Hommage till Bohemian Rhapsody

Albumet Innuendo kom ut 1991. Det är det sista albumet med Queen innan Freddie Mercury sorgligt nog avled den 24 november samma år. Avslutningen med The show must go on är både stark och sorglig.

Min kopia är en återutgivning från 2015 på Virgin. Ursprungligen kom den ut på Parlophone med en annorlunda låtföljd.

Musiken känns som en starkare mer genuin fortsättning på A night at the opera med en blandning av dramatiska sånginsatser, bra gitarrspel och melodier.

Omslaget är fullt med märkliga bilder som är tecknade av den franske karikatyrtecknaren Grandville redan i början av 1800-talet. Låttexterna är tryckta på innerpåsarna. Alla låtarna är skrivna av samtliga medlemmar utom en låt där de även fick hjälp av Mike Moran.

Titelspåret Innuendo inleder. Ganska skrämmande framtoning med hårda trummor, gitarr, mystiska ljud och desperat sånginsats. Avslutas med överraskande med spansk akustisk gitarr som sedan följs av samma melodislinga på elgitarr. Riktigt bra.

I'm going slightly mad har en avskalad ärlig riktigt bra sånginsats. Kompet är stressigt men ljust och förmodligen på någon slags synth. Men det kommer en del fina vridna gitarrsolon under låten också. Det inramande kompet får mig att tänka lite grann på barnprogrammet Ika i rutan som jag såg med stort intresse under min barndom.

Headlong är en euforisk rusande hårdrockslåt med bra energi i både sång och gitarr.

These are the days of our lives är en melodiös låt i all enkelhet. Freddie sjunger bra och det är mycket känsla i Brians gitarr.

Don't try so hard inleder med nästan bara Freddies röst som här får mer dramatiskt utrymme.

Ride the wild wind har en mörk framtoning med mystiska skrämmande ljud men bra sånginsats och drivna trummor med bra gitarr stundtals.

Andra skivan inleder med All God's people som har en annorlunda sånginsats som påminner en del om klassikern Bohemian rhapsody. Spännande arrangemang med sången som kommer från olika högtalare ibland.

I can't live with you melodiöst och pampigt med bra sångarrangemang och bra tung gitarr på vissa ställen.

Delilah är en annan låt än den Tom Jones framför. En mysigt tassande låt, den handlar om Freddies katt. Han säger mjau på några ställen och jag tror att Brian May svarar på gitarren.

The hitman öser på ordentligt i en hårdrockslåt men med Queens klassiska stil på sången. Väldigt dynamisk.

Bijou har en svävande stil med atmosfäriska långa vinande gitarrtoner. Bra avskalad sånginsats.

Mäktiga The show must go on avslutar skivan. Bra sånginsats och en maffig men sorglig melodi med bra gitarrspel och körsång.