Jefferson Airplanes bästa

Surrealistic Pillow från 1967 är nog den bästa skivan med Jefferson Airplane. Det var den första som Grace Slick var med på. De hade bara gjort en skiva tidigare. Hennes ankomst till bandet innebar att två låtar som hon skrivit i sin förra grupp Great Society kom med på skivan. Jag pratar förstås om Somebody to love och White rabbit. Jag gillar den första bäst och det är en av de bästa låtarna från både skivan och rockhistorien i stort.

Skivan brukar beskrivas som en av de stora musikhändelserna på 60-talet, en skiva som definierade den psykedeliska rocken. Jag skulle nog säga att det är lite överdrivet. Det är ganska mycket Beatles över musiken men samtidigt så lånas det lite från Hendrix och Mamas and the Papas. Ibland blir det lite blues också som tur är. Min främsta invändning mot skivan är nog egentligen Marty Balins sång. Han kan sjunga men det är något med hans röst som jag har lite svårt för.

She has funny cars inleder skivan. Det är rocklåt av klassiskt snitt med tuffa trummor i inledningen och ett grymt återkommande gitarrsolo. Marty Balin sjunger och Grace Slick sjunger i bakgrunden i vissa partier. Låten är dramatisk.

Redan som låt nummer två kommer skivans höjdpunkt Somebody to love. En kaotisk rocklåt som domineras av Grace Slicks mycket speciella sångstil. I slutet av låten kommer ett psykedeliskt gitarrparti som är klockrent.

My best friend är lite pop-aktigt. Grace Slick körar bakom en stundtals spefull Marty Balin. En del brittisk stuffande gitarr. Bara det kaotiska körandet av Grace Slick och Jorma Kaukonens bluesackord på slutet räddar låten från en Beatels-pop stämpel.

Today har en härlig dröjande atmosfärisk känsla över sig. Fint distinkt giarrspel som bara kommer in ibland som svar på sången. Tuffa dundrande trummor och fin dramatisk uppbyggnad.

Ytterligare en drömmande låt avslutar första sidan Comin' back to me. Den är vacker och just orden "comin' back to me" uttalas med en underbar känsla som känns i ryggraden.

Andra sidan inleder med en anonym poprocklåt. Visst det är en hyffsad melodi men alldeles för mycket pop. Jorma Kaukonen river av ett par gitarrslingor men de låter mer som brittiska The Searchers än den lyriskt vinande acidrocken som man förknippar med andra San Francisco band från samma tid. Nästa låt D.C.B.A - 25 fortsätter i samma stil.

How do you feel börjar med en flöjt. Sen fortsätter den i en behaglig vaggande Mamas and Papas stil med tamborin och stämsång. Lite countryinfluerad gitarr förebådar kanske tillbaka till rötterna strömmningen två år senare som verkar vara ett musikhistoriskt faktum. Riktigt bra låt.

Embryonic journey är en liten kort instumentell låt med rasslande akustiska gitarrer.

Skivans mest eller näst mest kända låt White rabbit kommer härnäst. En kokande låt med en Grace Slick i sitt esse.

Sista låten Plastic fantastisc lover är sist ut. En blandning av vinande gitarrer och akustiska klanger med drivande tempo.

Om man ska försöka att bena i kronologin så ligger säkert Jefferson Airplane i framkant med att ha varit först med saker och ting men andra har ju gjort det de gjorde så mycket bättre. Så för mig blir den här skivan en parentes med 3-4 bra låtar men inget helgjutet klassiskt album. Om jag förstår rätt så gjordes Big Brother and the Holding Company ungefär samtidigt om inte tidigare och det är så enormt mycket bättre.