i Old and in the Way.

De distinkta sidorna kommer av att första sidan bjuder på countryrock och andra sidan bjuder på instrumentell musik i jazzig bluegrassstil. Musiken är genuin och äkta och påminner om både Allman Brothers och Old and in the Way. Musikerna som medverkar är väldigt virtuosa och det är roligt att lyssna på albumet. Mer jazz än man kan vänta sig på sidan två men första sidan är verkligen genuin countryrock

Long time gone har precis den härliga lite dämpade reflekterande öppna viddernas ljud som Allman Brothers hade på Sisters and Brothers plattan. En massa bra gitarrspel med akustisk känsla och en del pedal steel. Kvinnlig röster tillhörande Reba och Dottie i kören The Rambos bidrar till att göra låten riktigt bra.

Rain fortsätter i samma sköna avslappnade stil. Innehåller även några annorlunda gitarrljud.

Highway call är lite långsammare och mer som traditionell country i stilen. Bra piano spelat av Chuck Leavell.

Let nature sing inleder på samma sätt som föregående låt men sen kommer de igång med banjo, mandolin och fiol som skapar en väldigt genuin känsla. En kör hummar i bakgrunden till ett strålande banjosolo.

Andra sidan innehåller bara två låtar som båda är instrumentala. Hand picked är först ut. En lång improviserad låt. Jeff Hanna medverkar på akustisk gitarr. Det är långsam låt som vaknar till ibland. Speciellt när Vassar Clements river av ett långt solo på fiol. Det låter nästan som ett blåsinstrument på ett ställe och som en humla på ett annat. Betts själv spelar fint på elgitarren som också låter som ett blåsinstrument på ett par ställen. På ett ställe låtar han tonerna snubbla på varann vilket låter kul. Vi hinner även med ett avslappnat solo på piano. Man kan säga att det är bluegrass spelat på jazzmanér.

Skivan avslutas med låten Kissimmee kid. Den fortsätter i samma stil. Jazzig bluegrass. Virtuost framförd.

Ljudteknikern hade kanske semester

En del musik som i sig själv är bra förstörs av hemsk produktion. Eleanor Bodels debutskiva One way ticket efter låten med samma namn är en sådan skiva. Den gavs ut på märket Olga 1969 och bjuder på 60-talspop. Anledningen till att jag köpte skivan är titellåten One way ticket.

Tyvärr lider hela skivan av ett otroligt dåligt ljud. En del beror säkerligen på dålig pressning eller att mitt exemplar kanske är sönderspelat. Men mycket av det beror på produktionen och mixningen också. Eleanor Bodel sjunger bra men hennes röst är inspelad på så hög volym och så långt fram i mixen att det bara blir olidligt brus emellanåt. Jag får sänka volymen på förstärkaren många steg när jag spelar den. Konstigt egentligen att de har lagt ner mycket tid på orkester och arrangemang men sen troligen lagt väldigt lite tid på mixning och ljudteknik.

Stilmässigt känns det som tidig 60-talspop men det är inte speciellt likt t ex Brenda Lee eller Wanda Jackson vilkas musik har betydligt mer country över sig. Här är det mer vals och tango i botten. Jag tror att den Palmers som omnämns som kompositör eller textförfattare till många av låtarna är Bengt Palmers. Kanske man kan nämna Ann-Louise Hansson som en liknande artist.

Titellåten One way ticket inleder. En väldigt bra melodi som Eleanor Bodel sjunger med fin känsla. Ackompanjemanget är bra och smakfullt orkestrerat. Texten är tydlig och går att komma ihåg lite grann av. Den framfördes ursprungligen av Neil Sedaka 1959.

Together innehåller en del gitarr och är en lite gladare melodi.

From now on har ett lite mer sparsmakat ljud med akustisk gitarr. Har en fin nedgång i melodin på ett par ställen i verserna. Antingen är det en vals eller kanske en tango.

The girls want the boys har ett skumt svampigt basljud som är kul. Melodin är uppåt.

To love somebody is to hurt somebody är fin orkestrerad pop med lite körsång och stråkar. Även en del plingande klockor. Det återkommande stråkriffet är kul och annorlunda.

Andra sidan bjuder på några svenskspråkiga låtar. Först ut är Jag önskar att det alltid vore sommar. En melodiös låt som är översatt från Carole King låt.

Love me, please love me har en fin lågmäld känsla. Fina stråkar och Eleanor sjunger bra. Lite The Platters stil på den.

Sunday will never be the same en oväntad cover på Spanky and our gangs helt klart bästa låt. Eleanors version är trogen originalet.

Att le mot någon har samma lite udda riff på stråkar som To love somebody is to hurt somebody från första sidan. Medryckande och ganska bra.

Keep searchin' är en Del Shannon låt. Inte olik hans mest kända låt Runaway. Har en fin nedgång i melodin på ett par ställen och ett roligt knarrande ljud.

En helt okej skiva med 60-talspop. För dåligt ljud för att vara riktigt bra men roligt att lyssna på nån gång ibland för de fina melodierna, Eleanors fina sånginsats och det bra ackompanjemanget.

Musikalisk tillit

Jerry Garcia kan verkligen spela gitarr och Grateful Dead med Robert Hunter kunde verkligen skapa magisk musik. På sin femte skiva Workingsman's dead har de kvar sin originalsättning. Förstärkta på en låt av David Nelson annars är Jerry Garcia på gitarr, Phil Lesh på bas, Bob Weir på gitarr, Ron McKernan på minspel och orgel, Bill Kreutzmann på trummor och Mickey Hart på trummor.

De spelar fullständigt briljant countryrock med stänk av blues, folk och bluegrass. Hela tiden med en rockande känsla och fina improvisationer. De spelar väldigt avslappnat och de kan vara precis så lössläppta eftersom de har en total musikalisk känsla. De kan släppa kontrollen och bara spela på. De litar på varann och det blir ett underbart resultat.

Albumet gavs ut på Warner brothers 1970 men min kopia är en senare tysk pressning från 80-talet. Det är ett av de bästa album som gjorts och det är alltid en fröjd att lyssna på. I Grateful Deads utgivning är det insprängt mellan två andra klassiker Live / Dead och American beauty.

Uncle John's band är en mästerlig akustisk inledning. De spelar i flera lager med knäppande klara strängar och ett mer jordnära ackordkomp. De sjunger i enkla raka stämmor ungefär som att man hade gått förbi en äng och bara hört dem sjunga uppe på en kulle. Väldigt dynamiskt och omväxlande. De vräker in mycket energi på ett obesvärat sätt.

High time är en mer countryinfluerad låt med svävande pedal steel gitarr. Väldigt avslappnad men ändå väldigt närvarande.

Dire wolf fortsätter att utforska countrymusikens möjligheter. Ett underbart klart gnistrande solo och en medryckande melodi.

New speedway boogie ska textmässigt handla om tragedin vid Rolling Stones konsert vid racingbanan Altamont i USA där en man i publiken mördades. Annorlunda gitarrspel som leker sig fram och liksom knäpper till där det passar. Väldigt bra känsla. Sånginsatsen är bra och rytmen som ges av handklappet genom låter skapar en suggestiv stämning.

På andra sidan väntar Cumberland blues. Kompet är blandat elgitarr och akustisk. De matchar varann perfekt. Sånginsatsen är underbar med stämmor och de sjunger olika strofer. Melodin är omväxlande med en del oväntade växlingar. Det akustiska gitarrspelet av David Nelson blir nästan bluegrassaktigt ibland.

Black Peter är en långsam härlig blues. Melodin växer och utvecklas hela tiden. Mot slutet kommer några fina toner på munspel väldigt elegant.

Easy wind är brokig avslappnat vild blueslåt. Kul spel på trummor och slagverk som verkligen dominerar låten. En del munspel och perfekt gitarr som klipper in precis där den behövs. Sånginsatsen matchar känslan i musiken perfekt.

Kalaset avslutas med Casey Jones. En underbar melodi med galen text. Gitarrljuden spelas med ett härligt eftertryck. Sången framförs med en viss humor och trummorna har också en matchande speciell känsla. De lämnar plats för ett svävande sprucket gitarrsolo med underbart avslappnad känsla. Avslutningen är fantastisk med galopperande trummor och den lika avslappnade sången.

Guldkornen avlöser varandra. Några låtar kan man plocka fram och tralla på när som helst. De sätter sig tillochmed på en omusikalisk människa som mig.

Spretigt

Alltför mycket orgel i musik är sällan bra. Det finns olika orgelljud och ett orgelljud som oftast går fint att lyssna på det mer rökiga och lågmälda orgelljudet. Gruppen Linn County har på sitt debutalbum Proud flesh soothseer väldigt mycket orgel men det är spelat på rätt sorts orgel. Men arrangemangen är ganska stökiga och röriga. De har mycket på gång hela tiden med orgel, gitarr och en medlem som helt ägnar sig åt blåsinstrument både bleckblås och träblåsinstrument. Skivan är producerad av Abe "Voco" Kesh och kom ut på Mercury records 1968. Den första av totalt tre skivor som gruppen spelade in.

Ofta spelar de en typ rockig blues med inslag av psykedelisk musik och en del spännande jam. I sina jammande stunder så är musiken och ljudet mer avslappnat och tillbakalutat men det har oftast en ganska enträgen och påträngande känsla. Med det myckna användandet av flöjt i musiken skulle man kunna dra paralleller till The Insect Trust men de låter faktiskt på ett helt annorlunda sätt. Istället får jag nog likna dem vid t ex Morning Glory som jag skrivit om tidigare. Ojämnt och spretigt men ganska trevligt. Betraktat i sin helhet så förstår man inte riktigt vad de vill och stressen tillsammans med spretigheten blir för mycket.

Linn County bestod av Stephen Miller på orgel och sång, Fred Walk på gitarr och sitar, Dino Long på bas, Larry Easter på saxofon och flöjt samt Snake McAndrew på trummor. De skrev sitt material själva i stort sett och Stephen Miller verkar ha varit mest produktiv.

De inleder med låten Think. En ganska rockig och lite bluesinfluerad låt. Har en cool initierad känsla över sig.

Lower lemons inleder på ett sparsmakat bra sätt med en försiktig flöjt till cymballjud. De har en fin melodikänsla och det är anspåkslöst. Lite psykedeliskt också faktiskt.

Moon food inleder med filmiska mystiska glesa slagverksljud. Sen kommer en hel del sitar och flöjt tillsammans med ganska plågad sång. Mer psykedeliskt. En orgel ett parti med snabb märklig glad musik som progressivt går över i mer dämpad orgel och sitar musik. Via mer spridda mystiska ljud återkommer det ganska bra sitarpartiet igen. En spretig sång.

Cave song avslutar första sidan med något som låter lite som medeltidsmusik på sitar, orgel och med plågad sång. Efter ett tag blir det en del vass gitarr. Sen spårar det ur med skumma distade ljud på bleckblås. Verkar ha en bra melodi i bakgrunden och ibland får de till bra känsla men det är spretigt.

Protect and serve inleder andra sidan men verkar inte vara en egen låt utan ingår i Bad things som är ett långt bluesigt jam med en del sång. Mycket bra gitarrspel och en del saxofon, flöjt och orgel. När det är gitarren så blir det avslappnat och kul att lyssna på.

Fast days drivs framåt av ett stressigt flöjtspel tillsammans med rökig sång. En bit in i låten kommer även en del gitarr och orgel. Korta toner spelas stötvis. Avslutas med ett kombinerat saxofon och trumsolo innan ljudet av rinnande vatten.

En skiva som kan var kul att lyssna på då då men den saknar något riktigt minnesvärt ögonblick och den har en stressad och rörig känsla över sig.

Musik med semesterstämning

Skivan Power of love med Arlo Guthrie gavs ut av Warner Bros 1982. Det finns flera anledningar till att jag köpte den. Först och främst eftersom det är Arlo Guthrie som gjort den. Han var son till den legendariska folksångaren Woody Guthrie som inspirerade Bob Dylan. Andra anledningen är att Penny Nichols är med på ett hörn och sjunger. Jag skrev om hennes första skiva Penny's Arcade här på bloggen tidigare. Den tredje anledningen är att en av mina favoritlåtar Jamaica farewell finns med på den.

Jag gillar den här skivan som var Arlo Guthries fjortonde skiva. Musiken är varm och melodiös. Den andas Västindien och Hawaii. Ljudet är mycket 80-tal men känslan i musiken skiner igenom och det blir bra ändå. Arlo har en trevlig varm röst och det bjuds på fina duetter och körinsatser av bland andra Penny Nichols, Leah Kunkel och Rickie Lee Jones. Det är en hemvävd och mysig stämning genom hela skivan.

Röstmässigt påminner Arlo om både Bob Dylan och Van Morrison men snällare. Äkta och genuint på ett okonstlat vis.

Power of love inleder. En melodisk och medryckande låt.

Oklahoma nights fortsätter i en melodisk och behaglig stil.

If I could only touch your life är en trevlig låt med Leah Kunkel i duett med Arlo Guthrie.

Waimanalo blues har en skön takt och en melodi påminner om Hotel California men med mer självdistans och stringens. Här sjunger Arlo duett med Penny Nichols och Leah Kunkel. I en passage i mitten blir stämningen nästan lite hawaiiansk på ett trevligt sätt. Kompet är stillsamt och böljande.

Living like a legend avslutar första sidan. Den går lite i reggietakt Den har mycket Dylan över sig.

Give it all you got är en överaskande rocklåt med blueskänsla. Bra gitarr och piano kompar en trevlig sånginsats. En del körsång också.

When I get to the border är mer avskalad låt. Penny Nichols sjunger med i refrängen. Ett fint fiolsolo kommer i slutet. Det låter som modern svensk vispop nästan.

Jamaica farewell är den härliga låten som Harry Belafonte gjort klassisk. Här framförs i långsam reggietakt. Arlo sjunger bra och får fin hjälp av Rickie Lee Jones. Ett soloparti på spansk gitarr med fin stålklang.

Slow boat är en mycket lågmäld låt. Arlo sjunger med fin berättarröst med mycket känsla. Möjligen lite countrykänsla ibland med en pedal steel gitarr.

Garden song är en liten Peter Paul and Mary inspirerad glad armkrokssång. Arlo har en snäll röst som man blir glad av. En liten kör hjälper till i refrängen.

Ett trevligt album att spela i höstrusket för att få lite semesterstämning.

Funkig jazz eller en signaturmelodi

David Axelrod är en märklig artist som givit ut ett ganska stort antal skivor och han verkar ha upprättat ett ganska högt anseende i skivsamlarkretsar. Jag har bara hört en skiva med honom och det är Heavy axe på Fantasy records. Den kom 1974.

Det är mycket instrumentell musik. Ganska mycket soul, funk och fusion men med en del blueskänsla och även en del klassiskt, gospel och jazz. Influenser av fusion och jazz är nog inte så konstigt eftersom Julian Cannonball Adderly är producent och han bidrar med saxofon på sin egen komposition som öppnar skivan.

