En blind gittarist

Liksom Ray Charles var Charlie Starr inte blind vid födelsen utan blev blind senare i livet. Han blev blind vid 11 års ålder. Istället för piano så spelade Charlie Starr gitarr. Albumet Tough and Tender från 1971 är hans andra album. Det innehåller två egna kompositioner och flera covers på bland annat James Taylor, Joni Mitchell och Carole King.

Skivan är utgiven på bolaget Prophesy Records.

Den första anledningen till att jag hittade albumet var att Stan Szelest spelar piano på några låtar. Han var en period med i Ronnie Hawkins kompband tillsammans med Levon Helm och Robbie Roberston som senare bildade The Band. Han har även medverkat på senare skivor med Ronnie Hawkins och som studiomusiker.

Skivan påminner faktiskt mycket om The Band, Charlie Starrs röst påminner inte så lite om Richard Manuels.

Riding on a railroad inleder. Den är en effektiv soullåt.

Sweet sweet heart är också framförd i soulstil och har en del fina piano och elgitarrslingor. Kvinnlig kör som kallar sig Ghetto Fighters.

For free är en mer stillsam låt. Med eftertänksamt piano och mycket jazziga cymbaler.

Coffee and dounuts har mycket bra elgitarr och han sjunger svängigt och glatt med så där härlig varm röst.

Sist ut på första sidan är One man dog är en sparsam låt med bara Charlie Starr på flyhänt varierad gitarr och uttrycksfull sång och lite vissling. When does a man become a man är skriven av Charlie Starr själv. Den framförs i samma fina sparsmakade stil. Inte riktigt blues men inte heller country men mycket svängigt, enkelt och melodiöst. Charlie Starr spelar gitarr på ett ganska speciellt sätt tror jag, där han blandar att slå an alla strängar och bara knäppa på enstaka strängar.

Härlig soul inleder andra sidan That lucky old sun är i samma anda som Georgia on my mind med kvinnliga körsångare och väldigt smärtsam sång av Charlie Starr.

Don't talk now har en bra uppbyggnad mot ett fantastiskt kimax i slutet.

Sist ut är en egenkomponerad låt Dirty water som faktiskt låter lite som Skip James lite skrämmande drivande blues. Den går i en sparsmakad och närvarande stil med bara gitarr och sång. Gitarrspelet är otroligt varierat för en enkel akustisk gitarr och den låter inte riktigt som något annat.

Sammanfattningsvis en bortglömd sångare och gitarrist som förtjänas ett bättre öde. De sparsmakade låtarna är de bästa.