Räcker med första sidan

Jag fick för mig att samla på skivor på märket Mainstream på grund av att det var skivbolaget där sagan Janis Joplin började. Tyvärr var ett par av skivorna jag fick tag på utgivna på Mainstream, Ellie Pop och Tiffany Shade både dyra och katastrofalt dåliga. Men albumet Lacewing av gruppen med samma namn har en plats i min samling. Det är intressant men långt ifrån fantastiskt. Första sidan innehåller de bra sakerna andra sidan kan man hoppa över. Albumet gavs ut 1970.

Lacewing bestod av Bob Webb på gitarr, Dave Andress på piano och orgel, Jeff Currey på bas, Mary Sterpka på sång och Mark Frazier på trummor. Alla låtarna är egna kompositioner. Vad jag förstår sjungs de första låtarna av en man och på de flesta låtarna förekommer en del bakgrundskörande och olika arrangemang så listan på personer som medverkar och vad de gör är inte komplett. Ett namn som nämns som medkompositör på en låt är Margie Walsh.

Kanske kan likna dem lite grann vid Mama lion eller Mo Mcguire.

Första låten Paradox är riktigt bra. Några akustiska gitarrknäpp öppnar innan elgitarren kommer in. Sen kommer en lagom hoppfull röst och sjunger med en kör som klipper in ibland. Melodiöst och trevligt. Några långa böljande gitarrtoner i mitten som glider runt på häftigt sätt. Bra trummor också.

Crystal myth är en mer akustisk låt med lite mystiska arrangemang. Melankolisk längtande, lite enträgen ton i melodin. Ibland hör man ljud som påminner om ljuden från en cembalo.

Our world (it can happen) här hör man att det är en kvinnlig sångerska. Väldigt enträgen melodi och fläskiga trummor med ett skört cembalo inspirerat ljud. Väldigt driven melodi.

Time to go har ett fint avskalat ljud med endast akustisk gitarr och Mary på stark sång. En vacker melodi. En bit in i låten kommer en countryrockig gitarr in i ett kort solo.

Andra sidan inleder med The storm en svit bestående av Epicycle och Rebirth. Inleder tungt sen kommer en mer snabb stil med ganska poporienterad sång. Sen växlar det lite fram och tillbaka. Mary har en mer konstaterande sångstil. Ganska splittrad och stökig låt. En del spöklika pianoslingor med tunga trummor kommer in i mitten. Innan den andra delen i sviten. Den är enslig och orgeldominerad ingen sång. Sen förbyts orgel mot lite märkligt piano som inte har någon direkt melodi mer som klassisk musik.

I'll play for you en ryckig stökig låt med Mary på sång. En del vettig gitarr men låten som helhet är alldeles för stuffig, ryckig och stökig.

Galvenized midget en instrumentell låt. En lovande lagom lågmäld inledning, men ingen sång och en ganska jobbig struttig melodi. Innehåller ett olidligt långt trumsolo i slutet. Makaber låttitel dessutom.