Higway Robbery bestod av Don Francisco på sång och trummor, John Livingston Tunison IV på bas och sång samt Michael Stevens på gitarr och sång. Stevens står för samtliga kompositioner.
Huvudsångaren Francisco har en väldigt ljus röst och deras vokalharmonier har en viss pompös symfonisk känsla över sig. Ovanpå detta så spelar de en snabb och ganska otydlig hårdrock. Dess två egenskaper tillsammans gör dem väldigt lika Queen. Det måste dock sägas att deras ljud är betydligt mer genuint och äkta. I vissa passager får de till väldigt bra gitarr, trummor och bas som det låter både tufft, hårt och svängigt om.
Skivan inleder med Mystery rider. Nästan lite luftiga spacerockljud i början. Domineras av ljusa vokalharmonier och ganska mörk uppbackning med mest otydliga basljud. En ganska bra men repetitiv instrumentell passage i mitten. Fifteen fortsätter i samma stil. Lite rolig call and answer mellan gitarren och sången och en bra tempoväxling till lite lugnare och tydligare instrument i slutet. Tredje låten All I needed är lite lugnare och har ett tydligare ljud med fin gitarr. Men den ljusa och symfoniska sången är kvar till stor del. På fjärde låten, Lazy woman är det inte Francisco som sjunger utan John Livingston. Han har en något annorlunda röst men fortfarande inte speciellt tilltalande de mer ljusröstade tittar förbi i en sorts mellanspel och i refrängerna. Väldigt basaktigt och otydligt komp. Men vissa partier låter medryckande och häftiga. Speciellt ett parti i mitten med bas och trummor som racar och en gitarr som river av snabba riff. Tempot varieras även lite grann i detta mellanparti som når ett klimax med kokande gitarr. Skivans bästa låt.
Låten Bells inleder andra sidan. Låten har en mycket bra melodi med bra tempoväxlingar och gitarrer. Här fungerar refrängerna med den något pompösa stämsången och blir medryckande. Låt nummer två Ain't gonna take no more fortsätter i samma stil, fin gitarr med långt darr på tonerna. Fina trummor också. Gitarrspelet är nog överlag bättre på andra sidan. Inte så basaktigt och otydligt. Tredje låten heter I'll do it again och är en lugn mer lågmäld låt. Sången är fortfarande väldigt ljus men har lite extra temperament och variation på den här låten. Melodin byggs upp av repeterade basdominerade ackordföljder. Skivan avslutas med Promotion man där det är John Livingston som sjunger för andra gången. Effektfull gitarr hörs i början innan trummorna dyker in. De andra sjunger i refrängen. Melodin låter faktiskt som Galenskaparnas Jag vill ha synth farsan i vissa partier. Ganska mycket variation i låten med starkt distorderad gitarr i vissa partier och bara trummor och sång i vissa partier.
Överlag en bra skiva som lider av lite väl pompös sång. Men gitarristens insats växer med ett par genomlyssningar och även efter hand som skivan fortsätter. Jag tycker även att trummor och basspel är mycket bra och musiken har en mycket hög energi och frenesi. Många starka melodier. Den får väldigt bra recensioner i böcker och liknande, konstigt nog framförallt för sången.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar