Häftiga gitarrljud

Rescue me från 1974 var Roy Buchanans femte lp. Utgiven på Polydor i bland annat Tyskland och under namnet In the beginning i USA också på Polydor.

Den har ett delvis annat sound än albumet You're not alone som jag skrivit om tidigare. Den här skivan är mycket mer soulinfluerad blues med instrument som saxofon, trumpet och kvinnlig kör än jam-musik av det episka slaget. Roy Buchanan spelar väldigt bra gitarr men i flera låtar försvinner det lite i mängden. De bästa låtarna är de avskalade och sparsmakat arrangerade In the beginning, She can't say no och Wayfairing pilgrim. Här bjuder Roy Buchanan på spännande improviserat gitarrspel som verkligen kommer till sin rätt. De är rolig lyssning för alla som gillar bra gitarrspel. Resten av låtarna är inte dåliga men de är inte så roliga att lyssna på.

Några av de medverkande musikerna på albumet är Bill Sheffield på sång, Neil Larson på piano, Kenny Tibbets på bas och Bill Stewart på trummor.

Rescue me har en del soul över sig. Kvinnlig kör och en del brass. Roy Buchanan spelar en del häftiga gitarrslingor. Speciellt ljud när ha spelar väldigt långt ner på gitarrhalsen.

I'm ram fortsätter i samma stil. Gitarren i inledningen låter som en humla. Bra stadigt svängande gung.

In the beginning är en av skivans bästa låtar. Den är instrumentell och har en drömmande lätt vemodig atmosfär. Mycket lyriskt gitarrspel med vackra kontemplativa toner som Roy framför dem på ett virtuost sätt.

Första sidan avslutar med bluesklassikern Cc ryder som jag antar är en alternativ stavning av Cc rider. Ganska lite gitarrspel trots en lång låt. En del ganska bra trumpet.

Andra sidan drar igång med låten Country preacher. Tråkigt nog nästan lite syntetiska ljud i stor del. I vissa passager hörs lite kontemplativ gitarr. En ojämn låt som oftast är stillsam men sen helt plötsligt öser på med brass och körhummanden. I övrigt är den instrumentell.

You're killing my love är skriven av Michael Bloomfield och Nick Gravenites. En ganska bra och tydlig blues med en del humlesurrande gitarr. Tyvärr även en del ganska onödigt brass.

She can't say no har Roy Buchanan själv varit med och skrivit tillsammans med Bill Sheffield. Tung blues med en del fint barpiano samt självklart bra improviserat gitarrspel. En lång ihållande sekvens där det låter som om han spelar med ackorden allra längst ner på halsen vilket skapar ett säreget ljud.

Skivans sista låt är Wayfairing pilgrim. Tillbakalutad stämning med en lågmäld tung blues. Fina gitarrtoner som sitter där de ska, vilket ger en skön avslappnad stämning. Gitarrspelet är otroligt varierat med långa och korta toner som kommer snabbt eller med långa pauser. Även mycket trevligt piano. Helt instrumentell. Skivans bästa låt.