I sina bästa stunder påminner skivan lite grann om Link Wrays Beans and fatback men som helhet står den ganska långt ifrån. Den har en del låtar i framförallt bluesstil men även country. Det som drar ner helhetsintrycket är första sidans användande av kazoo i ett par låtar.
Alla låtarna är skivna av K. Fitzmorris. John själv spelar flera intrument men har hjälp av Lee Jefferies på trummor, Richie Mitchell på bas, Luke Boyd Ribbet på kazoo och Sister Terry Stephens på orgel.
Skivan inleder med den frejdiga låten Mountain mamma. En del störande skratt i sången förstör intrycket men det är bra gitarr och munspel.
Dr. Brown har en fin melodi i samma anda som Nitty gritty dirt band låten Mr. Bogangles.
Tossing stones fortsätter på det melodiösa spåret. Mycket bra gitarrplink i bakgrunden.
Funky Amanda har tyvärr kazoo i ljudbilden som förstör låten totalt. Men bra baskomp i en bluesig låt. Fina instick på gitarr.
Old east main fortsätter i en bluesstil men här snabbare med bra flinkt bas och gitarrspel i flera lager känns det som.
Daddy doesn't mind har en mer berättande stil med en fin gitarrton. Tyvärr förstörs låten halvägs av en kazoo.
B-sidan öppnar med Musket and a bible en lunkande country låt med vackert gnistrande gitarrspel och en del munspel i fint samspel.
Curly Banghum's song har en mer tät modern bluesstil.
Road gang blues är en tyngre blues med en del fiol och bra gitarr och någon sorts kedjeljud.
Sunday crossroads närmar sig gospel med en fin orgel men låten och sånginsatsen är mer åt country hållet.
Blueridge liquor är skivans bästa låt, utmärkt arrangemang med hemmagjorda trummor i ena högtalaren och rullande hård fuzzad elgitarr i den andra. En del fiol också. Bra sånginsats med kvinnlig kör.
Sunday night avslutar skivan. En tung men refelkteradande rökig barblues. Bra sång, gitarr och munspel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar