Räcker långt

Den första sidan av Judy Collins samlingsskiva Recollections utgiven 1969 på Elektra är en fröjd att lyssna på. Sen tappar den fart till andra sidan. Tyvärr är ljudet specifikt i sången bitvis dåligt på några låtar. Om det har med mixning eller kvalitet på pressningen vet jag inte.

Hon sjunger endast olika covers mestadels på Bob Dylan men även Gordon Lightfoot, Tom Paxton och Pete Seeger. Eric Weissman som spelade in låten Duelling banjos till klassiska filmen Den sista färden medverkar på de flesta låtarna. Men även musiker som Richard Farina och Jim McGuinn medverkar på några låtar.

Judy påminner på vissa sätt om Joan Baez som var samtida och jag tror att de rörde sig i samma kretsar vilket även märks på låtvalet och medverkade musiker. Spännande nog var hon med som skådespelare i den roliga komedin Junior med Arnold Schwarzenegger, Emma Thompson och Danny Devito från 1994.

Richard Farinas Pack up your sorrows inleder fantastiskt. Mycket känsla i både sång och gitarrspel. Spelglada instick på dulcimer och gitarr genom hela låten.

Tomorrow is a long time är en av Dylans bästa låtar. Här i en ganska nedtonad version som i uttryck påminner mer om den svenska covern Om min älskade väntar än t ex Elvis version. Bra närvaro.

Hennes version av Early morning rain har ett enormt driv där hela låten andas en ängsligt angelägen hopp om framtiden. Otroligt flinkt och medryckande gitarrspel med enorm närvaro och känsla.

Anathea är skiven av Lydia Wood som även HP Lovecraft spelade in en låt av. Andas mer brittisk folk med ett ganska mörkt och dramatiskt tonläge. Skrämmande gitarrspel även att det är akustiskt. Judy sjunger väldigt starkt.

Turn! Turn! Turn! (to everything there is a season) är en böljande Pete Seeger låt. Ganska dåligt mixad sång tyvärr som går i taket.

Listen Now! Daddy You've Been On My Mind har vackert glittrande och varierat gitarrspel.

Andra sidan inleder med den klassiska Dylan-låten Tambourine man. Judy gör en fin version men med en ganska säregen rytm i melodin.

Två låtar inspelade live föjer. Winter sky går otroligt sakta. Gitarrtoner och sång utan tydlig melodi. The last thing on my mind mer melodiös men ganska sorgtung.

På The Bells Of Rhymney är det otroligt märkligt gitarrspel.

Farewell heter passande nog skivans sista låt. En Dylanlåt i en böljande stil med viss brittisk feeling.