Det är en stundtals cool och ganska skön skiva att ha på i bakgrunden men inte något man lyssnar koncentrerat på. Det är ett fint flöde av toner och en del fina instick på gitarr och olika blåsinstrument men inget som direkt fångar intresset. Inget som engagerar och inget som stör.

Enligt olika sidor på nätet och böcker så ska hans första två album vara hans bästa. Heavy axe var Axelrods sjätte album. Omslaget är missvisande för det är inte ett spår av någon countryrock eller så kallad rural rock här.

Get up off your knees inleder coolt med avslappnat piano som nästan låter lite sakralt och sen blir det blir det mer funkigt och en del fina fjädrade gitarrtoner. Cannonball Adderly spelar en del saxofon. I refrängen kommer jag att tänka på Gator Creek. En bit in i låten blir det väldigt planlöst och jazzigt.

Cast your fate to the wind inleder också med piano. En del hummande i bakgrunden. Fint flöjtspel till en fin melodi. Känns ibland som signaturmelodi till en TV-serie. Skriven av Vince Guaraldi.

You're so vain är skriven av Carly Simon som verkar vara en ganska berömd sångerska. Här är det Billie Barnum, Olga James, Gwen Owens, Stephanie Spruill som sjunger. Soulfullt och inte olikt The Staple Singers och inte olikt Carole King heller.

My family avslutar första sidan. Det är första låten på skivan som är skriven av David Axelrod själv. En ganska klassisk jazzlåt med trumpet. Ibland med ett funkigt bakgrundskomp.

Andra sidan inleder med Mucho chupar som också är en Axelrod komposition. Ganska funkig och jazzig den också. En del ordlös sensuell kvinnlig sång och flöjtspel.

Don't you worry 'bout a thing väldigt signaturmelodiaktigt.

It ain't for you har en del funkig bubblig fjädrad gitarr men även en hel del planlöst blås.

Skivan avslutas med Everything counts. Ligger lite i mjukjazz facket. Går att lyssna på men ingen större upplevelse. En bit in i låten kommer några gitarrljud som låter som en jamande katt.

Sammantaget är detta ingen större musikalisk upplevelse tyvärr.

Första utan Big Brother

Skriver färdigt det här en dag för sent. Det var igår den fjärde oktober som det var 44 år sen en av de största sångerskorna Janis Joplin gick ur tiden. Hennes tredje album I got dem ol' kozmic blues again mama från 1969 var hennes första utan hela Big Brother and the Holding Company. Men hon hade med sig Sam Andrew som spelar gitarr. En annan länk till föregående skiva Cheap Thrills är Robert Crumb som målade texten på framsidan av omslaget. Skivan gavs ut på CBS och min kopia är en senare brittisk utgåva.

Den här skivan verkar ganska allmänt beskriven som hennes svagaste. Jag anser att alla hennes album är mästerverk och det finns inget svagt album. Flera av mina favoritlåtar med Janis Joplin finns med på skivan som t ex Little girl blue. Kompet är väldigt annorlunda och det är mycket blås men det är smakfullt. Janis har kvar sin känsla, sitt temperament och sin dynamiska förmåga. Men visst saknar man det mer ensligt sparsmakade och ångestladdade soundet hos de två första plattorna.

Kozmic blues band var de som kompade Janis på Woodstock-festivalen. På fjärde och sista skivan så kompades hon av Full Tilt Boogie Band.

Try inleder. Janis sjunger med mycket soul i rösten. Hela melodin har pauser i sig som ger låten ett funkigt driv. Fint blås som samspelar mycket bra med Janis engagerade sånginsats.

Maybe en av mina absoluta favoritlåtar med Janis. Smakfullt arrangerad med orgeln och de fina pigga gitarrtonerna sen kommer blåset som byts ut mot Janis fantastiska sånginsats som verkligen ger kårar längs ryggraden av välbehag. Melodin är vacker och varierad med en del både svärta och humor i.

One good man inleder med orgel och sen kommer bluesig gitarr över ett avslappnat gitarrkomp. Janis sjunger bra och hon har verkligen blueskänsla. Sam Andrew river av ett fint långt solo på gitarren. I slutet av låten spelar han på ett ganska annorlunda och intensivt sätt.

Första sidan avslutas med As good as you've been to this world. En soulinfluerad låt med orgel och en massa blås utan sång i inledningen. Sen kommer Janis in och sjunger.

To love somebody är en fantastisk låt med Janis i sitt esse. En sprucken gitarr bakom en massa smakfullt blås som tonas ner när Janis sjunger. Hon ger verkligen allt.

Kozmic blues tar vid på ett perfekt sätt. Fint piano, gitarr och Janis sjunger fantastiskt känsloladdat. Man lyfter och svävar fram på refrängen. Mycket blås men det är smakfullt arrangerat.

Little girl blue en av mina favoritlåtar. Mycket vacker med en vacker spanskinfluerad gitarrslinga som mjukt trakterar låten med spruckna toner. Janis sjunger fullständigt underbart vackert. Hon har en ljuvlig omtänksam röst när hon sjunger

I know just how you feel

. man blir tårögd av den här låten och Janis framförande.

Work me lord avslutar skivan. En stark låt med mycket temperament och mycket dynamik när Janis eldar upp känslorna som hon hämtar djupt nere i sitt inre. Perfekt tajmad bastuba som svarar henne. De får till ett bra lyft i refrängen. Akapellaavslutningen är magnifik.

Sammanfattningsvis en soulinfluerad skiva med bluesrötter och en sångerska som är den bästa.

Skör vacker psykedelisk rock

Om det inte blir ett mästerverk på första försöket så får man försöka igen. Det gjorde 13th floor elevators och deras andra album Easter everywhere från 1967 är verkligen fantastiskt bra. Det gavs liksom alla deras album ut på International Artists. De spelade in ytterligare två LP innan gruppen upplöstes.

Bandet har en något annorlunda sammansättning jämfört med första albumet med de nya medlemmarna Dan Galindo på bas och Danny Thomas på trummor. Tommy Hall är med jug och sång, Roky Erickson på sång, Stacey Sutherland på gitarr och sång samt Clementine Hall på sång på en låt. De hade hunnit vara en sväng i Kalifornien sedan första skivan och det kanske bidrog till att garagerockskänslan har ersatts av en trevlig folkrockskänsla med mycket bra musik. Tommy Hall hade en väldigt stark tro på psykedelisk kultur i stort och baksidan av omslaget är lite österländskt inspirerat tror jag.

Musiken är psykedelisk lite åt folkrockshållet men ändå inte. De skapar stämningar som är väldigt sköra och blida. Samtidigt finns ett mörker ibland. Ljudet är genuint och mycket bra producerat. Varierad ljudbild med både akustiskt och elektriskt i en smakfull blandning och väldigt spännande trumspel också.

Det är ganska svårt att jämföra med andra grupper men de påminner lite om Jefferson Airplane med folkrocksaktigheten, Velvet Underground med mörkret och en del av flödet men även Golden Dawn på samma skivbolag. Det väldigt sköra var de nog ensamma om. I låten I had to tell you påminner de lite om de engelske uteliggaren som sjöng Jesus blood never fails me. Otrolig känsla.

Skivan inleder starkt med Tommy Hall och Roky Erickson låten Slip inside this house. Flödande och långsamt vridande flödande melodi. Mjuka gitarrslingor, ett märkligt bubblande ljud och bas bakom Roky Ericksons ständiga sång. Sätter verkligen en stämning som är behaglig men mystisk. Man upptäcker nya finesser i den flödande melodin vid varje genomlyssning.

