Långt trumsolo

En skiva har två sidor, A-sida och B-sida. Ibland är de lika bra eller lika dåliga och ibland så är B-sidan mycket bättre eller tvärtom. Den ursprungliga idén var väl förmodligen att första sidan, A-sidan, skulle vara den starka som fick en publik intresserad. The Litters tredje och sista album Emerge från 1969 är ett album där första sidan tydligt är fylld med bra material som inte riktigt räckte till en hel skiva för B-sidan är till stor del utfyllnad. Som tur är så är de första två tredjedelarna av plattan riktigt bra. Den gavs ut på märket Probe som verkar ha varit någon sorts underavdelning till det stora bolaget ABC. The Litters två första skivor är sällsynta rariteter som gavs ut på små bolag. De är dessutom väldigt högt ansedda.

The Litter bestod av Mark Callagher på sång, J. Worthington Kane på bas (anges som Jim Kane i Fuzz acid and flowers), Tom Murray på trummor, Dan Rinaldi på andra gitarr och sång och Ray Melina på gitarr och sång. De beskrivs på Allmusic som en blandning mellan Amboy Dukes och Blue Cheer. Jag skulle nog ta jämförelsen med Blue Cheer med en stor nypa salt men att de påminner lite om Amboy Dukes kan jag hålla med om. Det är snabbt hårt och lite oborstat men saknar Blue Cheers lössläppta och samtidigt tillbakalutade galenskap. De kom från Minneapolis i Minnesota vilket väl inte ligger alltför långt från Amboy Dukes Detroit.

Skivan inleder på bästa möjliga sätt med Journeys. Först en ståtlig distad gitarrton och mullrande trummor sen dunkar sången igång. De sjunger riktigt bra och emellanåt i stämmor. Sången är snabb med bra gitarr och trummor men har en bra temponedgång i slutet.

Nedgången i tempot ger en fin övergång till nästa låt Feeling. Varierat gitarrspel, speciellt en lång sekvens i mitten där en vinande gitarr river av några ackord och trummorna svarar.

Tredje låten Silly people börjar med ett jazzigt försiktigt cymbalklink som fortsätter genom hela låten. De sjunger mer lågmält men i vissa passager blixtrar det till. I mitten byter låten skepnad med ett tydligt jazzinfluerat mellanspel som sedan via ett gitarrsolo nästan glider tillbaka i grundkompet igen.

Blue ice har ett bra snabbt taktfast basintro, samma smattrande och fladdrande bassekvens förekommer flera gånger. Gitarr med mycket öppet sväng i slutet på tonerna skapar en speciell stämning. Återigen mycket bra sjunget.

Sist ut på sidan ett är For what it's worth en Stephen Stills låt som jag känner igen från filmen Forrest Gump. En mycket försiktig inledning En röst som i stort sett sjunger akapella. Lite akustisk gitarr i vissa partier men även korta avsnitt med kraftfull bas och elgitarr som håller lyssnaren alert. I ett instrumentellt parti så hör man tydligt både akustisk gitarr i ena högtalaren och elgitarr i den andra. Låter väldigt bra.

Återigen en stark inledning på den andra sidan med låten Little red book skivans andra cover. Temperamentsfullt gitarrspel och sång. Ett ovanligt trumljud. Mycket variationer i takt och tempo känns det som.

Breakfast at Gardenson's inleder mycket bra. Nästan lite episkt Quicksilver Messenger Service stuk med hårda och ändå lugna gitarrer och sång. Riktigt bra solon som verkar blanda både akustisk gitarr och elgitarr.

Sist ut är skivan längsta låt Future of the past tyvärr också den sämsta låten. Den inleder med ett grymt gitarr och truminferno och ångestladdad sång och sjunker därefter in i en väldigt stillsam fas innan den tar fart igen. Sen sjunker den i tempo och volym till något nästan ohörbart. De sjunger bra. Sen går det igång med en sekvens av inferno igen. Sen blir det lite mycket försiktig gitarr innan ett nytt dånande mellanspel. Detta sträcker sig ut i lite mer varierat vinande nästan sprucket gitarrspel och grymt trumspel. Sen tystnar gitarren och ett rent trumsolo som varar ungefär sju minuter tar vid.

Hade det inte varit för det märkliga trumsolot så hade det här varit en helt fantastiskt bra skiva. Som tur är så kommer ju trumsolot i slutet och resten av skivan är en underbar upplevelse av varierad rock.