Oväntat mycket stämsång

Anthem of the sun är en psykedelisk skiva med mycket ljud som sätter fantasin i rörelse. Men det är samtidigt musikaliskt och oväntat mycket stämsång. Det är den andra skivan med den underbara gruppen Grateful Dead.

De kom i höstas ut med en imponerande box med 80 CD-skivor med konserter från 1966-1995 när de upplöstes. En CD-skiva eller samling med CD-skivor per år. Även en bok och en vinyl-singel förpackade i en gedigen trälåda med teckningar på utsidan. Men här tänkte jag alltså skiva om deras andra skiva Athem of the sun som kom 1968 på Warner brothers.

I stort sett två sidor ohämmad musik. Inga direkta låtar. Men hela tiden musikaliskt och avslappnat och trevligt att lyssna på. Ibland glider de ut i drömska än mer psykedeliska stämningssättande ljudlandskap.

En låt bestående av tre sviter inleder That's it for the other one. En melodiös men sprucken stillsam öppningssvit. Till andra sviten blir det blir det mer drivet med gitarrer och smakfull orgel. En del kaotisk stämsång. Till tredje avsnittet fortsätter mer i inledningens stil. Det kokar ihop till en intensiv avslutning.

New potato caboose har en ljus ton med en del cembalo och klockspel. Bra stämsång och en del orgel i takt med att låten fortskrider. Lugnt och avslappnat. En del sköna instick på elgitarr. Övergår obemärkt i Born crossed-eyed kanske via det långa avslappnade avsnittet med härligt jammande.

Andra sidan inleder med Alligator ett härligt avslappnat sväng. De lyckas till och med komma undan med en kazoo utan att det låter löjligt. Bra gitarr och lagom lössläppt stämsång. En riktigt snygg pianoslinga slänger de också in. Övergår gissningsvis via något som låter som en klocka som dras upp och trummor i djungelinspirerat arrangemang till Caution (do not stop on the tracks). En hel majestätiskt avslappnat jammande. På både gitarr och orgel och mot slutet en del jammande bluesinspirerad sång. Avslutningen med ett långt solo på överstyrd gitarr med viss orgel och trummor är häftigt.