Bobby Charles album från 1972 utgivet av Bearsville blir som ett The Band album. Levon Helm, Richard Manuel, Rick Danko och Garth Hudson är alla med. Dessutom John Simon som var inblandad i The Band som producent är med. En kul detalj är John Till också som spelade med Janis Joplin och som dessutom var gammal kompis med Richard Manuel också medverkar.
Låtarna är behagliga snälla och berättande. De går i ett lunkande trevligt tempo. En viss Eureka brass band och New Orleans jazz känsla infinner sig. Stilen är avslappnad och okomplicerad. Dr. John eller Mac Rebbenack som han heter har en cool jazzig pianostil.
Detta är den tunga eftertänksamma och melankoliska sidan av New Orleans. Flera låtar är riktigt bra och helheten bildar ett avslappnat och behagligt höstigt bakgrundsljud. Kanske kan liknas vid lönnsirap. Underbare Fats Domino var en av Bobby Charles stora idoler och han var från Louisiana.
Street people inleder.
Long face har ett fint visslande i ena högtalaren.
Fina eftertänksamma pianotoner fyller I must be in a good place now, kanske Dr. John som spelar han medverkar också. Den här låten är lite New Orleans jazzig.
Save me Jesus har ett skönt återhållsamt driv. En väldigt medryckande melodi. Bobby sjunger bra och kompet varieras på ett obemärkt sätt.
He's got all the whiskey inleder med fingerknäpp och sång med något enstaka gitarrknäpp. Sen kommer trummor. En långsam blues. Sen kommer även en del blås och en del piano in i kompet. Svängigt och medryckande.
Andra sidan inleder med Small town talk en väldigt snäll och behaglig låt. Väldigt skört sjungen och en knasig orgelslinga som låter väldigt försiktigt uppstudsig. Lite samma stämning som i Harry Nilsons Everybody's talking.
Let yourself go har en del countryrockskänsla över sig.
Grow too old har ett lite tyngre men väldigt frejdigt gung med mycket elgitarr och efter en stund en trumpet.
I'm that way är pianodriven New Orleans blues mixat med en massa svävande slidegitarr. Riktigt bra återhållet gung med bra melodi och sväng. Mycket improvisation.
Tennessee blues inleder eftertänksamt och tungsint med ringande countrygitarr och en del dragspel signerat Garth Hudson tror jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar