Psykedelisk jazz

När recensenter skriver att en artist påminner om en annan brukar jag generellt inte hålla med. Men inga regler utan undantag för med Ivory och deras skiva Ivory från 1968 är jag beredd att hålla med. Det påminner mycket om Jefferson Airplane och deras tre första plattor. Gruppen kom från Los Angeles i Kalifornien och hade samma producent Al Schmitt som Jefferson Airplane

Skivan gavs ut på det märkliga skivbolaget Tetragrammaton (grekiska för ord med fyra bokstäver) som uppenbarligen gav ut Deep Purpels första skiva i USA och även skivor med komikern Bill Cosby.

Christine Christman som stod för sången och skrev många av låtarna har en röst som påminner mycket om Grace Slick. Kenny Thomure var också med och skrev flera av låtarna och spelade gitarr och sjöng. Mike McCauley spelade piano och sjöng.

Gruppen upphörde när Mike blev inkallad i armén och även skadad under Vietnamnkriget. Så det blev bara den här skivan. Men man hade enligt vad jag har kunnat läsa mig till ganska bra flyt med turnéer och TV-framträdanden efter skivan fram till inkallelsen.

Först ut är låten Silver rains fina dallrande gitarrljud och mjukt jazzigt piano. Lite orgel och långa utdragna distade bastoner på gitarren som sedan blir riktigt hårda gitarrsolon i ena högtalaren medan orgeln dånar i den andra. Christine Christman sjunger mycket bra ibland katigt som Grace Slick men ibland lyser en varmare nyans igenom. Samtliga gruppmedlemmar var med och skrev låten.

Free and easy har lite storstadsjazz ala 20-talet över sig men kryddat med elektriskt psykedelisk gitarr. Bra sång av Christman och trevligt piano mitt i de grymma gitarrljuden.

Losin' hold är lite glad folkrock inspirerad av Peter Paul and Mary. Akustiskt ackompanjemang. Mike McCauley sjunger merparten med Christman som fyller i ibland och sjunger några ord här och där i roliga arrangemang.

Laugh fortsätter i samma stil. Vacker melodi. Lite vilda trummor och bara Christine Christman på sång. Hon sjunger väldigt starkt och varmt på den här sången.

Med sista låten på sida ett A thought blir det återigen en mer rockig stil. Fin sång och det lite speciella samspelet mellan acidgitarr och piano. Kenny Thomure krämar ut några häftiga dallrande och långa vinande toner ur gitarren. Mycket växlingar i hårdheten låten igenom som ger den en berättelselik känsla.

Sida två inleds med I, of the garden. Byggs långsamt upp med upprepande av korta gitarrsekvenser och små pianostötar då och då sedan kommer en orgel. Christine Christman sjunger. En bit in sjunger hon ikapp med en lång orgelton. Avslutar med lite vinande gitarr kombinerat med orgel. En viss jazzkänsla över låten.

All in my mind är skriven av Kenneth Thomure som troligen också sjunger det mesta av låten. Christman sjunger lite i refrängen. En nedtonad stillsam låt som också har lite jazz över sig.

På A light sjunger Christman väldigt likt Grace Slick. En hel del hård orgel och gitarr.

Last laugh framförs av antingen Mike eller Kenny. Lite körande av Christman. Låten är glad låt med trevlig knäppande gitarr.

Avslutar skivan gör låten Grey November. En temperamentsfull låt med Christman på sång på väldigt engagerad sång. Sparsmakat ackompanjemang med ett distinkt piano och långa mullrande distade gitarrtoner. Melodin flödar långsamt och behagligt. Skivans längsta låt med sina 4.42 minuter.

Sammantaget en mycket trevlig och lyssningsvärd lp. Ivory gör en ganska unik kombination av rock och jazz som inte är fusion utan mer att pianisten spelar låten på jazzvis medan gitarristen öser på med psykedelisk rock. Dessutom är det avskalat, enkelt, äkta och med en mycket bra sångerska.