En rå och märklig skiva som använder flera musikaliska stilar på ett lättsamt sätt. Helheten förstörs lite av en riktigt dålig låt. Men förutom den låten så är skivan genuin och spännande och trevlig att lyssna på. Skulle väl säga att den påminner lite om Captain Beefheart.
Hang on St. Christopher har en driven mystisk New Orleans stil över sig.
Straight to the top har knappt någon melodi utan är mer en rytmisk låt.
Blow wind blow har en långsam fin böljande stil som kontrasterar med en råa sånginsatsen på ett vackert sätt.
Temptation har mjuka tangorytmer och rå sång men med flera stämmor. En del saxofon.
Innocent when you dream är en visa i melodin men väldigt rå sånginsats. Väldigt atmosfäriskt.
I'll be gone har snabbare komp på dragspel i en ungersk stil. En tupp galer flera gånger.
Yesterday is here har ett avskalat komp och känns som en folksång i samma stil som klassikern House of the rising sun.
Please wake me up inleder med falska toner på flöjt. En liten försiktig röst sjunger.
Franks theme har stilen av karnevalsmusik med ljudet av en orgel i inledningen sen när sången kommer är det mer som ett väckelsemöte.
Andra sidan inleder med More than rain som är förvriden sorgsen visa.
Way down in the hole har en del New Orleans inspirerat sväng. Även en del märkliga gitarrsolon.
Straight to the top är faktiskt ganska renodlad jazz.
I'll take New York fortsätter i en ganska obehaglig dissonant jazzstil med stora teatrala inslag.
Telephone call from Istanbul återgår som tur är till en mer musikalisk och medryckande stil.
Cold cold ground min favoritlåt på skivan. Melodiös, vacker, stark och skör på samma gång. Sparsmakat arrangerad och innerligt framförd.
Train song har en fin berättande lugn folksångsinspirerad stil nästan kyrklig orgel.
Skivan avslutas med en annan version av Innocent when you dream från första sidan som går i samma kyrkliga stil som föregående sång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar