Yesterday's Children är en skiva som växer i mina öron ju mer jag lyssnar på den. Första och enda skivan med gruppen med samma namn. Den kom 1970 på etiketten Map City från New York. Maffiga trummor, varierad och häftigt gitarrspel med mycket bra och passande sånginsats. Musiken kan kanske liknas vid ett råare Dust.
Paranoia inleder, en ganska progressiv låt med mullrande energi och bra drag men på ett återhållsamt sätt.
Sad born loser Fortsätter i en hårdare återhållsam stil med bra stenhård sånginsats. Har en del jazziga passager som faktiskt passar in på ett naturligt sätt i låtens flöde.
What of I Har en speciell inledning med ömsom lätta toner och ömsom hårda i en dynamisk medryckande stil. Sen blir det stämsång i refrängen som påminner på ett fint sätt om Tripsichord.
She's easy En riktigt energiladdad låt med ett medryckande riff som rusar fram. Bra engagerad sånginsats. En bit in sänks tempot på ett effektfullt sätt. Bra improviserad gitarr. En lyriskt lätt passage mot slutet lyckas de också få till. Sen river de av en del grym gitarr och trummor.
Andra sidan inleder med den kusliga och lite drömska Sailing. Den är hård och har ett återhållet driv. Bra sånginsats med viss desperation på vissa ställen som ger en dynamisk effekt.
Providence bummer är en snabb rockig bluesig låt. Lite Elmore James känsla faktiskt.
Evil woman är tydligen en klassisk brittisk rocklåt. Ganska tunggungande med ljust skrikig röst på vissa ställen. En kort låt som tur är.
Hunter's moon är en mer rejäl hårdrockslåt med genuint tungt sound som ändå har en svävande känsla. Bra variation genom hela låten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar