Fotbolls-VM 1990

Årets VM i fotboll följde jag inte alls mer än vad man fick sig till livs genom att titta på nyheterna och läsa tidningen (lika bra det med tanke på vad som fick de stora rubrikerna). Annat var det med VM 1990 och såklart VM 1994. Här tänkte jag koncentrera mig på 1990 då det avgjordes i Italien med Västtyskland och Argentina i finalen som tyskarna vann. Men VM hade också en VM-låt som sjöngs av Gianna Nannini. Men som jag minns det så var det hennes I maschi som fastnade och som man tänkte på.

Låten finns med på Giannas skiva Maschi e Altri som gavs ut på Polydor 1987. Det är tydligen en samlingsskiva. Jag hittade den för en tia på en loppis i somras.

En kul skiva att lyssna på framförallt för låtarna I maschi och även Ragazzo dell'Europa. Gianna sjunger riktigt bra.

Melodiösa klassikern I maschi inleder. Giannas karaktäristiska lite hesa och personliga röst framför med både värme och känsla. En överaskande lång låt.

Profumo har lite mer gitarr och fortsatt mycket bra sånginsats.

America är en rockig låt med ett komp som påminner om en låt som jag inte kan placera just nu men kanske Toto eller Starship. Här sjunger hon riktigt intensivt.

Ragazzo dell'Europa har fint mandolinliknande komp i refrängen och sedan kommer rikgtigt distad helt fantastisk fiol som inte står Velvet Underground långt efter.

Avventuriera fortsätter i en rockig stil med ett riff på ett par ställen som påminner starkt om en annan låt som jag inte heller kan placera men kanske Spencer Davies Group.

Andra sidan inleder med Bello e impossibile här är det lite kör också. Bla bla är en ganska tempofylld och rockig låt. Vieni ragazzo fortsätter i högt tempo men med mer elektroniska ljud. Latin lover har ett snyggt driv och lite mer gitarr. Fin sånginsats också. Fotoromanza är en ganska smäktande men medryckande låt.

Låter som Mick Jagger

Ett amerikanskt band med en sångare som låter väldigt likt Mick Jagger som spelar garage rock ungefär 15 år efter att genren hade sin storhetstid. Bandet är förmodligen döpt efter en B-film från 50-talet som heter Plan 9 from outer space. Även ett operativsystem som skulle vara efterföljaren till Unix men aldrig slog har fått sitt namn efter den filmen. Det designades och implementerades för övrigt av samma gäng på Bell labs som skapade Unix från början Ken Thompson, Dennis Ritchie och Brian Kernighan även C++ skaparen Bjarne Stroustrup var med på ett hörn. Plattan heter Frustration och gavs ut 1982 på Voxx.

Tydligen är samtliga låtar inspelade av olika amerikanska garageband och utgivna som singelskivor i slutet på 60-talet. Så covers alltihop. En av kända bandet Them men resten av okända förmågor som bara gav ut ett par singlar eller så. Jag vet inte riktigt hur trogna de är originalen men om man bara skulle höra en av låtarna så skulle man tro att det är från 1966 ungefär så de har fått till en ljudbild som är väldigt bra. Man får starka The Rolling Stones eller The Animals vibbar tycker jag. På andra sidan blir det mer psykedeliskt med en 13th floor elevators inspirerad låt.

Det här var Plan 9 debutalbum. De bestod av Eric Stumpo på gitarr och sång, Deborah DeMarco på orgel, John DeVault, Tom Champlin och Evan Williams på gitarr, Michael Ripa på sång och tamburin, John Florence på bas och Michael Meehan på trummor.

Can't stand this love, goodbye har ett grymt tempo med en ganska rå repetitiv slinga.

How many times är ganska orgeldriven men med en fin intensitet.

I can only give everything har ett lite tyngre riff men samma upproriska intensitet tydligen en Them-låt ursprungligen..

I'm not there är kort men visar upp samma upprorskänsla den också.

Move har ett ganska myndigt trum och basriff som är medryckande.

Flashback är också ganska stark i sitt uttryck. Här låter sångaren Eric Stumpo löjligt likt Jagger.

Andra sidan innehåller bara en lång låt Frustration. Här tar de ut svängarna med lite mer med luftiga men stökiga ljudlandskap som närmar sig band som 13th floor elevators i långa spännande improvisationer.

Pianoblues

Otis Spann är en av de mer välkända bluespianisterna vid sidan av Pinetop Perkins, Professor Longhair och Fats Domino.

Jag har inte haft någon renodlad skiva med honom tidigare men jag hittade en i en loppisback och slog till. Omslaget är i väldigt dåligt skick med gamla klistermärken som skvallrar om att skivan tidigare gick att låna på ett bibliotek.

Mitt exemplar är en återutgivning från 1980 på Black cat records från den mysiga oststaden Gouda. Men originalet gavs ut redan 1964 i England på Decca men då under namnet The blues of Otis Spann. Jag ska försöka hitta en originalutgåva av den.

Skivan bjuder på klassisk blues med en del spännande inslag som cembalo och förstås riktigt bra pianospel. Överlag en väldig mjuk och behaglig atmosfär. En mer rockig Otis Spann kan höras på fantastiska skivan Fathers and sons med Muddy Waters.

Mina favoritlåtar är Keep your hands out of my pocket med riktigt bra pianospel och The blues don't like nobody med grym bluesfeeling på cembalo liksom även T 99. Måste nämna lika avslappnade som medryckande You gonna need my help med Muddy Waters också.

Rock me mama är en avslappnad blues med lite tidig mjuk rock n roll feeling.

I came from Clarksdale lugnar ner tempot med en mer dämpad lite mer tungsint och rökig blues.

Keep your hands out of my pocket bjuder på mysigt flyhänt pianospel som driver en medryckande melodi tillsammans med en härlig bas.

Spann's boogie är precis vad titeln antyder. Snabbt och härligt pianospel med mjukt komp runtomkring.

Sarah street lugnar ner tempot med en dämpad och tung klassisk rökig blues.

The blues don't like nobody här spelar Otis cembalo i en mjuk blues med bra solospel och sånginsats. Spännande atmosfär med klangen hos en cembalo.

My home is in the delta är väldigt lågmäld men med lite slidegitarr.

Andra sidan öppnar med Meet me in the bottom har fina pianoslingor i en klassisk bluesmelodi.

Lost sheep in the fold är en långsam reflekterande blues.

I got a feeling har lite mer tryck i en fin melodi med bra piano och bas.

Jangleboogie här lirar han boogie på cembalo på ett härligt sätt. Mycket lössläppta improvisationer.

T 99 påminner melodimässigt mycket om New Orleans klassikern Tipitina. En av mina favoritmelodier inom bluesen. Framförd på cembalo.

Natural days lugnar ner tempot med en rökigare klassisk blues på piano.

You gonna need my help här medverkar Muddy Waters på sång och slidegitarr. En låt i klassisk bluestappning med medryckande kaotisk halvpratad sång med mycket känsla. Måste ha spelats in live med den närvaron och känslan i improvisationerna. Känns som en nyare inspelning än 1964.

Kusliga trummor

Penetration an aquarian symphony heter skivan med Ya Ho Wa som jag ska skriva om här. Den gavs ut 1974 på Higher key. Omslaget är lite kusligt med ordet penetration skrivit med utlagda patroner.

Som vanligt är det den fantastiske gitarristen Djin som är allra bäst men även Sunflower på bas, Octavius på trummor, samt Jim Baker själv på bastrumman och diverse sång är spännande att lyssna på. Ska vara en av de mer musikaliska av gruppens album men jag håller både Savage sons of the Ya Ho Wa och I'm gonna take you home högre.

Yod he vau he inleder på ett mystiskt sätt i nästan tystnad med bara hummande och lite trummor sedan kommer musiken igång med en gitarr som spelar hypnotiskt. Efter en stund blir det längre vridna lätt kosmiska toner. Spruckna toner mot bakgrund av hyponotiska och väldigt maffiga bastrummor är bra. Trummorna utökas lite med fler trummor efterhand.

Ho fortsätter med de hypnotiska trummorna och en del grymma gitarrtoner som är spännande att lyssna på. Svävande långa toner på gitarr och de hänsynslösa trummorna är skrämmande men medryckande och spännande att lyssna på. Kokar ihop ordentligt mot slutet med en fräsande gitarr och Baker som hummar. Låten klingar av snyggt.

Andra sidan inleder med Journey thru an elemental kingdom. Har klockspel och annat som skapar en mystisk men ointressant ljudbild. Har en del mer intressanta hyponotiska passager med distade instrument längre in i låten. Bland annat ett fiolliknande ljud som påminner lite om Velvet Underground och deras spruckna ljud på White light/white heat.

Ya ho wha har en del vissling. Efter hand kommer en del fina svävande gitarrtoner som ger en fin kontrast. Mot slutet kommer en blixtrande kavalkad av distade gitarrtoner mot skrämmande marscherande trummor. Väldigt psykedeliskt på ett medryckande sätt.