Variationsrika ljudbilder

Den underbara gruppen The Insect Trust gjorde bara två album. Det första har jag skrivit om tidigare och deras andra ska jag ta upp nu. Det kom på skivbolaget Atco 1970. Det var samma uppsättning medlemmar. De spelar en lite stillsammare musik med fina influenser från tradjazzens guldålder och de får till känslan och melodierna på ett underbart sätt. Men rycks med och tänker att så här kunde The Band ha låtit om de fortsatt i Basement Tapes andan.

Nancy Jefferies sjunger underbart bra och varierat och kompet med variationsrika ljudbilder av trä- och bleckblås är fantastisk. Ibland känns det som man är på New Orleans gator och då ger de sig ifrån en liten gitarrslinga som är så trevlig att man tappar hakan. Mycket genuint och ärligt med mästerligt men samtidigt lättsamt trakterade instrument.

Korta Be a hobo inleder. Väldigt ålderdomlig stämningsfull musik.

Hoboken Saturday night en snabb svängig låt med lite uppstudsig känsla över sången. Fint komp med märkliga blåsinstrument som kör på i en improviserad stil. Fin gitarrpassage i slutet.

The eyes of New York woman är nog skivans bästa låt. En lugn ljuv låt med fantastisk sång av Nancy Jefferies. Ett fint flöjtsolo och avslappnat komp på akustisk gitarr. Sen kommer en blåssektion in på ett mycket försynt sätt. Melodin är så lugn och avslappnad så man vill krypa in i den.

Ragtime millionaire är fylld av smakfullt blås och en pigg sånginsats av Nancy. Ett briljant gitarrsolo med en massa slide får de också in.

Somedays har sång av de manliga sångarna. En uppslupen galen improviserad sång med en massa blås och en massa galet sväng. En form av brass skulle jag säga.

Our sister the sun är en lång låt. Inleder med vacker lite drömsk sång som växer i styrka. En del cymballjud och sedan kommer en del flöjt och blås samt gitarr. En viss längtande känsla infinner sig. Sen kommer ett långt instrumentellt parti som är drömskt och improviserat med en del psykedelisk känsla. Avslutas med underbart hummande av Nancy och männen i bandet till ett komp av cymbaler och en galen flöjt som får mig att rysa av välbehag. Takten är vågorna som lugnt och stillsamt sköljer in mot strand.

Andra sidan inleder med Reciprocity. Här får de till en underbar böljande ljuv 20-talskänsla med superb melodi. En av männen sjunger med Nacy i bakgrunden i refrängen. Mycket bra blås som stundtals låter som stråk. Återigen ett briljant gitarrsolo med en massa fina knorriga knäpp. Man får lite Jeeves and Wooster känsla. Medryckande. Häftig flöjt i slutet som helt oväntat får in låten i marschavslutning.

Trip on me har en mer aggressiv melodi med elgitarr mer rockiga trummor med en massa smakfullt brassigt blås. Nancy sjunger med vild känsla.

Now then sweet man är en snabb gammaldags melodi med flöjt och banjo. Nancy sjunger fint och stämningsfullt. Man känner det kalla vattnet i bergsbäcken som porlar fram i nybyggarland. Den övergår i Mr. Garfield med manlig sångare och samma arkaiska känsla.

Reincarnations har också en viss ursprunglig bluegrasskänsla men även en del blues med bra munspel. Mycket bra sekvens med dallrande ringande slidegitarr. Väldigt enkel och ärlig i sitt sound. Fin försiktig sånginsats av Nancy.

Glade song inleder med några barn som sjunger. Fortsätter i en nybyggarstil med försiktig gitarr och hemmagjorda slagverk. Sen kommer en del brass som ger samma autentiska känsla.

Ducks avslutar skivan. En driven låt i jazzfacket eller kanske mer rythm and blues med en del blås och rytmiska melodiösa improvisationer. Det blir häftigt när en elgitarr tar vid precis efter en trumpet och bara fortsätter improvisationen. Mycket New Orleans känsla med viss psykedelisk touch. Speciellt när Nancy börjar sjunga ordlöst. De får även in ett annorlunda och koncist gitarrsolo. Avslutas på tonen.