Nästa låt Slide machine är en Powell St. John komposition. En förundrad vilse i ett landskap känsla finns i låten. Spridda toner som ändå bildar en melodi till Rokys sång. Melodin blir mer samlad efter ett tag i en refräng. Drömskt och samtidigt helt vaket.

Med tredje sången She lives (in a time of her own) blir det lite mer rockigt med lite kör och mer dynamiska sångarrangemang. Det rusande men mjuka fjädrade gitarrljudet kontrasterar bra med sången. En del cymbaler bidrar fint till en upprymd atmosfär.

Stacey Sutherland skrev Nobody to love. Jag tror att det är han som sjunger också. Bra gitarrspel med episka långa toner och en massa kaotiska trummor.

Första sidan avslutar med en fantastiskt bra cover på Bob Dylans Baby blue. Väldigt långsam i tempot med fint gitarrspel med långa spruckna toner som ringer in i varandra på ett underbart sätt. Roky sjunger med en blid säregen röst. En känsla av öppna vidder men ändå helt olikt Quicksilver Messenger Service.

Earthquake är ganska snabb och lite vildare i sin framtoning men stundtals är den väldigt mjuk och mild. Vid ett tillfälle tystnar allt utom ett distat märkligt gitarrljud. De gör det bra och det blir bra musik a det.

Dust inleder med akapellasång några ord. En låt att landa i efter den mer frenetiska föregående låten. En till stor del akustisk låt men den ha speciell struktur med sången och det bubblande ljudet svagt i bakgrunden. På ett ställe får de till en fin call and answer mellan gitarren och basen.

Levitation är en frenetisk rockig låt med metalliska slagverk ganska snabb gitarr och vild sånginsats. Rusar fram men på positivt medryckande sätt och med glimten i ögat.

En favoritlåt på skivan är I had to tell you som är skriven av Tommy Halls fru Clementine Hall. Den är gripande på ett speciellt sätt. Den är så otroligt skör i framtoningen. Roky och Clementine sjunger en viskande ömsint skör duett till akustisk gitarr och en munspel. Melodin är vacker och känslan äkta och genuin.

Skivan avslutas med låten Posturos. Påminner om både Earthquake och Levitation och ger känslan av en röd tråd och en sammanhållning mellan låtarna. Den är blid och spröd med lite kör. Fina gitarrslingor tar sig nästan obemärkt genom öronen. Melodin flödar fram och ljudbilden flödar den också på ett naturligt sätt.

En skiva som gör att man förstår 13th floor elevators storhet och att de är omtalade. Minnesvärda melodier och låtar med mycket stämning som byggs upp på ett obemärkt sätt. Härligt skört och äkta. Rekommenderas mycket starkt.

Ingen vaggvisa

Nu var det längesen jag skrev om Jefferson Airplane här på bloggen. Trots att jag har flera skivor med dem och trots att de är ett av de mest välkända och tidiga psykedeliska grupperna. Därför tar jag upp deras fjärde album Crown of creation frånn 1968. Det kom så klart ut på märket RCA. Min kopia är en senare återutgåva.

Omslaget är otäckt med ett faktiskt fotografi av atombombexplosionen i Hiroshima 1945. Bildkällan är United States Air Force. Varför man valde detta begriper jag inte riktigt.

Musikaliskt rör de sig i ett lågmält land på första sidan med barockpop, en del folkrock och del bluesiga partier och viss psykedelisk känsla. Ofta saknar de melodier men Grace Slick har en fin röst och Jorma Kaukonen kan spela gitarr. De skapar drömska lätt skrämmande ljudlandskap. De skrämmande landskapen tar över på sidan två med en avslutning som man inte spelar som vaggvisa. Annars är andra sidan mer melodiös och de lägger mycket fokus på märkliga gitarrljud och ännu märkligare sångarrangemang.

Ska man jämföra med andra grupper så får man nog ta till dem själva men även HP Lovecraft på vissa sätt, Ultimate Spinach och The Beatles.

Lather är en barockpoplåt signerad Grace Slick med en del skumma infall med barnskrik men i stort sett trogen sin stil.

Sången på In time framförs av Marty Balin. Den har sparsmakat arrangemang men tar sig en bit in i låten med en del sprucken elgitarr och bra akustisk gitarr. Svårfångad melodi men bra refräng där Grace Slick är med och sjunger.

Triad framförs också med akustisk gitarr. Grace Slick sjunger till en otydlig melodi men hon har uttryck i sin tröst så det går att lyssna på ändå.

Star track har mer tryck men också mer tyngd. Har en del blueskänsla. Marty Balin sjunger. Ordentligt överstyrd bubblande gitarr som är riktigt bra.

Share a little joke fortsätter i samma stil med en ganska mörk melodisk känsla. Urartar i en skarp ton.

Chushingura är en elektronisk låt med möjligen piano. Obehaglig filmisk och mardrömslik.

Andra sidan som generellt är betydligt bättre inleder med låten If you feel. Trevligt gitarrspel som lever sitt eget liv med en massa kvävda spännande toner. Har en ganska cool känsla över sig.

Crown of creation har en tät stämning över sig. Grace sjunger bra i duett med Marty Balin. Ganska psykedelisk och galopperande. Snubblande gitarrspel som ibland stannar upp effektfullt. Mycket dynamik.

Ice cream Phoenix är en långsam låt med otrygg melodi som drivs framåt av skumt arrangerad sång och trummor med lite gitarr.

Greasy heart inleder med en ilsken gitarrton och sedan klämmer Grace in med en ilsken uppretad röst. Gitarrspelet i bakgrunden kontrasterar på ett bra sätt med en avslappnad känsla. Påminner om de tidigare klassikerna Somebody to love och White rabbit. De får till en fin dynamik i både sången och gitarrspelet.

Även avslutande The house at pooneil corners inleder med skrämmande gitarrljud och en nervig orgel. Skumt arrangerad sång som verkligen sätter en mörk stämning sen kommer en popbetonad upprymd sekvens innan det mörka tar vid igen. Märkligt smidiga övergångar. En del sirenliknande ljud och trummor som rör sig åt alla möjliga håll. Desorienterande sångarrangemang ger sången en psykedelisk stämning i mardrömsland.

Sammanfattningsvis en bra skiva som jag gärna spelar då och då men den tar inte plats bland mina favoritalbum. Det fattas något i helheten.

Opretentiöst polerat

Bob Burchill tycks vara en ganska produktiv person men han verkar inte vara speciellt känd ens i skivsamlarkretsar. I Patrick Lundborgs bok Acid Archives nämns han i samband med gruppen Perth county conspiracy. Liksom Bob Burchill var gruppen från Kanada. Jag har hittills inte hört något album med Perth county conspiracy däremot har jag ett soloalbum med Bob Burchill som heter Will I ever get to heaven. Det är ett privatpressat album från 1977.

Bob Burchill är fortfarande aktiv som musiker och spelar både live och ger ut skivor enligt sin hemsida. Tydligen ska han ha spelat in en skiva tillsammans med John Till som ju var med i Janis Joplins kompband Full Tillt Boogie Band och även spelade tillsammans med Richard Manuel från The Band i dennes första band The Revols. Hans huvudsyssla är annars att arbeta med jordbruk.

På den här skivan heter kompgruppen Perth County Apple Jack och bestod av David Woodhead på bas, piano, gitarr och sång, Jerome Jarvis på trummor, slagverk och sång, Brian Lee Griffith på gitarr samt Bob själv på sång, akustisk gitarr, mandolin, harpa och fiol. Dessutom medverkar Kim Deschamps på dobro, Richard Hutt på flöjt och sång, Doug Biggs på pedal steel gitarr samt Birchetts en vokalgrupp som körar på en låt.

Det finns en viss obekräftad svensk anknytning också. På omslaget står det att omslaget är ritat av Anne Lundequist och på innerpåsen med texterna och små teckningar finns en teckning som påminner mycket om figurerna på hällristningarna i Bohuslän. Lite spännande.

En låt är en tonsatt dikt av Milton Acorn övriga låtar är alla skrivna av Bob Burchill. Musiken är lite år The Allman Brothers Band, vissa av Grateful Deads skivor och The Band. Eller Grinder's Switch. Kanske Link Wray, Fraser and Debolt och Roy Buchanan kan nämnas också. Det är ett väldigt polerat ljud men de har en fin musikalisk känsla och en enkel opretentiös attityd. Det är alltid trevligt att lyssna på och ibland så glimmar det till.

Skivans första låt Whistle down the road har en glad uppsluppen känsla. Viss närvaro av blues men ändå inte.

To be one with you fortsätter i den öppna uppriktiga stilen men mer berättande med piano.

Running away har ett tuffare ljud med snabb takt med snabba riff på elgitarr. Är lite som Suger magnolia emellanåt.

She keeps me satisfied har körande människor som klipper i call and answer stil. Är lite åt rock n roll hållet men mycket mer återhållsamt och polerat.

Låten Eagle on the wind avslutar första sidan. En lugn låt med effektfulla cymbaler och en fin melodi med en refräng som man svävar lite på. Den byter karaktär lite ibland och går lite åt jazzhållet eller åt japansk musik i nån enstaka ton. Sen kommer lite avslappnad fin kontrollerat distorderad ljus elgitarr som briljerar i långa improvisationer. Dessutom lite flöjt. Har en fin lätt ljudbild.

Bra lyrisk akustisk gitarr fyller Different ways som inleder andra sidan.

Titellåten Will I ever get to heaven har också akustiska instrument med bra driv och även trummor. Fiol och gitarr med både slide och det klara stålsträngade soundet. Bra sånginsats.

Drunk in city har en öppen countryrockkänsla från västkusten.

Låten med dikten som läses upp en bit in, Stormtime. Har lite nervig men mjuk elgitarr som oväntat briljerar i en längre improviserad exkursion. Mäktiga trummor på vissa ställen.

Sist ut är låten Rhythm of our singing. Den bjuder på fin mjuk countryrock med folkrockskänsla i sånginsatsen och stundtals lite blues i takten. Bra svävande pedal steel gitarr.

På det hela taget en angenäm och varierad upplevelse som känns genuin men något polerad.

The tide is high med Blondie

Antalet skivor från 80-talet i min skivsamling är lågt, väldigt lågt. Men en och annan LP från detta årtionde finns ändå i hyllorna. En av dem är LP:n Autoamerican med gruppen Blondie från 1980. Den kom ut på märket Chrysalis och min kopia är en svenskpress. Jag köpte den enkom för låten The tide is high. Den fanns t ex med i den svenska filmen Utanför din dörr dock med en annan grupp visade det sig efter en lyssning på den här skivan. Även versionen som Blondie spelade in är en nyversion av låten som egentligen är en jamaicansk låt från 1967 med gruppen The Paragons. Inte så konstigt att jag gillade låten.

Debbie Harry sångerskan i Blondie hade också varit med som sångerska redan 1968 med gruppen The Wind in the Willows. Övriga medlemmar i Blondie var Clem Burke på trummor, Jimmy Destri på synth, Nigel Harrison på bas, Frank Infante på gitarr och Chris Stein på gitarr och pukor. En liten rolig detalj är att Jimmy Haskell som står med som arrangör på några låtar, bland annat The tide is high, förmodligen är samme person som under namnet Jimmie Haskell arrangerade Eartha Kitts album Sentimental Eartha.

Det här är inte en dålig skiva. Trots att den har mycket modernt över sig. Slät ljudbild och en massa synthar. Så har den emellanåt fina blås och stråksektioner och på vissa låtar får de till ett hyfsat 60-talssound. Men The tide is high står tydligt och ohotat i en klass för sig.

Instrumentallåten Europa inleder skivan. Obehagliga filmmusiksliknande ljud med stråkar. Sen kommer en synth och anlägger en dyster skrämmande stämning.

Live it up fortsätter på ett skrämmande sätt med futuristiska ljud. Sen lättar den i stämning och blir mer synthinfluelerad pop.

Here's looking at you har en coolare stil med efter hand mer och mer jazz och 40-talspop. Ett ganska autentiskt ljud med klarinett, stråkar och trumpet.

Så kommer då skivans höjdpunkt The tide is high. Inleder med svängigt och avslappnat slagverk och blås som fortsätter genom hela sången. Låten är så anspråkslös och nyfiken i sin framtoning. Debbie sjunger mycket bra med härlig känsla. Den har en genuin karibisk känsla.

Angels on the balcony är märklig med helt taktlöst maskinellt dunk i inledning sen blir det synthig pop med en viss euforisk känsla. En del gitarr i en refräng som har ett visst lyft i sig. En passage har ett oväntat fint sångparti och 60-talskänsla i melodi och gitarr.

Go through it har en fin euforisk känsla i melodin och del bra blås som sätter in på perfekta ställen. Lite spanskinfluerat och trummor som är lite överallt. Debbie sjunger bra.

Andra sidan inleder med Do the dark. Ljusa skrämmande toner. Men lite iskall ljuvhet i melodin. Väldigt modernt sound.

Rapture har en annorlunda takt jämfört med resten av skivan. Modern ljudbild och lite Snuten i Hollywood känsla. En bit in i låten kommer ett märkligt talat parti med komp av trumpetstötar.

Faces är en jazzlåt. Med piano och trumpet.

T-birds har en ganska snabb euforisk melodi med en del överlagrade röster. Kompet är modernt och sånginsatsen väldigt indiepopmodern den också.

Walk like me har ett härligt gitarrljud i inledning som låter aningen för rent men annars bra. Sånginsatsen är återigen så där indiepopskränig.

Låten Follow me avslutar skivan. Väldigt modernt abstrakt ljud precis i början. Sen börjar sången på ett försiktigt trippande sätt. Ingen direkt melodi. Låter modernt och brittiskt.

Slappna av och häng med

Albumet Population II utgivet 1970 på etiketten Hobbit, fick sitt namn av att det spelades in av endast två personer. Randy Holden på gitarren och Chris Loockheed från Kak på trummor. Ljudbilden är psykedelisk hårdrock på powertrio manér men alltså utan basist. Basen spelades via pedaler av trummisen. Ljudet på skivan är tungt men utan att förlora glimten i ögat. Låtarna är uppbyggda kring teman som flödar fram på ett smidigt sätt med mycket improvisation men ändå ganska inramat. Bara att slappna av och hänga med på den musikaliska resan.

En ljudbild som aldrig blir fläskig eller svulstig utan är tvärtom lekfull och kul. I böckerna beskrivs skivan som ett verktyg för att uppvisa Randy Holdens förmåga som gitarrist men jag tycker nog att skivan är musikalisk och har en struktur och sammanhållen känsla som omfamnar lyssnaren.

