Både med och utan Link

Jag har skrivit om två Link Wray skivor tidigare båda två inspelade i hans hemmabyggda studio i hans hem på en gård i Maryland. Den här skivan är också inspelad där men med en annan huvudartist nämligen Mordicai Jones. Inget på utsidan av omslaget avslöjar Link Wrays inblandning men inne i det utvikbara konvolutet så listas Link Wray tillsammans med sina vanliga kompanjoner som t ex Doug Wray och Steve Verroca. Link Wray är tillsammans med Y. Verroca och på vissa låtar Mordicai Jones kompositör och textförfattare till alla låtar utom en Roy Acuff cover. Skivan är självbetitlad och gavs ut av Polydor 1972. Polydor verkar ha givit ut många gitarrhjältar som är lite doldisar i allmänhetens ögon.

Det påminner musikaliskt om Link Wrays två grymma 70-talare. Men Mordicai Jones sjunger på alla låtar och han har inte riktigt samma starka uttryck som Link Wray. På vissa låtar sjunger Mordicai väldigt bra men på vissa låtar passar det inte riktigt. Ibland låter han till och med som John Fogerty vilket blir lite underligt i sammanhanget. Musiken är liknande men det är inte riktigt samma glöd som på Links egna album. Men fortfarande väldigt bra, innerligt och genuint. Link Wray bjuder på fantastiskt gitarrspel som i sin råhet men samtidgt skörhet och virtuositet inte liknar något annat. Ett måste i samlingen.

Walkin' in the Arizona sun inleder. En väldigt vacker skör melodi med svävande slide-gitarr och bra akustisk komp-gitarr som bildar en härlig ljudbild.

Scorpio woman är en mer skrämmande låt med viskande kör i en call and answer stil. Ackompanjemanget är tätt och har ett bra skumt driv.

The coca cola sign blind my eyes är bluesig med piano och nästan ackapella sång i början. Ganska soulinfluerat och lite funkigt. Sen blir det tung sparsmakad Muddy Waters inspirerad blues med gitarr och lite munspel samt pianot som hänger med. Fina instick på akustisk gitarr kommer här och var.

All I want to say är en icketypisk låt i sammanhanget. Nästan pop. Men med en skrämmande ton. Fina lyftande växlingar. En svävande gitarrljud som är helt utomvärldsligt.

All because of a woman är tung och tät. Lite underlig men bra sånginsats med kören. Fin gitarr som briljerar runt i ett taktfast ljudlandskap. En del piano i bakgrunden också. Både vanlig elgitarr och slide-gitarr samtidigt.

Andra sidan drar igång med On the run. Här låter sångaren märkligt likt John Fogerty.

Son of a simple man har en fin melankolisk ton. Innerligt och omväxlande ackompanjemang med mycket dynamik. Både piano, akustisk gitarr och elgitarr.

Precious jewel har härliga slingor på mandolin och slidegitarr. Väldigt innerligt och genuint. Improviserad stämsång.

Days before Custer har ett tufft hårt driv med grym gitarr och en del surrande gitarr. Bra piano som ligger i bakgrunden. Coola basljud också.

Gandy dancer lugnar ner tonen lite och är lite försiktigt förhoppningsfull i tonen. Har en lite annorlunda ljudbild med runda ljud men fortfarande klar fin gitarr.