Hårdrock som vidgar vyerna

Hard attack gavs ut 1972 på Kama Sutra det var Dusts andra och sista LP. Jag har skrivit om deras första tidigare här på bloggen. De hade samma besättning nu Kenny Aaronson på bas, slide pch pedal steel gitarr, Marc på trummor och Richie Wise på akustisk gitarr, elgitarr och sång.

Teckningen på omslaget är gjort av Frank Frazetta som var serietecknare. Mitt exemplar är en vanligt enkelt omslag men det ska finnas gatefoldomslag också. Jag tror att mitt exemplar är ett original men jag vet inte. Extra detaljer som är lustiga är att sista låten inte står med och att credit ges för några foton på omslaget som inte finns.

Musiken påminner en del om första skivan men plockar in en del ljuvligt arrangerad fiol, piano och lite mer countryinfluenser. Hårdrocken är ständigt närvarande men de har hela tiden känslan för att vidga vyerna. De är musikaliska och genuina i sina stilblandningar med en underton av hårdrock.

Pull away / So many times är en fin blandning av melankoliska akustiska passager och tyngre hårdare elgitarr. Varierat och medryckande.

Walk in the soft rain kör också med en blandning mellan akustisk gitarr och elgitarr. Här samsas de samtidigt i varsin högtalare. Ljudet är utmärkt producerat så det hörs mycket bra. Den här låten är mer positiv i sitt uttryck.

Thusly spoken inleder ljuvligt med fiol och piano. Mycket bra melodi med mycket dynamik i särskilt pianot. Tunga trummor, lågmäld smakfull orgel som bygger upp tills fiolen kommer in. Sånginsatsen är också mycket bra med vissa stämmor på vissa ställen.

Learning to die är en smattrande låt men ändå dynamisk. Trummor, elgitarr eller om det är bas samspelar med ett överstyrt piano i smakfulla riff. Alla låtar på skivan utom den här är skrivna Kerner och Wise men den här är skriven av Wise och Aaronson. Den är också skivans längsta låt med sina 6 minuter. Den varierar ljudbild på ett progressivt sätt. Med riffet i inledningen som grundtillstånd.

All in all är en positivt laddad låt. Grymma trummor, en massa gitarr och intressanta sångarrangemang i mitten. Där låten också ändrar ljudbild ganska mycket innan den kommer tillbaka.

I been thinkin är faktiskt ganska countryinfluerad. Pedal steel gitarr och en lunkande melodi.

Ivory inleder med väldigt hårt trumspel sen kommer en massa gitarr som påminner om Parish Hall. Låten är helt instrumentell. Ibland kokar ljuden riktigt bra och det är en varm ljudbild.

How many horses har också ett starkt coutryinfluerat ljud. Lunken, pianot och sånginsatsen är mycket bra. Det är gjort av hårdrockare det hörs. De kör lite överstyrd på mandolinvis på ett ställe som är extra kul att höra.

Suicide inleder med marschaktigt trumspel, gitarr och sång. Sen stannar det upp i en mer melodiös passage och sen kommer den hårda marshen tillbaka. De låter gitarren klinga ut på ett magnifikt sätt. Sen kommer en grymt snabbt spelad gitarr som påminner om Loose goose från deras första platta. Riktigt bra. Texten är något obehaglig men musiken är riktigt bra.

Allra sist kommer några ensamma lyriska toner på spansk gitarr under titeln Entrance som inte finns med på skivomslaget men på etiketten på LP:n.

Sammanfattningsvis ett underbart bra album med en alldeles egen kombination av stilar. Alltid roligt att lyssna på.