Påminner en del om Blue Cheer och deras tre första album. Randy Holden var med på halva deras tredje album. Han var också med i gruppen The Other Half som jag skrivit om. Population II påminner också lite om Jimi Hendrix. Det är rikt på improvisation som Allman Brothers och Grateful Dead men betydligt tyngre och inte så sparsmakat eller bluesigt som t ex Roy Buchanan och inte heller så countryinfluerat som Link Wray. Population II är bra och fantastisk på sitt alldeles egna spännande sätt.

Guitar song inleder. Har ett tungt riff som avslutas med ett skojigt darr. Den har mycket temperament i sig både dämpat och intensivt. Stora tempovariationer ger härlig medryckande känsla. Gitarren och den avlägsna sången kommer i fint samspel. Gitarren har ett ganska speciellt sjungande överstyrt ljud som fladdrar fram. Avslutas på ett vackert sätt med gitarr och cymbaler i fint samspel.

Fruit and iceburgs är Randy Holdens signatursmelodi nästan. Har mer trummor och långa råa toner som på ett omtumlande sätt svarar sig själva. Har ett skojigt riff som nästan för tankarna gamle kompositören Edward Grieg. Har en fin ljusnade sektion med riffet i bakgrunden och en vild ljus överstyrd i bakgrunden som sen flödar ut ett stillsamt men snabbt trummande gitarrljud. Fin återhållen sånginsats som matchar musiken bra. Ytterligare två låtar listas på första sidan ett Between time och Fruit and iceburgs (conclusion) som är delar av Fruit and iceburgs. En av dem har en upprymd triumfatorisk känsla som är härlig att lyssna på en del Blue Cheer känsla. Avslutningen har en grym surrande ton och några fina maffiga trummor.

Andra sidan inleder med en låt med den roliga titeln Blue my mind. En låt som framförs med ett glatt humör i sången som ibland är ett ordlöst ensligt hummande. Den har olika temperament och olika riff. På vissa ställen tungt och på andra mer euforiskt och ibland mer galet. Några kontemplativa ögonblick också. Växlingarna sker helt sömlöst. Kokar ihop fint med en massa gitarrljud överallt i slutet.

Låten Keeper of my flame avslutar skivan. Inleder lite i Allman Brothers stil men sen kommer tyngden med full kraft. Avlägset sjungande och grymma gitarrljud. Har fina växlingar i temperament och häftig dynamik. Emellanåt kommer det Allman Brothers inspirerade riffet tillbaka. Innehåller en hel del riktigt häftiga och annorlunda gitarrljud som känns ganska bluesinspirerade. Några vridna ljud börjar i ena högtalaren och vrider sig över till den andra och sen tillbaka. I fint samspel med trummorna.

En av de fyra solarna

Carl Perkins tillhör skaran av de klassiska rock n roll artisterna. Tillsammans med Elvis Presley, Jerry Lee Lewis och Johnny Cash spelade han in på Sun Studios i Memphis Tennessee. Skivan som jag tänkte skriva om här är hans första LP som kom ut 1958 på Sun Records men min kopia är den engelska utgåvan som gavs ut på etiketten London. Titeln är Dance album of Carl Perkins. Det är en äkta snäll känsla över hela skivan.

Carl Perkins musik är ofta countryinfluerad med en stark och djupt rotad genuin stil. Men han har även några riktigt klassiska rock n roll låtar. Musiken är taktfast, glad och melodiös. Hela tiden varierat så det är roligt att lyssna på. Gitarrspelet är ljust och med snabba knäpp med fina solon som ibland har lite bluegrasskänsla och ibland är härligt spruckna. På samma sätt som Johnny Cash så skrev han de flesta av sina låtar på egen hand vilket även tas upp i texten på baksidan av skivomslaget.

Skivan inleder med klassikern Blue suede shoes. Fina gitarrtoner, bas och sång. Spelades även in av Elvis Presley.

Movie magg har en fin djupt rotad rockabilly känsla. Bra bas och fina gitarrsolon med en fin hawaiiansk knorr på slutet. Sånginsatsen är försiktig och bra.

Sure to fall har en del stämsång och häftig bluegrassinfluerad elgitarr på ett par ställen. Djupt rotad genuin musik.

Gone, gone, gone har en rockigare tuffare känsla. Viss blueskänsla.

Nästa låt är klassikern Honey don't. Inleder coolt med sparsamma gitarrtoner och drar sen igång med ett fint driv och dynamiska solon med fin kontrabas. Har spelats in av Ronnie Hawkins.

En av endast två coverlåtar på hela skivan är The Platters klassiker Only you. Långsamt gungande och med bra sug i. Bastoner i grunden men blir ljusa gitarrtoner ibland på vågtopparna. Medryckande och böljande.

Andra sidan inleder med behaglig hillbilly i låten Tennessee. Fin medryckande melodi. Bra samspel mellan Carl och bakgrundssångarna och fina instick på gitarr.

Wrong yo yo är den andra coverlåten på skivan, den har en okänd kompositör och textförfattare. En ganska rockig låt med viss 30- eller 40-talskänsla i melodin. Mycket gitarr som dessutom spelas på ett annorlunda sätt med mycket ringande i tonerna.

Everybody's trying to be my baby en riktig rock n roll låt med en melodi som påminner om Johnny B good. Texten är lite i samma humoristiska anda som svenska Det är inte lätt att vara ödmjuk.

Nästa låt är klassikern Matchbox. Väldigt driven och härligt undertryckt vildhet. Fina gitarrsolon. Har spelats in av Ronnie Hawkins.

Your true love är en snabb men ändå långsamt flödande låt med fina bakgrundsstämmor och stabilt basspel som skapar en snabb galopperande känsla. Sen kommer ett distat gitarrsolo helt oväntat och bra.

Skivan avslutas med låten Boppin' the blues. En rejäl bluesbaserad rock n roll låt. Carl sjunger med övertygelse.

Gospel i bluesens förlovade land

För mig kommer mycket inspiration till nya musikupplevelser från TV-program och även böcker. I en bluesdokumentär som gick på TV för kanske 10 år sen var det med en kort glimt av en kvinna som spelade elgitarr på ett ganska annorlunda sätt och sjöng på ett starkt sätt. Hon hette Sister Rosetta Tharpe och var en gospelsångerska. Hennes skivor verkar inte vara lätta att hitta. Enda gången jag har hittat en var förra året på skivmässan i Huskvarna. Det är ovanligt med Sister Rosetta Tharpe skivor enligt försäljaren också. Skivan hette Gospel Train och gavs ut på märket Mercury 1956. Mitt exemplar har ett annorlunda omslag jämfört med hur t ex discogs listar det.

Musiken på skivan innehåller väldigt bra sång av Rosetta. Hon ger verkligen allt på vissa låtar men bjuder på stor variation och känsla och är mer återhållsam i vissa låtar. Jag hör mer blues än gospel i låtarna. Ibland även en del jazzkänsla. Kompet är mestadels orgel och piano men det kommer fina stänk av elgitarr och en del brassigt blås. Janis Joplin hämtade möjligen en del inspiration från Sister Rosetta Tharpe. Musikaliskt känns det som rock n roll fantaster kan hämta mycket. Gitarrtonerna påminner om Elvis Presley som ju också sjöng in en gospelskiva och blueskänslan med ett stänk av jazz påminner i vissa stunder om Fats Domino.

Skivan inleder med Jericho. En klassisk gospel. Rosetta sjunger med mycket känsla och övertygelse. Kompet är lugnt och svängigt.

When they ring the golden bell är en mycket lugnare låt med en del julkänsla med lite kör och väldigt varm innerlig sång av Rosetta. Fint väldigt lugnt pianokomp i en takt som böljar fram och åter.

