La dolce vita

Adriano Celentano är en av italiens mest berömda sångare. Han har varit aktiv sedan slutet på 50-talet. Han var med i filmen Det ljuva livet (La dolce vita) från 1960 där även Nico medverkade och Anita Ekberg och Marcello Mastroianni förstås. Här tänkte jag skriva om en av hans senare skivor. Närmare bestämt Per sempre som gavs ut på hans egna etikett Clan Celentano 2002.

Musiken är i huvudsak pop men väldigt varierande stilar. De bästa låtarna är Vite som bjuder på fint munspel och Confessa där Adriano sjunger extra starkt.

Confessa inleder skivan med en stark melodi och en engagerad sånginsats. Ett celloliknande komp gör låten stämningsfull och förstärker Adrianos sång tillsammans med sparsmakad kör.

Mi fa male har lite bossanova takter. Più di un sogno har en böljande stil.

Per sempre har snygga pianoslingor i en dansant låt. Una luce intermittente är en snabbare poplåt snyggt sångarrangemang.

Respiri di vita är säregen med ett mystiskt elektroniskt ganska mörkt komp i bakgrunden och Adrianos sång på det. Snyggt akustiskt gitarrspel och lite fiol på några ställen förgyller låten.

Andra sidan inleder med Dimenticare e ricominciare är en ganska snabb danslåt åt det elektroniska hållet. Vite har en smygande kvällningsstil som passar Adrianos röst väldigt bra. Bra komp på munspel. Pensieri nascosti har nästan lite reggietakter.

I passi che facciamo här blir det lite mystiska toner och sedan ett mellanösterninspirerat komp på ett par ställen. Per vivere har ett mjukt riffbaserat komp. En del bra gitarr. Radio chick är lite lågmäld jazzig pianopop. Avslappnat framförd.

Fladdrigt

Groundhogs är en grupp som jag inte visste att de existerade fram tills för några år sedan men som jag börjat hålla utkik efter. Jag skrev om Hogwash tidigare och nu ska jag skriva som efterföljaren Solid från 1974 på WWA records. Min kopia är den tyska på Vertigo.

Här hör man tydliga bluesinfluenser men en blues som de gjort till sin egen med en speciell ljudbild och en stil som är mer enträgen än tungsint. Tyvärr spårar de ur totalt i tre låtar på andra sidan. En titeln till trots fladdrig skiva skulle jag säga men låtar som Light my light och Free from all alarm är riktigt bra.

Light my light har en säregen ljudbild med distade sladdriga toner som griper tag i lyssnaren. Det är lite sång också och sen följer häftigt jammande som kokar ihop riktigt snyggt med en intressant ljudbild.

Free from all alarm har en bluesig grundmelodi men med en speciell sångstil och akustikt komp som inte heller följer vad man normalt hör i en blueslåt. Får lite John Lee Hooker feeling.

Sins of the father är en rockig låt med öppna gitarrtoner med ett udda sound och en del call and answer med en orgel tror jag. Påminner lite om Hawkwind faktiskt.

Sad go round bjuder på lite mer ångest med en taktfast både tung och alarmistiskt vinande ljudbild.

Corn cob inleder andra sidan. En väldigt stressande låt med påträngande akustiskt gitarrkomp och en massa märkliga dissonanta ljud som förstärker galenskapen.

Plea sing, plea song har mer av de elektroniskt förvrängda ljuden när kompet tar sig med filmiska svepande ljud så lägger de på någon slags förvrängning på sången.

Snow storm här är de tillbaka med mer intressanta tongångar. Väldigt märklig mörk raspig sångröst helt plötsigt som kontrasterar fint till långa toner på fiol eller orgel och ett flinkt gitarrspel.

Joker's grave inleder med folkmusiktoner på gitarren. Påminner inte så lite om Tom Waits med den malande dissonanta men folk, blues eller tidig jazz i stilen. Spårar ur med en del elektroniska ljud tyvärr. En del kul bongotrummor kommer in i en passage som kulminerar med rasande distad gitarr.