Fat Water

Det finns ett antal band och sångerskor som anses likna Big Brother and the Holding Company och Janis Joplin. Fat Water är ett av dem. De gjorde bara en skiva Fat Water från 1969. Utgiven av MGM som SE-4660, men den verkar inte ha varit del av Bosstown kampanjen som bl a gruppen Chameleon Church var, som jag skrivit om i ett tidigare inlägg. Skivan spelades in i Chicago vilket kanske kan vara en förklaring. Förövrigt samma stad som märket Mainstream hade sitt säte där Big Brother and the Holding Company spelade in sin första skiva redan 1966.

Gruppens medlemmar är bara namngivna med förnamn och vilka instrument de spelar. Så det är Lance på el-gitarr och sång, Vicki på sång, Boris på bas och sång, Pete på trummor och sång och Ev på piano och orgel. Efter lite detektivarbete verkar det som att Boris rätta namn är William Arthur Schneider och det riktiga namnet bakom Lance är Lance Massey.

Lyssnar man på skivan så är det en mansröst och en kvinnoröst som är framträdande på olika låtar. Ibland körar den ena ibland den andra. På det sättet ganska likt Big Brother and the Holding Company och även Jefferson Airplane.

Ljudet är genuint och ganska hårt stundtals. Med grunden i blues och country bygger de en alldeles egen psykedelisk rock. Tyvärr så är inte ljudproduktionen den bästa på alla låtar.

Enligt skivetiketten så ska nästan alla låtarna vara skrivna av de två medlemmarna Lance och Boris, förutom Joshua som skrevs av producenten Steve Sperry.

I can be happy inleder första sidan. Låten bjuder på pumpande snabb takt och spännande byten av sångare. Först sjunger en kvinna sedan en man med kvinnan körande och tvärtom. Tuff orgel också.

Andra låten är Joshua den börjar väldigt stillsamt nästan ohörbart. Den har en väldigt behaglig melodi, det är Vicky som sjunger till ett stillsamt ackompanjemang som växer sig starkare och starkare längre in i låten. Lite Work me lord feeling. Fina darrande gitarr i vissa partier.

Amalynda guinevere framförs av mansrösten huvudsakligen men de andra körar i bakgrunden så att det nästan blir lite stämsång. Vicky hörs precis som Janis Joplin i tidiga Big Brother låtar starkast. Melodin är glad och ackompanjemanget är nästan akustiskt och ger lite härligt genuin bluegrass eller country känsla.

Gimme your sweet är en snabbare låt med väsande orgel i bakgrunden och stark sång av Vicky. Även härliga vinande gitarrpassager och en skön bas.

Femte låten är nog skivans underligaste Guitar store song en rent akustisk country låt på en minut. Den framförs i bästa

Sist ut på första sidan är Only for the moment där Vicky sjunger starkt och glatt med vinande gitarr i call and answer -stil och ett solitt, snabbt komp. Påminner lite om kompstilen hos Amboy Dukes.

Andra sidan inleds med It's not the same med riktigt fin melodi och komplexa sångmönster mellan Lance och Vicki. Melodin är temperamentsfull med ett härligt gung och Vicki tar i riktigt ordentligt och Janis Jopin är nog inte långt borta. Påminner lite om hennes Kozmic blues album.

Wayback är en ovanligt kort låt, bara halvannan minut. Men den har en bra melodi och en fint piano. Häftiga trummor och orgel också.

Waiting for Mary inleder som en countrylåt med fingerknäppande och akustisk gitarr. Lance sjunger versen sen kommer Vicki in i en kraftfull refräng med mycket tuff gitarr. Ett solo med sprucken lite Rocky Erickson-aktig gitarr är riktigt bra. Mynnar ut i en gitarr och trummor orgie som är kanon.

Fjärde låten Mistress de Charmaign är en lustig stillsam liten låt med lite drömmande atmosfär. Den tar fart med dundrande trummor i mitten men är akustisk till största delen.

Femte låten Santa Anna speed queen är en riktig adrenalinkick. Ett pumpande tempo med piano och fin sång av Vicky. Lite i samma stil som Jerry Lee Lewis men med lite vinande gitarr.

Gotta get together är en lite bluesig låt med en eftertänksam atmosfär. Piano och en dimmig orgel som inte är störig utan bara bidrar till en rökig atmosfär. Fin gitarr och Lance på uttrycksfull sång. Vicky skänker lite extra desperat känsla med körsång i slutet på låten.