Two little fishes, five loaves of bread har en mer jazzig och bluesig stil. Med en tät tung berättande känsla. Orgel och piano i fint samspel med Rosettas röst som verkligen är känsloladdad och varierad.

Beams of heaven fortsätter i en fin bluesstil. Som en långsam rock n roll låt. Mycket känsla i hela framförandet.

Cain't no grave hold my body down spelas i en positiv takt och ton med en del blås och en och annan gitarrton inklusive ett härligt återhållsamt men virtuost solo.

All alone inleder med fina gitarrtoner och fortsätter med bra piano. Ett grymt solo med sprucken gitarr med en massa darr i samspel med det klara förvånade pianot är riktigt bra. Rosetta sjunger med varierad och stor mäktig engagerad röst.

Up above my head there's music in the air är en jazzig men rockig låt. Fin basröstad kör sångare och ett fint sprucket gitarrsolo.

I shall know him är en tung bluesig orgelbaserad låt. Bra och innerligt sjunget. Fin lågmäld sent på natten känsla.

Fly away är en klassisk gospel. Den finns med i en betydligt mer folksångsaktig version i filmen O brother where art thou. Här är den mer snabb och svängig. Fina känsliga gitarrtoner som bara kommer ett par enstaka gånger och även en del blås tror jag.

How about you är en avslappnad ganska glad blues med religiös text.

Precious memories fortsätter i bluesens förlovade land. Engagerad röst som drar på rejält med bra avslappnat komp på piano och lite gitarr.

99 1/2 won't do avslutar skivan i ett positivt tempo med en underlig jazzig låt. Det låter som att sjunger i stämmor med sig själv. Fina gitarrsolon bjuds det också på. En härlig lössläppt känsla genomsyrar låten.

Oklassificerbar musik

I sanning udda men helt underbar musik. En slags folkrock med bara fiol och två akustiska gitarrer kanske vissa inslag av country eller bluegrass. Musiken undgår klassificering. Två låtar tycker jag ger Linda Perhacs vibbar och fiolen kanske påminner om John Cale i Velvet Underground. Kanske progressivt och psykedeliskt. Ljuvligt och vildvuxet på samma gång.

Skivan spelades in av den Kanadensiska duon Allan Fraser och Daisy Debolt medverkar gör också Ian Guenther på fiol. Skivan heter Fraser and Debolt och gavs ut på Columbia 1970. Allan Fraser har skrivit flera av låtarna men Daisy Debolt har också skrivit några. Två har de skrivit tillsammans och två coverlåtar. De gav ut sin andra och sista LP With pleasure 1973. Daisy Debolt dog sorgligt nog 2011.

En av de mer utmärkande dragen av musiken är de väldigt speciella sångarrangemangen som verkar helt improviserade och ger musiken en sällsynt levande känsla. Men ändå är musiken melodiös och har tydliga takter som visserligen flödar och ändras tillsammans med temperamentet. Sen måste man ju naturligtvis nämna det annorlunda kompet med en improviserad vild fiol som verkligen tar ut svängarna. Gitarrerna matchar fiolen och sången mycket bra. De verkar ha haft väldigt roligt när de spelat in skivan och de ger efter för alla infall utan att någonsin bli omusikaliska eller förlora sin genuina och äkta känsla.

Skivan inleder med All this paradise. Väldigt tyst inledning men den kommer igång. En ganska snabb och melodiös låt med bra sånginsats och annorlunda skiftningar av takt och temperament.

Gypsy solitaire har en otroligt udda ljudbild med riffbaserat fiolspel och rytmiska sånginsatser som kommer och går i riffen. Fraser och Debolt sjunger i verkligt improviserade stämmor. Ibland kommer en refräng som har mer melodi och längre toner på fiolen.

Them dance hall girls är en mer traditionell folkrockslåt med vackert fiolspel och fina gitarrknäpp i ett genuint komp. Fraser sjunger huvudparten men Debolt kommer in ibland. I en mellansektion spelas lite piano och saxofon vilket ger en underbar genuin stämning inte olik några av låtarna med The Insect Trust.

David's tune har en mer riffbaserad stil som de två första låtarna. Mycket temperament i sången som är melodiös och varierad. Låten är skriven av David Owen.

The waltze of the tennis players är en mycket stillsam låt med mjuk vacker sång och en melodi som vaggar lyssnaren till en ljuv sinnesstämning.

Armstrong tourest rest home inleder mystiskt med spridda hummanden eller rop och stråkljud. En kort låt som brygga mellan låtar.

Fraser and Debolt theme är en mjuk och behaglig låt där man hör en fin smärta i Debolts röst. Bra dynamik i ljudbilden.

Andra sidan inleder med Old man on the corner framförs av Debolt med Fraser som fyller på ibland och ibland sjunger de i varsin högtalare. Riffbaserat med blixtrande fioltoner ibland. Väldigt medryckande med varierande melodi som ständigt överraskar.

Warmth är som titeln antyder en väldigt varm och mysig låt. Vacker melodi med lågmälda gitarrer och vackra fioltoner. Väldigt bra omväxlande improviserade sångarrangemang.

Stoney day har ett sparsmakat drömskt ackompanjemang inte olikt en Linda Perhacs låt. Utforskande långsamt och förundrat promenerande toner på gitarr och fiol med spännande och varierad dynamik. Debolt sjunger hela låten ibland nästan viskar hon och Fraser viskar lite grann i den andra högtalaren.

Pure spring water inleder nästan obemärkt från föregående låt. Men den här låten har mer driv med en stark melodi och fin duettsång med roliga arrangemang. Några fjädrade toner som jag inte vet varifrån de kommer ger en svängig känsla. Avslutar med ett riktigt drömskt märkligt Linda Perhacs liknande parti.

De avslutar med en cover på beatelslåten Don't let me down skriven av John Lennon och Paul McCartney. Den inleder med ett intensivt rytmiskt parti. Sedan börjar den väldigt melodiösa härligt sorgsna men ändå uppiggande låten. De sjunger underbart fint i duett med fin känsla och en otrolig improviserad variation. Fiolen och gitarrerna kompar fint och ljuvligt kryddat. De har en förmåga att variera dynamik och temperament på flödande sätt som hela tiden ligger i linje med låten.

Grusade förhoppningar

Vissa skivor har man höga förväntningar på. It's a beautiful day från 1969 utgiven på Columbia är en sådan skiva. Den omskrivs i positiva ordalag på andra ställen. Låtar med gruppen finns med på Fifth annual pipedream där också Tripsichord finns representerade. Slutligen så är omslaget ritat av samme person som Charlatans skiva från 1969 och Quicksilver Messenger Service skivan Happy Trails från 1969.

Men ack ack så dålig den här skivan är. Den är dåligt producerad med ett slätt ljud och olika volymer i vissa nästan olidliga partier. Den saknar melodi och är fylld med obehagliga ljud och antirytmer. Sångaren är hemsk. De blandar genrer på ett onaturligt sätt som inte blir det minsta bra. Bara konstigt. I grunden jazz med vissa moderna klassiska eller konstmusikinfluenser. Kanske progressivt för ingen låt följer sin stil eller melodi. Enligt böcker och internetsidor ska det vara psykdeliskt men jag finner inget sådant. Kan möjligen jämföras med Santana och valfria moderna grupper.

