tisdag 5 mars 2013

Udda distortion med Mount Rushmore

Jag har tidigare skrivit om gruppen Mount Rushmore och deras första album High on Mount Rushmore, nu tänkte jag skriva om deras andra och sista lp. Den gavs ut 1969 på samma bolag, Dot och hette Mount Rushmore '69.

Jämfört med första skivan så är soundet mer bluesigt och lite mer rakt på. Det finns fortfarande en del galna element bland annat en del eko men det är mindre psykedeliskt än första skivan. Ibland är sången eller gitarren distorderade på ett speciellt sätt vilket ger en särskild ljudbild. Musiken är lössläppt, varierad och temperamentsfull med bra känsla och sväng. Det är avskalat och avslappnat på ett trevligt sätt.

Måste säga något om det vad jag vet ovanliga konvolutet. Det är öppet upptill istället för på sidan och lite urfasat dessutom. Jag har inte sett den konstruktionen till någon annan skiva. Phil Flamm har skrivit en trevlig text om bandet på baksidan.

It's just the way I feel är en av skivans bästa låtar. Det är bra drag med ett trumsolo precis i inledningen och tuffa men melodiösa riff på bas och gitarr. Ibland blir gitarren mer lyriskt klingande vilket ger låten mer känsla. Sångrösten är bra men distad på ett speciellt sätt. Lite ovant första gången man hör det.

10:09 blues är som namnet antyder en blues, lite i samma anda som Key to the highway. En avslappnad medryckande blues med bra sånginsats i effektfulla stämmor. Gitarrspelet är varierat och försiktigt med välkryddat med små knorrar men distat på ett speciellt sätt. I ett mellanspel så får de till Grateful Dead känsla i gitarren. Trummorna och basen är med på ett bra sätt de också.

Toe jam är tung hårdrock. Metalliska avslappnade trummor och mäktigt basljud. Långa gitarrimprovisationer och mäktiga distade ljud fyller andra högtalaren. Det är bra flyt i jammet som ändrar karaktär en bit in. Här är det bara gitarr och trummor med grym distorsion ljuden studsar på ett bra sätt emellenåt. Riktigt psykedeliskt.

Avslutningen på sida ett utgörs av V-8 Ford blues är blues på Chicago-vis. Bra sånginsats och bra tryck. Lite Elmore James över intensiteten.

Andra sidan öppnar med Love is the reason. De sjunger bra och kompet är varierat med små gitarrsolon då och då. De har även lite halvdrömska röster som viskar och hummar. Stark melodi.

I'm comin' home är en ångestfylld långsam blues. Mycket sparsmakat ackompanjemang med stadiga men lågmälda trummor och vinande gitarrtoner. Efter en kort inledningen så börjar han sjunga på ett bra och bluesigt känsloladdat sätt. Trots en låtlängd på 7 minuter så håller de liv i låten med ett kokande parti med trummor och gitarrer i båda högtalarna som surrar på rejält i slutet.

King of earrings är snabb och intensiv i kompet. En mer maskerad blues som inte har någon direkt melodi utan mer stuffande stil.

Somebody else's games avslutar skivan. Har en del fjädrande gitarrljud och mystisk dist på röst och i ett par korta glimtar så låter gitarren som en orgel. Låten har en hög energi. Trevligt med mycket cymbaler som ger låten en cool känsla ändå.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar