Folkrock med medeltidstema

Tim Buckley var en egensinnig folkrocksartist som spelade in flera album under sin korta karriär som slutade sorgligt 1975 med en knarköverdos. Jag har bara hört hans andra skiva Goodbye and Hello och den tänkte jag skriva lite om här. Han har skrivit flera av låtarna själv och några tillsammans med Larry Beckett.

Goodbye and Hello gavs ut av Elektra 1967 men mitt exemplar är en 80-talsnyutgåva. Det anses i många kretsar för Tim Buckleys bästa album. Jerry Yester medverkar på piano och orgel samt som producent. Don Randi på cembalo, piano och harmonium. Dave Guard på kalimba och tamburin. Carter C. C. Collins på congas, Eddie Hoh på trummor, Jim Fielder på bas, Jimmy Bond bas, John Forsha, Brian Hartzler och Lee Underwood på gitarr samt förstås Tim Buckley själv på sång och ett flertal instrument som gitarr, kalimba mm.

Musiken är stundtals folkrock med viss psykedelisk anknytning men ibland blir den väldigt egen och svävar ut i okänt land. Ett visst medeltidstema möjligen. Lite Chamaeleon Church kanske. Det blir bättre och bättre med fler genomlyssningar. Inga superlåtar kanske men ett sammanhållet album som är trevligt och behagligt att lyssna på.

Påminner lite om HP Lovecraft med den kraftfulla sången på vissa låter och ibland om Buffy St. Marie med det speciella uttrycket.

Skivan inleder med utmärkta No man can find the war. En sparsmakat ackompanjerad melodiös låt med mjuka trummor och akustisk gitarr och mäktig sång av Tim. Påminner en del om HP Lovecraft. Inleds och avslutas med en explosion.

Carnival song är lite mer otydlig i melodin. Ljus sång och lunkande takt. Försöker skapa lite karnevalsljud i slutet.

Pleasant street har fint drivet piano och elgitarr i kompet. Mer vanlig reflekterande sång som i en mäktig refräng växer i styrka. Bygger upp en stor storstadsbetonad stämning.

Hallucinations inleder knappt hörbart. Sen kommer Tims lugna skaldande röst. Kompet är abstrakt och svårfångat men över sång och melodi vilar något ålderdomligt.

I never asked to be your mountain innehåller en massa fin slide-gitarr, snabb akustisk gitarr och mjuka bongotrummor. Melodin är vackert rinnande och sången är fin och drömsk men samtidigt varierad. Rytmen har en känsla av ursprunglig musik. En massa abstrakta klockljud ger en psykedelisk känsla.

Sida två inleder med Once I was är försiktig låt med fin sång och lite munspel.

Phantasmagoria in two har en väldigt trevlig melodi. Bra sånginsats och spännande takter och instrumentering med akustiska ljud och trummor.

Knight-errant har en mindre tydlig melodi. Ganska speciell framtoning med en viss ålderdomlig känsla men samtidigt väldigt enträgen. En del cembalo tror jag.

Titellåten Goodbye and hello är över 8 minuter lång. Berättande både i ord och i ljudbilder med vissa trevliga temperamentsväxlingar som sker i fina övergångar. En del cembalo och stråkar låter det som. Ändrar karaktär på vissa ställen och Tim utnyttjar sin speciella röst många år före Freddie Mercury i Queen med låten Bohemian rhapsody.

Sist ut på albumet kommer låten Morning glory. En stillsam låt med något som nästan låter som en flöjt, fint körande och bra piano ger ett omfamnande ljud.