Gruppen gav ut ytterligare tre skivor. Men de hade inte dessa medlemmar endast på denna skiva. David LaFlamme på sång och fiol, Linda LaFlamme på piano, cembalo och orgel, Hal Wagenet på gitarr, Mitchell Holman på bas, Val Fuentes på trummor och Pattie Santos på sång och tamburin. Dessutom medverkar Bruce Steainberg på munspel.

Deras mest kända låt White bird inleder. De första tonerna är behagliga med ett stillsamt komp med akustisk gitarr men sen de börjar de sjunga och kompet övergår i jazz med en del orgel. Pattie Santos sjunger bra men David LaFlamme har ingen tilldragande röst. De sjunger duett. I ett par partier spelar David fiol som i sammanhanget inte riktigt passar in. Ytterligare en bit in i låten undanröjer de alla tvivel om att de spelar något annat än jazz. Den känns väldigt modern.

Hot summer day inleder med ett skarpt orgelljud. Sen kommer ett utslätat jazzkomp med orgel. En del fiol ibland och några toner malplacerat munspel. David sjunger det mesta men Pattie fyller i ibland.

Wasted union blues har i jämförelse med de första två låtarna fruktansvärt högt ljud på en surrande gitarr. Desillusionerad melodi som ibland övergår i jazz. En del klart ensligt piano hörs knappt. Sånginsatsen är förvirrad men inte på ett bra sätt. Slutet låter bara som en centrifugerande tvättmaskin som varvar ner.

Girl with no eyes inleder med några mjuka vackra toner på cembalo. Den här låten håller ihop bra i inledningen med en del fiol. Tyvärr har David ingen bra sånginsats. En bit in i låten ändrar de på den och lägger in orgel och en påträngande tempoökning som inte är bra.

Andra sidan inleder med Bombay calling. Börjar bra med fiol i ett lustigt riff men sen kommer en del orgel och en gitarr som inte har någon känsla. Här försöker de sig också på konstiga skiften i melodi och ljudbild som inte är bra. Innehåller ingen sång men några hummanden. Temat kan vara till en 80-talsfilm det är den moderna känslan över det tyvärr.

Bulgaria inleder väldigt tyst med en fiol och ett otäckt orgelljud. Saknar melodi. Efter en stund börjar man höra något mer och då är det jazz eller kanske nån slags modern klassisk musik med sång och fiol av David.

Time is inleder bara med brutna konstmusik toner. Stressad fiol och orgel. Med ett ljud så slätt och jazzaktigt att det kunde varit inspelat idag. David sjunger. En jobbigt lång låt. Mjuka trummor som kunda vara lite latinskt influerade. Ingen styrsel och ingen känsla bra malande.

Buddy Hollys låtskatt

Buddy Holly hade en sorgligt kort karriär men han hann ändå göra några oförglömliga låtar. Fin 50-tals rock blandat med några fina popsånger. Han inspirerade även den brittiska popvågen. Buddy Holly dog i samma ödesdigra flygplanskrasch som Richie Valens den 3 februari 1959 i Clear Lake Iowa.

LP-skivan Buddy Holly lives utgiven på MCA 1978 i England samlar flertalet av de låtar han spelade in och som gavs ut under hans livstid. Flera av dem tillhör de i mitt tycke bästa låtarna överhuvudtaget. Med medryckande melodier bra känsla och härligt komp. Tyvärr svärtas en del låtar av det som senare brittiska grupper gjorde men merparten av Buddy Hollys låtar har ändå en annorlunda och otroligt bra ljudbild. Märkligt varierad och lekfull. En speciell sångröst med känsla och variation. Olik både Elvis Presley och Eddie Cochran.

Åtminstone någon lp med demoinspelningar och rena hemmainspelningar gavs ut redan under tidigt 60-tal genom Norman Petty. Han hade studion där Buddy spelade in de flesta av sina allra bästa låtar. En sådan demoskiva är Showcase som jag säkerligen kommer att återkomma till på bloggen. Det finns både en amerikansk film från 1978 med Gary Busey och en svensk musikal med Brolle som handlar om hans karriär. Dessutom åtminstone en dokumentär där hans bror och änka medverkar.

The Crickets som var Buddys kompgrupp på flertalet av låtarna bestod av bland annat Jerry Allison på trummor. Övriga medlemmar verkar vara svårt att få fram.

That'll be the day långsamt gungande och med en vass gitarr och bas som sitter där de ska. Fina cymbaler och körande. Buddy Hollys första singel och en av hans allra bästa låtar. Texten ska ha hämtat inspiration från westernfilmen Förföljaren eller The Searchers på engelska med John Wayne.

Peggy Sue nästan bara galopperande trummor och bas i kompet och en försiktig sång av Buddy. Grymt driv och ytterligare en av de bästa låtarna. Gitarrsolot kommer oväntat och bra.

Words of love här får de det spruckna ringande gitarrljudet som i mina öron låter otroligt brittiskt.

Every day med en speciell ljudbild med handklapp och ett klockspelsinstrument som heter celesta. Buddy sjunger försiktigt och längtande. En mycket bra låt.

Not fade away har lite Bo Diddley över sig med sitt stötvisa gungande rytmiska medryckande komp. Har spelats in av t ex Grateful Dead. Bra gitarrspel, bas och trummor.

Oh boy är en glad låt med call and answer och hummande kör. Fantastiskt driv. En av mina favoriter.

Maybe baby fyllt med bra körande. Försiktig sång med mycket känsla. Textraden

you're the one that makes me glad any other one makes me sad

sätter sig.

Listen to me med trevande gitarr. Buddy talar försiktigt. Stundtals är gitarren något som inspirerade britterna.

Heart beat används som signaturmelodi till engelsk tv-serie. En glad låt vars gitarrspel säkerligen inspirerade britterna. Trakteringen och de udda trummorna är bra.

Think it over är en låt med bra driv och körande. Maffigt piano i ett solo. Textraden

think it over before your heart grows cold and old

sätter sig.

Andra sidan inleder med it doesn't matter any more. En Paul Anka låt. Underbara parti med fiolspel med mycket känsla. Hela kompet är bra med en harpa eller liknande som huvudinstrument. Buddy sjunger bra med fin känsla i rösten.

It's so easy, en positiv låt med en del körande. Har så här i efterhand något brittiskt över sig. Något som den så klart inte hade från början men det känns som att det här soundet inspirerade hela Merseybeat-soundet något som inte är superpositivt i mina öron.

Well... all right är en sparsmakad låt med vispande trummor eller hi-hat och akustisk gitarr som komp åt Buddys sång. Har ett fint driv.

Rave on är en av mina verkliga favoritlåtar. Mest för sitt fina driv med fin knorrande bas och mäktig kör. I mitten kommer några pianotoner i call and answer med basen i en grym takt som är lika medryckande och roligt att höra varje gång.

Raining in my heart är väldigt orkestrerad pop med fioler och plingande toner men med fin sånginsats av Buddy.

True love ways fortsätter lite i samma stil men här är melodin bättre och känslan större med en del fin sax.

Peggy Sue got married tillbaka med lite mer tempo. Bra piano och fin sånginsats men lite förebådande brittiskt.

Bo Diddley har fint driv och samma brutna gitarrspel med knäppet i slutet och taktfasta snabba trumspel som originalet.

Brown eyed handsome man en Chuck Berry låt. Snabbt och bra driv. Sparsmakat komp med bra trummor och sånginsats. Ibland låter gitarren bra men ibland blir det merseybeat. Ett par bra ögonblick med hårda knäppande bastoner.

Wishing en längtande känslofylld låt med bra sånginsats och bra sparsmakat gitarrspel i huvudsak men solot är mindre bra.